Att kika in i andras trädgårdar

I söndags var det "Öppna Trädgårdar",

det landsomfattande evenemanget som gör att man fritt

kan kika in i en mängd utvalda trädgårdar runtom i landet. Vi valde att

besöka två trädgårdar, en museiträdgård och en rosenträdgård.

Två helt olika trädgårdar alltså. 

Eftersom våren och försommaren varit så kall och regnig

bjöd trädgårdarna på helt annan blomning detta år.

Idag bjuder jag på en bildkavalkad på "mormors" växter 

från Malax.

En helt annan trädgård i morgon....

Här hemma har vi fått våra potatisar myllade av vår snälla
trädgårdsmästargranne (efteråt drack vi te ute i solen) och samtidigt
förärades jag med fler tomatplantor för växthuset (tack, tack!).
På kvällen blev det ett glas vin tillsammans med våra grannar.
Tänk att livet blir så mycket mera spontant när det äntligen
är varm sommar!

Familjen Svan

När vi var ute vid vår sommarstuga i helgen kom familjen Svan

och hälsade på. Jag antar att det är samma familj som jag såg

för en vecka sedan, men riktigt säker är jag inte.

Denna gång simmade de ända in i vår lilla vik, in bland

vassen där gäddorna trivs.

Jag stod uppe på verandan och kikade ner på de två vuxna knölsvanarna.

De simmade kring, liksom flöt på vattnet. Kollade lojt sig omkring.

Hade liksom ingen mataptit, dom som annars alltid är sugna på mat ....

Visst är det vackra, ståtliga fåglar?

Och väldigt snälla när jag står på betryggande avstånd.

Så ser jag plötsligt varför de stora fåglarna är så spejande.

Dunbollarna letar mat i strandkanten!

Men... nu är det bara tre dunbollar... för en vecka sedan var de fem...

Vad kan ha hänt? Ja, inte är det lätt att vara liten svanunge,

trots att man har stora aggressiva föräldrar.

Tänker jag efter har jag sett havsörnen flera gånger även denna sommar,

månne det är örnen som varit i farten?

Men dunbollarna har växt.

Snart är den lilla grå bollen en riktigt stor grå boll!

Vi firar midsommarafton än en gång....

Jag blev ju sjuk lämpligt till den rätta midsommaraftonen i år,

så det fick bli en midsommar i dacapo i går kväll.

Våra vänner, som vi träffar varje midsommarafton sedan

nästan 30 år tillbaka, skulle dyka upp och vi skulle fira in

sommaren, precis som vi alltid gör.

Det spelar ju egentligen ingen roll när vi firar midsommar...

Huvudsaken är att vi firar... och firar tillsammans...

(Och det har faktiskt hänt någon gång tidigare att vi inte firat

på den rätta dagen. Det brukar gå "sååå braaa sååå".)

Sambon hade satt lövruskor på verandan och jag hade plockat de obligatoriska

blombuketterna och vi satt bara och väntade in våra gäster.

Precis som på den rätta midsommaren hade vi mulet från morgon

och lämpligt till kvällen tittade solen fram!

Den finaste gästen var ändå Ronja (av rasen bichon frise), som

hunnit bli hela 17 år gammal! Hon hade svårt att röra sig, men hela

kvällen låg hon på sin filt och trivdes ypperligt inne hos oss.

Vi börjar alltid med kaffe och kakor, det hör liksom till att börja

med det söta. I år hade jag svängt ihop raw-food-bollar som skulle passa Å.

Syrenbuketten fick pryda kaffebordet, eftersom syrenen

blommar ännu.

Ja, och så blev det som många år tidigare en gräddtårta

med årets jordgubbar (dock inte från eget jordgubbsland).

Förutom skratt och pladder firar vi alltid med massor av mat.

I år bjöd jag på två förrätter. "Nä, tre hade du!" ropade dom i kör runt bordet.

Det var nykokta färska sparrisar med en klick smör och en kopp med matjessill, 

ankägg (!), rödlök, gräslök som toppats med smält smör. 

Och den tredje då? Jo, det tyckte dom andra var mitt egenbakade 

fröknäcke med flingsalt.

En lång stund senare satte vi i gång att göra varmrätten. Alla fick hjälpa till.

Karlarna skickade vi ut på verandan för att grilla kött och smältostfyllda champinjoner.

Vi damer kokade nypotatis, gjorde sallad och fisk i ugnen.

Sedan åt vi och sköljde ner maten med rosévin och vatten.

Under hela kvällen följde vi med P:s möhippa per sociala medier.

Gifter man bort enda dottern, gäller det ju att glädja sig åt dotterns överrasknings-

festligheter. Och vi som sett flickebarnet växa upp och firat otaliga 

midsommaraftnar tillsammans, från baby till stora damen,

 ville ju också vara med på ett hörn....

Kvällssolen färgade omgivningen i djupa färger, vi satt ännu en stund

att pratade i sommarnatten. Så tog våra gäster godnatt och styrde

hemåt medan jag länge satt inne i stugvärmen och

njöt av sommarnatten....

Och så händer det....

Ibland händer ingenting. - - -

Och så plötsligt händer allt på en gång!

Ja, det har ni säkert också varit med om......

Nu har bland annat det hänt att vi har fått en sjö här i byn.

Den dök upp efter onsdagens regnande. Massor av måsar dök också upp från

ingenstans och plötsligt var det flera hus som hade strandtomt

med en skränande mås-invasion på köpet.

Att plötsligt få en sjö på sina ägor, speciellt när det växer korn 

på området där sjön bildas, det är ingen höjdare. 

Nu visar tack och lov fotot ovan inte den ifrågavarande namnlösa

sjön här i by. Nej, det visar hur mycket vatten det finns i Kyro älv just nu.

Det riktigt forsade i Myllykoski forsarna under gårdagen.

Det har ju regnat i överflöd....

Det var så mycket vatten i älven 

att det kändes som tidig vår när snön just har smält.

Men att vi fick en sjö i byn, det var ju inte alls roligt.

Och vår by var nog inte ensam om det fenomenet,

man kunde läsa i dagens lokaltidning att dessa sjöar

uppstått lite var stans ,,,,,

En annan stor förändring som sker i dessa dagar är

att "vår" stad har utökats med ca 75,000 personer. 

Bara så där.

Det är gammalleastadianerna (en religiös grupp) som i år har förlagt sitt

 sommarmöte till Söderfjärden. Alla 75.000 har kommit med bil med husvagn,

så tänk er hur många husvagnsekipage det blir.... I går var det husvagnskö

längs alla vägar som ledde till Söderfjärden. Bilden ovan är tagen igenom

en smutsig bilrutan, vi är i Tervajoki och på väg in mot staden.

Fast lite fascinerande är det ändå med så mycket folk.

När det plötsligt händer något.

För på söndag-måndag åker alla hem igen.....

Himlens vattenkran

Suck.

(Sucken gäller för gårdagens väder. Inte för dagens.)

Suck, alltså.

Jo, i går fick vi runt 60 mm regn. Från natten mot onsdag, hela onsdagen

ända till morgontimmarna i morse: regn, regn, regn .....

Himlens vattenkran var öppen. 

Och det är ju inte alls roligt.

Vi hade en mindre sjö på gården i går kväll. 

Fast det var ju några som var glada för det också, och det

var våra ankor som plaskade i vattnet så det stod härliga till!

Själv kurade jag inomhus hela kvällen. Det var en perfekt jobbkväll

framför datorn. Men sedan när jag väl kröp till sängs då kunde

jag inte sova för regnet som vräkte ner på taket, forsade ner längs

stuprören.... och så hade det börjat blåsa också och regnet slog mot fönstret.....

Länge låg jag och lyssnade på eländet.

Men tydligen hade jag somnat till sist, för när jag vaknade i morse

var det tyst. Vinden vajade i träden och aningens, aningens

blå himmel kunde man ana mellan allt det grå på himlen.

Och någon hade stängt av vattenkranen!!!!!

Den regniga gårdagen var ju också perfekt för lite shopping.

Det är ju rea-tider. Men för mig blev det billigt: en tröja åt sonen

och en cappuccino med en saltbit för mig, det var allt.

På tal om gott fika så bjöd ju tisdagen (före allt regnet) på årets första

sommardag, med sol och värme och kvällste hos svärmor.

Första gången i år vi kunde njuta av kvällsvärmen denna sommar.

Nu kan det ju inte bli värre väder.

Det måste ju bara bli bättre. Eller hur?

Jag läste idag om den nya hjärnforskningen och hur man kan

bli gladare och det är precis som jag misstänkt: Glädje och lycka 

kommer från dina egna tankar. Världen är som den är -

och man mår som man väljer att leva i den.

Nu ser jag bara solar!!!!!

Det ni.

Tjohoo!

Rökiö vandringsled (Boberget), del 2

Vi satt länge uppe på Boberget.

Inte för att vi förtagit oss på vandringen, utan för att

vi hade så mycket roligt att avhandla.

'

Utsikten var ju inte fy skam den heller!

I nordväst tornade ett blått moln upp sig. Det innehöll regn 

som ni ser. Och så var det ju det lilla solbelysta molnet som

fångade vår uppmärksamhet.....

Men inget regn eller mörkt moln som hotade oss på Boberget.

Efter att ha printat ner våra kråkfötter i gästboken uppe på berget

började vi vår nedfärd tillbaka till Norrvalla.

Det var nu jag såg den lilla granen som växte uppe på berget.

Se så mycket nya skott den fått denna försommar!

Den var ca 30 cm hög och inte fanns det mycket jord för 

dess rötter, men viljan att växa är stark....

Här en typ av björnmossa (eller vad mossan nu kan tänkas heta),

som växt sig till en rund boll. Undrar hur gammal en sådan här

mossboll kan vara? 

Där vi vandrar mot solen undrar vi hur det kan komma

sig att det alltid går mycket snabbare att vandra "hemåt" igen.

Vi stannar allt emellanåt och njuter av naturen.

Kvällen är perfekt för vandring.

Tallarna står som stolta pinnar i skogen.

Och nedåt går stigen.

Över vissa våtare partier längs stigen finns

stockar utplacerade. Det gungar under fötterna när jag

går över, skulle säkert vara bra med stavar....

Tallbarr.

Rötter som klamrar sig fast vid berget.

Ser ni vilken vacker natur vi vandrar i!

Ju längre ner vi kommer dess mera växter i skogen.

Här blommar skogsstjärnan så vackert.

Skogsstjärnorna frodas aldrig.

De bara reder sig med karg nätthet i mossan.

De är spensliga, men vet ingenting om den söta

vekhet du vill tillskylla sommaren.

Det spensligas bestämdhet är inte mindre än ekens.

-Harry Martinson-

Så är vi plötsligt tillbaka vid Norrvalla igen.

Här kommer vi vandrande bland hundlokor mot

Norrvalla-idrottshall.

Framför oss ligger den stora fotbollsplanen i konstgräs.

Några småpojkar lirar lite boll, ett gäng unga mountinbike-cyklister

vilar sig efter ett träningspass längs ett motionsspår,

 annars är det en stillsam kväll vid Norrvalla.

Ett av de sista stegen på vår vandring tar vi på det sviktande konstgräset

på fotbollsplanen. Så hoppar vi i bilen och vi tre damer

styr kosan hemåt igen.

Tack för en fin vandringskväll A och G!

Rökiö vandringsled (Boberget), del 1

En halvsolig, blåsig kväll i midsommarveckan 

hade vi barndomsvänner stämt träff för att vandra längs

Rökiö vandringsled till Boberget tur och retur.

Vandringsleden är 6,7 km.

Vi parkerade bilen vid Norrvalla och begav oss in i skogen längs ett av

motionsspåren som flitigt används av idrottare. 

Här hittade vi skylten som pekade in på en skogsstig.

Nu hade vi endast 2.8 km till Boberget!

Första biten gick igenom ett f.d. kalhygge med renslipade pinnar

längs stigen. Vilken tur att det var torrt i skogen, för här

precis som överallt annars var det viktigt att kolla var man

satte fötterna. Man ville ju inte halka på våta grenar 

eller våt mossa....

Lingonen blommade, så det är hopp om god skörd till hösten.

Solen tittar fram emellan molnen, som ibland hopade sig.

Nu börjar stigen gå uppåt. 

Här är vi på väg uppåt. Det växer enbuskar, gran och tall i skogen.

Björkarnas vita stammar sträcker på sig upp mot skyn.

Uppe på bergskammen ser vi den första skymten

av åkrarna nere kring Vörå å.

Men högre upp skall vi....

Getporsen blommar så vackert i bergsskrevorna.

På fuktiga områden i de stora skogarna trivs den, getporsen eller

skvattram (som den kallas på rikssvenska).  Det är vackert att vandra

på myrarna där getporsen blommar, en svag doft av sommar

når näsborrarna på vår vandring.

Vi vandrar bland getporsen och de blankslipade bergsklipporna.

Min mamma brukade plocka getpors och använda den mot reumatism

och hudsjukdomar. Förr i tiden ansågs te av bladen öka kärlekslusten.

Men främst användes getporsen förr i tiden för

att fördriva ohyra och kvinnorna tog med några blommor till

kyrkan för att lättare hålla sig vakna under de timslånga predikningarna.

Nu är vi inne i grönskan längs en liten skogsväg.

Men snart svänger vi in längs en skogsstig igen.

Vi går längs bergskammen och är glada att det blåser uppe 

på berget. Vi har ju en myggsommar och nu är

myggen verkligen på hugget.

Men vi är välförsedda med myggstift, så egentligen

går det ingen nöd på oss (även när vi går över våtmark inne

i storskogen).

Här mellan de höga granarna växer blåbärsris.

Som ett grönt hav.

Naturstigen fortsätter än uppåt än nedåt.

Här är vi tacksamma att man byggt en stege för

att man lättare skall kunna ta sig nerför bergssidan.

Nu är vi nere i en av de vackraste blåbärsskogarna.

Mors lilla Olle i skogen gick

plockade blåbär...

Ja, jag kunde inte låta bli att tänka på den gamla

barnvisan där vi gick.

Vår bergsvandring fortsatte.

Det var så fridfullt och såå vackert!

Emellan trädstammarna kunde man ana slätten där nere.

Nu för stigen oss högre och högre upp i terrängen.

Berget är blankslipat av fötter som vandrat denna stig.

Försommarsolen lyser och myggen är bortblåsta!

Vi går i lämplig vandringsfart, det gäller ju att hinna

prata och avhandla allt mellan himmel och jord också.

Uppe på berget växer en vit mossa som vi brukar kalla vitmossa

men som egentligen är en fönsterlav. 

Fönsterlaven växer på hällar som här eller

på sandig skogsmark. 

Snart är vi uppe på högsta punkten. 

Solen skiner. Det är försommar. Det doftar sommar.

Härligt!

Jag tittar ner mot slätten och ser grönska i olika färger.

Här uppe på berget växer små tallar, men skogen där nere

har växt sig hög och skymmer lite av den vackra utsikten.

Här uppe på berget sätter vi oss inne i vindskyddet och dricker saft och

äter underbart goda hembakade kakor. 

Vi har ingen stress. 

Livet rullar på. 

Vi njuter av utsikten och av kvällssolen.

Och fortsättning följer....