Sista november och snö på marken

Snart tar vi adjö av november och tar klivit in i en ny månad.

Så här på månadens sista dag har vi fått ett lager med blötsnö

på marken. Jag tog mig en långpromenad mitt i det värsta 

snöfallet och såg ut som en snögubbe när jag äntligen

svängde in på vår gård igen. Efter klädbyte var

det skönt att sätta sig ned med en kopp nybryggt kaffe.

Helt klart bättre att kura inomhus än ute i det blöta.

(Till och med ankorna ville stanna inomhus idag....). Nu puttrar

en älgköttgryta på spisen och  de förföriska kryddofterna 

sprider sig i huset. 

Första advent och lite klimat

I dag har vi tänt det första adventsljuset.

Till min förvåning läste jag i dagens tidning att många

tycker att julen börjar just nu. Själv tycker jag inte att julen börjar

i november, inte ens i början av december. Nej,för mig börjar julen dagarna

innan julafton. Då plockar jag fram Julen, med gran och julpynt.

Nu börjar advent. 

Och för mig är advent en enda lång väntan på julen.

En annan sak som jag läste i dagens tidning var ju det här med 

klimatet och vilka förändringar vi står inför. Om den globala uppvärmningen

fortsätter som nu, blir det varmare på hela jordklotet. Här uppe i norr hela 

nio grader varmare. I värsta fall. Nu tänker man ju att "Oj vad skönt med

varma somrar!", men det är tydligen vintrarna som blir varmare..... och det 

är ju inte det vi vill. Dessutom blir det vått, blåsigt och  grådisigt. Vi får 

förbereda oss på översvämningar och extrema väderförhållanden.

Alltså skyfall, värmeböljor och torka.

Inte alls dom där härliga varma sommardagarna.....

Så visst, klimatfrågan är en av de absolut viktigaste frågorna för vår värld.

Jag önskar fortsatta snörika vintrar och soliga somrar. Jag önskar mig

löftesrika vårar och klara höstar. Helt enkelt jag önskar mig de 

fyra årstiderna,. Men det kanske inte alls blir så för våra barnbarn.

Just nu har vi högvatten här längs vår kust. De sydliga vindarna har

blåst upp vattnet norröver. I går var sonen och jag ut

till vårt sommarparadis. Vattnet nådde bryggan, där jag brukar sitta

och dingla med benen vackra sommardagar. Det är kanske så här vi

får våra framtida vinterdagar. Grått, varmt och högvatten....

Gott under kristallkronorna

I kväll lyser adventsljusen här inne hos oss och där ute är det mörkt och 

det spöregnar. Jo, så kan det se ut på en "lilla jul" ....

Dagens foton är från torsdagen när jag och sambon åt lunch

under kristallkronorna. Ni som känner mitt Vasa kanske gissar att vi 

besökte Strampen med deras kristallkronor (och det är rätt gissat!). För er andra 

kan jag berätta att Strampen är en sommarpaviljongen som numera 

också är en vinterbonad restaurang.

Ibland är det alldeles underbart att bara sätta sig ner och 

bli serverad mat. God mat dessutom. Utan att själv behöva

skala potatisen och stå vid spisen, ja ni vet....

Restaurangen hade naturligtvis julbordet uppdukat, och som vanligt

såg det helt fantastiskt ut. Men vi nöjde oss med "dagens".

Jag valde lax med en helt underbar gräddig sås som var

smaksatt med apelsin och ingefära. 

Ibland måste man få skämma bort sig själv en helt vanlig vardag.

Det är i och för sig inte speciellt svårt att skämma bort mig.

Jag har ju så få och billiga nöjen....

Kronisk hypereosinofilt syndrom

I går hade jag min sjukhusdag. Eftersom sambon hade sin

lediga dag fick han också komma in till staden. Han väntade i sjukhusets

aula medan jag träffade min läkare. Och vet ni vad... min läkare berättade

att nu har vårt sjukvårdsdistrikt fått in en patient med samma

diagnos som jag har. Alltså, jag fick min diagnos våren 2011

och nu skriver vi hösten 2015! Jag har, som ni förstår,

 en väldigt ovanlig och sällsynt sjukdom.

Obehandlad har den ett snabbt, letalt förlopp. 

Nu får ju jag behandling (tyvärr ger medicinen vissa biverkningar),

men jag vet ju också att jag aldrig blir fri från min sjukdom.

Min sjukdom går under benämningen kronisk hypereosinofilt syndrom. 

När jag insjuknade låg jag några veckor på sjukhus, jag blev sämre och sämre 

och läkarna visste först inte vad som var orsaken till att kroppens organ, ett efter ett,

blev infekterat. Obrukbart. Jag såg ovissheten i deras ögon, i alla fall 

så länge jag kunde se klart. Tarmarna, huden, njurarna, levern och blodomloppet.

 Allt blev påverkat. Mat och dricka åkte rakt igenom kroppen och jag fick näringslösningar

intravenöst. Jag badade i kallsvett med 42 graders feber. Blodet koagulerade inte.

 Men så, via ett benmärgsprov, fick läkarna visshet och jag fick

massor av kortison och cellgifter. Efter några veckor var jag hemma

igen, men gjorde dagliga sjukhusbesök i ytterligare några veckors tid. Numera följs

 mina värden upp via sjukhuset och jag besöker min läkare var fjärde månad.

Numera mår jag för det mesta bra. Jag känner genast när något

är fel i kroppen och då äter jag bara mera medicin.

Fast - frisk lär jag aldrig bli.

Jag vill behålla den vita vintern, men...

Ännu har vi lite vit snö på marken, men mycket är inte kvar

av den myckna nysnön vi fick under förra helgen. I dag tittar solen fram, 

vi har någon fjuttig plusgrad  och det är glashalt på vägarna.... 

Men för två dagar sedan, då hade vi det ännu rätt kyligt och då var det 

så vitt och vackert. Och ingen halka heller.....(ni förstår isiga vägar

är det värsta jag vet!).

Jag gick ut på slätten, längs en vit och orörd åkerväg.

Varmare väder var på ingång, det syntes på den gråblå himlen

från nordväst. 

Sedan bilderna togs har det regnat i två dygn. 

Svarta plogtiltor syns ute på åkrarna och den vita 

vackra snön på träden är ett minne blott. Till den här

helgen får vi förbereda oss på upp mot tio graders värme

(som vilken midsommar som helst....)!

Anita vet hur vi skall välja kött

Jag har ju haft den fina förmånen att lära känna en hel del

intressanta människor när jag har gjort mina tidningsintervjuer. En av dessa

verkligt intressanta kvinnor jag har träffat är Anita Storm. Sedan februari i år jobbar

hon som ekologirådgivare vid Marthaförbundet. Anita är i grunden biolog. Hon

är genuint intresserad av gamla hantverk och hon brinner för att ta till vara

allt från både djur- och växtriket. Anita är en naturmänniska och hon

har vidareutbildat sig inom flera spännande områden. Hon kan det här med örter,

att slakta, garva djur- och fiskskinn, ta hand om kött och växter i matlagningen, '

göra saker av ben, tarmar och djurfett.... hon kan traditionell matkultur. Osv, osv. 

I går kväll skulle hon hålla föredrag för byns Marthaförening och jag

beslöt mig för att gå och lyssna på hennes föredrag "Hur välja kött".

Anita berättade kunnigt om kött och hanteringen av kött utifrån konsumentens

synvinkel den här kvällen. Men hon berättade också att nästa kväll

skulle hon hålla kurs för ett älgjaktlag och om några dagar skulle hon

till Helsingfors och lära en grupp marthor stycka ett riktigt lamm....

Men vi hade inget djur som skulle styckas, vi behövde endast se djuren

på bild (ursäkta Anita att du fick lite text på näsan på den här bilden...)

Det var allt igenom ett intressant föredrag. Vi fick lära oss vad de olika köttbitarna

kommer ifrån och hur de skall tillredas. Vi lärde oss hur vi skulle titta på köttbiten

i affären, hur man ser om djuret varit stressat när det avlivats. Hur vi skall 

frysa in och tina köttet före tillagningen. Vi lärde oss att allt

kött som säljs i butiken inte är inhemskt och att det viktigaste av allt

ändå är att köpa bra kött -  istället för att köpa ofta.

"Det är dumt att släpa hem mer än man äter upp".

Tack marthor för att jag också fick delta i er träff!

Vinterland

Det är så vackert i mitt vinterland.

Den vackraste av världar.

Alldeles bakom husknuten en helt vanlig vintrig solskensdag.

Lycka!

Vintermorgon

Nu är vintern här.

I morse hade vi minus 10 och snö i massor.

Jag gick ut i vinterlandskapet vid snäppet efter kl 9, just

när solen (!) började sega sig upp och skingra nattmörkret.

Det var så vackert! 

De senaste dagarna har det kommit nästan 20 cm snö och vinden har

svept ute på slätten. Men titta på den lilla tallen vid uthusväggen,

där ligger massor av vitt gräddfluff.

Här ligger grannens hus inbäddad i snö och frostdimma.

Mot norr färgas himlen vackert lila. Det är vindstilla ute på slätten.

Gryning. 

Snart stiger solen upp och vi får en härlig vinterdag.

Pysseldag och mera snö

Så här en månad före jul bjöd jag in "tjejgänget" till en pysseldag.

Skall vi säga att det var den här julens första pysseldag av flera (?), för vi

var aningens oförberedda (tänk att julen är så nära!) och vi kände att vi vill pyssla
mycket mera när vi väl vet vad vi vill pyssla..... Nåja, vi började med att leta
lite inspiration och prata bort en lång stund....
Så satte vi oss kring vårt köksbord och lät våra kreativa
ådror draga iväg med oss. Pysseldags!

Jag började med att sy klart mina tyghjärtan (inte en jul till med
säkerhetsnålar tänkte jag...och det tog ju inte många minutrar innan
 det var klart!). Så började jag testa med att limma
och tvinna stjärnor i jutesnöre.

M målade tallkottar. Dom kommer att användas som bordsdekoration
vid en julfest. Den stora kotten från cembratallen målades i grönt med vitt
ute i kanten. Här är det tänkt att stora kottar binds ihop och
får en liten touch av glitter.

L ritade av mönster som sedan skall fästas på en glasburk,
en hel stad som lyktdekoration.

L och H var båda flitiga stickerskor. Det stickades en tröja och sockor.

Mellan varven bjöd jag på en salt paj och hembakade bullar.
 Vi är ju pysseldamer som gillar att ta kaffepaus....!

Ute föll både snö och mörker och allt roligt har ju ett slut.
Här ser ni mina trådstjärnor (det blev en stjärna i vit papperstråd också).
Modellen hittade jag i tidningen "Allt om Handarbete 12/2015".
Pappersstjärnan kom till under en av förra årets pysseldagar.

Första snön

Redan i går kväll visade sig de första snöflingorna.

I morse var det vitt på marken och så har det fortsatt snöa

hela dagen. Vinterns första snötäcke.

Massor av snö har det kommit. Vått och slaskigt, men

vitt och vackert på samma gång.

I morgon kommer vi att ha pysseldag hemma hos mig.

Kanske det blir fler små svampar eller så

blir det som vanligt något helt annat.

Trist...riktigt trist... eller inte...

Den här bloggen är ju tänkt att vara ett litet glädjepiller,

men ibland vill det sig inte riktigt. Ni vet precis som det är i det

riktiga livet. Allt är ju inte solsken - det finns tråkiga dagar också.

Den här dagen har varit just precis en sådan där tråkig dag.

Det var en riktigt trist dag.

I alla fall i början....

När jag var ut på min runda småregnade det. Det var blött

och trist. Riktigt trist. Och inga vindrutetorkare till glasögonen ännu...

 ni kanske minns att jag skrev om det för någon vecka sedan....

Jag fick lov att ta av glasögonen. Jag ville ju se l-i-t-e i alla fall. 

Idag var jag postutdelare. Det är så här: massor av frivilligarbete har 

en förmåga att hamna på just vårt hushåll och idag skulle lite frivilliglappar

 delas ut i folks postlådor....

Jag passade på att gå en extra sväng, trots regnet och lapparna.

Och ser ni ljuset där framme....? Yes! Jag började fundera på vad roligt jag

kunde hitta på till kvällen och bestämde mig för att här skulle bakas. Sagt och

gjort, när jag kom hem satte jag igång. Det blev både kanelbullar och smörbullar,

 jultårtor(!) och lite matbröd. Hela huset doftar nu så gott av nybakat och

frysen är åter fylld med bullar. Det var min fredagssyssla.

En trist dag som förvandlades till något trevligt.

Vilken tur att man klarar sig med enkla nöjen!

Dags för stickade vantar

Klockan hann bli 3 på eftermiddagen och det började skymma i regndiset.

Men jag gick ut i skogen för att fota mina vantar (lite styling-lek).

Dom här vantarna fick jag av snälla svärmor, förra vintern faktiskt.

Nu är det dags att plocka fram stickat igen, för

vintern börjar knacka på dörren (suck).

Ännu i dag har vi plusgrader, men till helgen får vi förbereda oss

på minus och snö som nederbörd....

Frostdimma

Nu har vi riktigt novemberväder. Regnigt, grått och risk för halka.

I går hade det regnat på morgonnatten, men fram på

förmiddagen tittade solen fram och temperaturen sjönk.

Vi fick minusgrader.... 

och frostdimman dansade över plogtiltorna. 

En motsolsbild visar hur dimmorna driver över åkrarna.

Jag tog mig en långpromenad längs åkervägen.

I gräset var det halt, som en skridskobana.

Men så drev fler mörka moln in från väster och det blev

varmare, dimmorna försvann och jag var hemma efter en timme.

Konsert och rosor

Gårdagen bjöd på en utsåld konsert med sambons kör, solister

och orkester. Det var en helt igenom bejublad konsert.

Det var en konsert som började i ett lugnt tempo med folkvisor och

klassiskt. Även äldre f.d. aktiva körmedlemmar deltog i 

några sånger. I pausen bjöds det på kaffe och tårta och köerna ringlade 

sig långa, eftersom det var så mycket folk. Efter pausen ökade tempot

och nu bjöds vi i publiken på dansbandsmusik och 60-talsdängor.

Där satt jag och vippade på tårna, inte helt fel med lite svängigt.

Så massor av applåder och plötsligt var det roliga slut.

Körmedlemmarna var glada över en lyckad konsert och nu ser de fram emot

nästa framträdanden, som blir på en körfestival i Prag till helgen.

Idag sitter jag och njuter av de ljuvliga rosorna som sambon

och jag fick igår. Ja, jag blev också ihågkommen för de

timmar, dagar, veckor, månader jag lagt ned på att skiva en körhistorik.

Till alla dom som inte hade tänkt dö

Plötsligt känns Europa mera otryggt.

Även i dag går mina tankar till alla dom som inte

hade tänkt dö fredagen den 13:e, en helt vanlig kväll i Paris.

I går kväll tände jag ett ljus för all dom som känner otrygghet

i Paris, i Europa och i resten av världen.

Iskmo-Jungsund vandringsled, del 2

Här kommer fortsättningen av min vandring Hallonnäs-Björnhällorna

tur och retur, en vandring på sisådär 5-6 km längs den s.k.

Iskmo-Jungsund vandringsled. (Del 1 kan ni läsa här).

Nu hade jag kommit till en vanlig "villaväg", ett lättvandrat parti av leden.

Granskog ruvar på båda sidorna av vägen och där framme lyser solen på den

stora, ståtliga tallen. När jag  kom nära tallen och stod där alldeles invid

stammen och kikade uppåt, kändes det som om tallen nådde himlen.

Så reslig var den....

Höststormarna hade fällt alla löv utom de här i ett dike.

Här i skogen finns massor av skägglav (se det gråa "skägget" till

höger på bilden) och det betyder ren luft.

Här växte några tickor på gamla grenar i ett dike. 

Tickor är parasiter på träd.

Så kommer jag ut till Brunnfladan, som via några fjärdar

mynnar ut i havet (Kvarken). 

Någon jägare hade varit ut på sjöfågelsjakt för en tid sedan.

Ännu låg vettarna kvar i en plastså i båten. 

Några hade tydligen också varit törstig...

Här har någon eller några fåglar nyligen varit i farten. Denna höst

vimlar det nämligen av hackspettar. Det trummas i vart och vartannat träd.

I det här trädet har det hackats fler än en gång....

Vandringen fortsätter. Här är jag vid Björnhällsfladan,

där vandringsleden bjuder på en rastplats.

Här är så vackert!

Nu vandrar jag rakt mot solen och upp för berghällarna

och ser ett stort kalhygge framför.

Här beundrar jag stenarna, eller snarare hällarna. Här är det inte vanlig 

granit som gäller, utan det ser ut som gammalt vulkanberg.

Så gammalt att det måste vara från årmiljoner sedan. Eller?

Någon som vet mer om detta?

Nåja, jag bestämmer mig för att beundra stubbarna på kalhygget istället.

Stubbar, det vet jag ju åtminstone vad det är.

Längs leden finns flera jättestora stenblock (kan ni månne se tändsticksasken

som jag placerade på stenen nere till höger?). Dessa

stenblock har säkert en gång i tiden strandat just här, när

de följt med inlandsisen för ca 20.000 år sedan.

Jag vandrar vidare till ännu ett taktfast trummande av en hackspett.

Den här fågeln satt uppe i en trädstam ute på kalhygget.

Nu dröjer det inte länge tills jag är ute vid vägen och

skymtar min bil, där den står parkerad.

Det var en fin vandringsled, som väckte många tankar på vår

föränderliga natur. Snart måste jag gå den södra delen av vandrings-

leden också. Då startar jag från Iskmo-Jungsund fotbollsplan.