Häromdagen bestämde jag mig för att gå in i skogen längs den väg jag inte vandrat på flera månader. Länge sedan jag kollat till Putin-trädet, tänkte jag, och bestämde mig för att nu var det dags!
Det var en dag när molnen skingrades efter nattens regn. Jag knatade iväg, numera går benen av bara farten medan resten av kroppen inte alltid är med på noterna. Men denna dag var jag envisare än vanligt och tänkte att har jag bestämt mig så har jag....
Jag tog sikte på skogen!
Jag tog sikte på den rätt nygjorda, smått leriga, skogsvägen och började fundera på kriget i Europa. På vänstra/västra sidan låg skogen tät och ruvande mörk (Ryssland) och på andra sidan vägen bredde uthugget (Ukraina) ut sig.... Vägen var skiljelinjen, krigslinjen....
Putin-trädet stod kvar. Trädet med de lömska "ansiktena" som blickade ut över vägen och vidare in i över uthugget. Men trädet stod kvar. Fast visst såg det mera murket ut än i vintras.... visst hade krigets väder och vind tärt på trädet...?
Där ute på uthugget tornade mörka moln upp sig för en stund - och var det inte Zelenskyj som tornade upp sig mittemot skogen med Putin-trädet. Som en ettrig iller som flög av och an och sökte stöd från övriga Europa, Nato och Amerika (se den stora ståtliga skogen där i bakgrunden). Men visst såg han lite bräcklig ut där längst ute på sin klena stam?
Krig är det värsta jag vet!
När jag vände tillbaka såg jag blodspillan nere på marken... De röda svamparna fick mig att tänka på alla de oskyldiga civila som dödats och som dödas i detta krig som har formats av en man och hans ja-sägare som själva sitter i en bunker med egna skyddsvakter. Vad har de civila, de små barnen och de sjukliga åldringarna, för personliga skyddsvakter när drönarbomber fräser ut över dem?
Jag var nästan ut ur skogen när jag såg denna hallonkvist som växte nära marken. Kvisten som klamrade sig fast vid marken och som bara väntade på vintern med snö och kyla.... Lite som om den sa "Upptäck inte mig!".
Efter en stund glömde jag allt vad krig hette för en stund för just då flög en stor havsörn upp framför mina ögon! Jag har aldrig varit så nära en örn tidigare! Den var ofantligt stor och den hade ofantligt krökt näbb och intensiva ögon! Vingbredden var enorm och flaxet av vingarna var ljudligt. Naturligtvis hann jag aldrig få fram kameran för att knäppa en vettig bild när den flög iväg...
Så vandrade jag hem över åkrarna och var så tacksam att solen lyste igen och att jag bodde i ett fredligt Nato-land. Nej, jag vill inte ha krig! Och jag förstår mig inte hur någon tänker när de startar ett krig....
I veckoslutet startade ännu ett krig, det mellan Israel och Hamas m.fl. Varför måste vi människor döda?
Räcker det inte med nedskärningar i välfärden och klimatförändringen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar