Med Alla helgons dag tar vi farväl av årets oktober

 Denna lördag minns vi dem som inte längre finns ibland oss. Alla de som gått bort före oss. Vi tänder ljus och vi minns. Alla helgons dag är en stilla höstdag, en både sorgens dag - men också en ljusets och minnenas dag. 

Trots pandemin åkte jag ut för att tända ljus på mina anhörigas gravar. För att undvika rusningen var jag i farten redan på förmiddagen. Tidigare i veckan hade både jag och sambon besökt våra anhörigas gravar och ställt i ordning med granris och ljus. Idag behövde jag endast tända de ljus som jag inte tänt tidigare.

Precis som för några dagar sedan var denna lördag gråmulen. Men fler och fler gravljus lyste upp i oktoberdiset. Idag var kyrkdörren öppen för besökare, men någon större samling inne i kyrkan är inte tillåten pga pandemin. Landets kyrkor hade uppmanat folk till försiktighet och noterat att det går bra att tända ljusen även hemma, borta från alla stora folksamlingar. Ändå är det ju så att de flesta (även jag) ser denna högtid som en tradition och med försiktighet vallfärdar vi till kyrkogården för att tända våra ljus....

Idag noterar vi att det är 31.10. och vi tar adjö av en regnig och varm oktober månad. Nu är det dags att blicka fram emot november och nu hoppas jag innerligt på lite torrare väder! Och en glimt av solen skulle faktiskt inte heller skada!

Ha en bra Alla helgons dag och ta hand om varandra!

Vått om fötterna

 Denna höst har vi fått mera regn än vanligt. Det är inte bara det att vädret är tråkigt - det blir översvämning också! Det är mycket vått ute i markerna nu. Vissa mindre vattendrag svämmar över. Det känns som vårflöden, så där som när snön smälter i vårsolen och bäckar och älvar blir överfyllda av vatten....

Så här såg Kyro älv ut under gårdagen. Vid Myllykoski flödade vattnet i en strid ström längs älvfåran. Älven bredde ut sig, men ännu ingen översvämning just där. 

Under gårdagen besökte jag mina barndomsbygder. Det var vått ute  i marken efter nattens regn. Molnen ville inte släppa taget om himlen och dagen var gråmulen, riktigt surmulen...

När jag stannade bilen vid mitt barndomshem hörde jag några kännspaka ljud och när jag tittade in mot skogen såg jag tre fasaner komma springande i gräset. Två färggranna herrar och en diskret brunklädd dam. Tyvärr lyckades jag inte fånga alla tre på bild, men de båda tupparna (eller månne det är samma fågel) lyckades jag uppmärksamma. Snabbt försvann fåglarna in bland träden och jag lät dom gömma sig. Under våren hade jag ju också sett några fasaner på samma ställe, månne de bor runt vårt hus?

Jag borde ha tagit gummistövlar på fötterna. Jag blev våt och efter ett tag började jag småfrysa. Nej, något skönt höstväder har vi inte dessa sista oktoberdagar!

Rapport om corona-läget, ankornas bedrifter och förstås vädret....

 Här följer en liten rapport angående dagsläget. Eftersom det just nu inte händer så mycket spännande när jag mest håller mig hemma och inne pga pandemi och ösregn, då gäller det att rapportera om det som trots allt händer runtomkring mig.

Vi börjar med vädret. Det allom varnade vädret. Det är mulet och det regnar, regnar och sedan kommer en regnskur till.... Tråkigt och trist, precis som jag skrev häromsistens. Men så är det ju en t-dag också. En tisdag den här gången. Men, nu har vi i alla fall mycket varmt väder för årstiden. Plus 10-11 grader och inte under 5 grader under de mörka nätterna. Det ni! Men regn som sagt. Vått och klottigt. Kanske det blir uppehållsväder och lite ljusare ännu denna eftermiddag. Jag hoppas, för jag skulle gärna vilja göra något utomhus.....

Hur har då corona-läget utvecklats i vårt sjukvårdsdistrikt? Förra gången jag skrev om covid-19 då hade vi landets och nästan hela världens högsta incidenstal just här. Ja, nu några veckor senare är vi nere i 1-6 bekräftade insjukna/dag i hela distriktet. Helt fantastiskt! Vi har inte vunnit kriget mot viruset ännu, men vi har återgått till endast ett fåtal fall per dag . Och ja, vi har tagit utbrottet på allvar. Alla (utom barnen) använder ansiktsmask på allmänna platser, det ordnas inga sammankomster över 10 personer, det distansjobbas där det går och skolor distansundervisas om bara en är smittad i en klass/skola osv osv. Jag känner ingen som har varit konstaterad covid19-sjuk, men jag känner många som suttit i karantän pga exponering (för här har flera tusen personer levt under corona-regler). Nu hoppas jag att virusfallen fortsätter sjunka så att vi om knappt 2 månader kan fira jul precis som vi alltid brukar göra....

(Dagens foton knäppte jag för ca 1 månad sedan, då det ännu var grönt ute men ändå så pass kyligt att några av mina sommarblommor fick komma in i värmen).

Slutligen en rapport om våra ankor. På lördagen tittade lilla solen fram, men det var frostigt och lite småkyligt. Då bestämde jag mig för att ta ut våra ankor. Kalle han har ju varit van vid att vara ute runt vårt hus dagligen sedan många år tillbaka, men för våra nya ankfröknar (som endast är några månader gamla) skulle det här bli första gången. 

Jag öppnade grinden till ankburen och Kalle kom ut, men eftersom fröknarna inte riktigt vågade ta dom där stegen ut ur burens trygghet stannade också Kalle inne. Det var mycket kvackande när Kalle lockade och fröknarna svarade. Jag gick till växthuset och när jag kom tillbaka var det alldeles tyst hos ankorna, positionerna var desamma. Så jag lockade på Kalle ännu en gång och då kom han ut. Och vad händer? Jo, fröknarna tar de få stegen ut ur buren och fram till ytterdörren. Där blir de stående. Tittar ut. Tittar runt. Tittar upp mot himlen. Tar in det ofantliga. De som aldrig har varit ute förut, de har alltid bott inne i en bur. Och så lockar Kalle och de tar klivet ut! Jag ser att de ännu är helt tagna av allt det nya. Men så ser de vatten och börjar dricka. Och nu kan de doppa hela huvudet i vattnet! Tänk ett helt överflöd med vatten (en stor hink)....

De glömmer bort omgivningen och ger sig hän. Kalle går till nästa vattenpost och fröknarna trippar efter! Samma procedur med vattnet, dricka och tvätta sig. Och Kalle tjuvnyper när de inte uppför sig. Här ser man vem om bestämmer! När de varit ute en halvtimme bestämmer jag mig för att försöka ta in ankorna igen. Det är bara att säga åt Kalle och gå bakom, så går han in till sin bur. Men hur skall det gå för fröknarna? Tänk om de springer vilt flaxande åt varsitt håll... Nej, inga problem! Den kvackande Kalle går först och efter kommer fröknarna lugnt vaggande! Efter den första gången har ankorna fått stanna ute längre och längre för varje dag. Inga problem längre. Kalle vet min regler och fröknarna följer ju Kalle...

När uret visar vintertid

 I morse var det lätt att vakna tidigt. Under natten hade telefonklockan flyttat sig tillbaka en timme, så när jag vaknade av att telefonen pep kl 6:45 då var den egentligen 7:45 enligt min kroppsrytm. (Älgjägare i huset, ni vet...). Man får alltså sova en timme längre utan att det gör något. Och när höstmörkret tätnar är det ingen konst att ändra sovvanor!

Både EU och ute i medlemsländerna skall det diskuteras om att återgå till en tid året om. Att ha en sommartid och en vintertid skall slopas. Kanske. Längre fram. Vi får se.

Själv tycker jag att det liksom kvittar vilken tid man använder. Är vi inne i sommartiden eller vintertiden. En timmes skillnad mer eller mindre. Nej, jag lever i nuet, så för mig spelar dylika petitesser ingen roll.

Nuet är det som gäller både sommar som vinter - och allt däremellan!

Dags för båten att gå i vinteride

 Tänk vad lite solsken gör för att piffa upp en hel dag! I går vaknade vi till samma evinnerliga regnande som vi fått utstå den senaste veckan (ibland har det ju snöat också), men redan på förmiddagen började molnen skingras. När Åbo domkyrkas klockor ringde in 12-slaget i radion styrde vi bilen ut till vårt sommarparadis och då sken solen! Från en nästan klarblå himmel! Yes!

Visst såg det nästan ut som sommar, med blått hav och blå himmel. Trots solen hade vi endast några plusgrader och luften var fuktig och doftade höst.... Vi tyckte det var dags att ta farväl av sommaren därute, dags att tömma vattentunnor och varmvattenbehållaren i bastun. Och dags att sätta vår lilla båt i vintervila.

Medan jag tog hand om att tömma vatten uppe vid villan tog sambon hand om båten. Efter allt regnande var den rätt vattenfylld så det blev till att ösa.

Så klädde sambon på sig den gamla välanvända flytjackan och så styrde han ut båten mot båthuset där vår lilla Buster får ha sitt vinteride. Jag stod ute på bryggan och såg när han ståendes styrde ut på den blåaste blåa fjärden. Efter en timme skulle jag möta upp vid båthuset var det sagt.

Och just där och då tog batteriet slut i min kamera.... Det blev den förevigade båtfärden....

Jag åkte iväg för att möta upp ekipaget och båten vinschade vi in i båthuset, trots lågvatten. Så nu blir det inga fler båtutflykter för denna säsong.

 Lilla Buster, vi ses nästa vår!

En riktig t-dag...

 Idag är det en riktig t-dag. T som i trist, tråkig och torsdag.

Ja, vad kan man göra åt det? När det är trist och tråkigt väder? När snön har smält och dagen är disigt mörk och småregnig? När det är så där riktigt blött och fuktigt utomhus att det inte lockar att gå ut? När inget riktigt inspirerande står på dagordningen? När det är pandemi och när presidentvalet i USA numera står upp i halsen och när det bara är allmänt "politiker-tjaffs" på hemmafronten? När man själv borde vara med och styra upp allt här i världen för att få någon ordning på det hela? Men när man inte orkar just idag för att det är en t-dag.....

(Fotot ovan har absolut inget att göra med denna torsdag, tror det är en måndagsbild dessutom.)

Nu vet jag! T som i tur, tuff eller trudelutt! Här skall bli ändring!

Nu skall jag koka något gott till dagens måltid och sedan skall jag ta hand om purjolöken, skiva och lägga in den i frysen.... och allt skall jag ta med en liten trudelutt! Sedan blir det säkert lättare att ta i "surdegen" jag håller på med. 

Trudelutt på en torsdag! Det ni!

Kalle och hans fröknar

 Vår Kalle Anka har blivit med två fröknar! Jo minsann, numera har vi tre ankor igen! Vi har Kalle och två nya helvita ankfröknar som ännu inte fått några namn (dom får heta Fröknarna än så länge och eftersom de är helt lika varandra är jag lite tveksam hur jag skall kunna veta vem som är vem om vi ger dom några namn...).

Det är sonens "förtjänst" att vi har fått ytterligare två ankor. Han tyckte Kalle såg så ensam ut där han gick ute på gården efter att pappan Herr Anka åkt till ankhimlen. Sagt och gjort fixade han med två nya ankor som annars hade blivit ankstek.... Han kom hem med en låda häromdagen. Och inne i lådan fanns två alldeles förskräckta ankfröknar! Jag hade tagit fram den gamla kaninburen där även Herr och Fru Anka en gång i tiden fick tillbringa sina första dagar här hos oss. Nu var det Fröknarnas tur att lära känna oss och sin nya omgivning.

Först märkte Kalle ingenting. Till kvällen spatserade han in till sin nattbur precis som vanligt. Och precis som vanligt kastade han sig över skålen med havre, kvällsmålet. Men så kvackade det till i buren bredvid - och Kalle lyfte nästan förskräckt på huvudet och lyssnade....

Våra Fröknar är större och vitare än Kalle och de har alt-röst (medan Kalle är tenor). Morgonen efter första natten hos oss var Kalle överlycklig, nu hade han haft sitt första nattliga samtal med Fröknarna. Och när jag skulle släppa ut den överlyckliga Kalle, då stannade han inne bredvid de nya ankornas bur ända till eftermiddagen.... Så fort jag kom in för att kolla läget hade han en stor utläggning över sin lycka, det var riktigt rörande att se! Eftersom de två Fröknarna inte gått ute innan, och inte är vana att livnära sig på vår trädgård, har de fått stanna inne i sin bur till att börja med.

De två Fröknarna var blyga och rädda till en början, de förstod nog inte var de hamnat. De tyckte buren var konstig, de fick konstig mat och jag såg farlig ut när jag kom för att ge dom mat och vatten. De tryckte sig in i bortersta hörnet och där ville de helst försvinna in i varandra...Men nu efter flertalet dagar har de lärt känna min röst och de har upptäckt att här inte är så farligt. Och Kalle sedan.... nu har han börjat se mig som en rival....burrar ner huvudet i marken och kommer rusande mot mig när jag vänder ryggen till. Han är minsann den ståtliga Riddaren som skall skydda sina Fröknar!

Igår kväll när det blivit mörkt bestämde jag mig för att låta de tre ankorna kampera tillsammans. Kalle såg lite förvånad ut först och det gjorde väl de två nykomlingarna också, men alla var lugna och trygga. I morse var jag lite spänd på hur läget var inne hos ankorna. Där var det lugna puckar, alla tycktes trivas. Jag hämtade in lite sallad som jag satte i vatten och de två Fröknarna mumsade av glädjens lust medan Kalle tittade på. Ät ni, jag håller vakt så länge tänkte säkert Kalle när jag knäppte några foton.

Välkomna till oss Fröknarna! Till våren hoppas vi på många ankägg och vet ni, nu har ni gjort Kalle lycklig igen!

Hösten ute i naturen

 Idag kommer jag att visa foton som berättar om höstens framfart. Hösten är vacker, trots att den detta år varit våtare än vanligt. Till en början varmare än vanligt också, måste jag väl tillstå...

I början av september började man märka regnet, höstregnet. Ute vid vårt sommarparadis började vassen ändra färg. Från sommargrönt till gyllengul och sedan ljusbeige... allt medan molnen hade bestämt sig för att hopade sig än mer...

Växter och träd började ändra färg, plötsligt lyste det rött överallt!

Till och med i gräset lyste det rött och skogen var fylld med röda lingon i mängder denna höst... men också med massor av ätliga svampar. Hösten bjöd ymnigt på godsaker.

Hemma var det skördetid, vi har ätit massor av grönsaker varje dag. Här har jag lockat in olika tomater, paprika, squach, bönor, gurkor och ärter....

Och så är vi inne i oktober och de gula och röda bladen samlas på marken...

Och de stunder solen visar sig då sträcker en modig höstfibbla på sig blad lönnlöven....

I mitten av oktober har många björkar tappat alla sina löv, vissa ståtar gula och halvkala medan en och annan björk ännu inte vill skiljas från sina löv... (ovan ser vi alla tre varianter)

 Så samlar sig molnen och de de första snöflingorna för säsongen är plötsligt ett faktum...

Den lilla rosen gömmer sig ... och det är vitt på marken....

Så smälte snön. Men tyvärr utlovas mera snö innan det blir varmare igen. Hösten är här. Vacker - men ack så oberäknelig.

Höstsäsongens första snö - och snötårtor

 I morse började snön falla vid 8-snåret. Efter en otroligt varm höst kommer snön plötsligt i år. Nåja, vi hade blivit varnade i både radio, tv och dagstidningarna - men säg den första snön som kommer lämpligt. Möjligen är det väl de som längtar efter snö som utbrister "Äntligen!" medan alla vi andra suckar "Inte redan...".

Tack och lov var det endast en kortvarig snöby som försedde oss med lite vitt på marken, och det har väl kommit några korta skurar med snö efteråt också. Fast mest regnblandat dock och nu fram emot eftermiddagen har det mesta smält bort. Mera snö utlovas till natten och dessutom utlovas lite kallare temperaturer.... Inte alls roligt den här första snön för nu tänker jag på det hala väglaget och trafiken.... Det här är den värsta årstiden på hela året (innan jag vant mig vid halkan, fast vant mig och vant mig förresten).....

Och vet ni vad jag har pysslat med under dagen? Med en älgjägare i skogen tyckte jag det var perfekt att roa mig med bakning. Jag har faktiskt bakat två fulla plåtar med jultårtor! Jag hittade ett paket med smördegsplattor i frysen (säkert från början av året). Dessutom fann jag en liten klick plommonsylt i kylskåpet. Men resten av bakverken prövade jag att fylla med både äppelsylt, hjortronsylt och/eller nutella. Måste snart kolla vilken fyllning som blev godast....  Eftersom jag pudrade bakverken med pudersocker bestämde jag mig för att kalla skapelserna för snötårtor (det är ju inte jul än på långa vägar).

Nu puttrar en stor älgstek i ugnen och snart har jag väl hem en trött och våt älgjägare. Dags att sätta på potatisen och göra en god sås. Hoppas sonen med sambo även dyker upp, nu när jag är välförsedd med både mat och bakverk!

Ha det gott alla som kikar in hos mig!

Höst i växthuset

 Igår kom hösten till mitt lilla växthus. Efter höstens första frostnatt bestämde jag mig för att nu hade mina tomatplantor gjort sitt för denna säsong. Sedan slutet av augusti har jag täckt mina tomater för eventuell frost, men endast de kvällar de lovat kallare väder. För vilken varm höst vi haft tills nu! Egentligen har det aldrig varit någon panik i växthuset, där har tomaterna mognat i överflöd! Men är vi i mitten av oktober så är vi, dags att runda av tyckte jag.

Jag skar ner alla tomatstammar (de flesta bladen hade jag tagit bort för flera veckor sedan). Utom en planta som tillbringat sommaren i ena hörnet av växthuset, den var ännu så grön (till och med "tjuvar" hade växt ut) så den fick hänga med ännu ett tag.

Här ligger nio tomatplantor i min gamla skottkärra, det kunde man inte tro. Jag hade plockat ner alla röda och gula tomater, men även alla gröna omogna (som skall få mogna inne under hösten).

Det blev en skål med små gula körsbärstomater och en korg med stora röda. Ja, tillsammans med de gröna som sedan lades i farstun där de får eftermogna. Denna växtsäsong har vi fått så mycket tomater och gurkor och paprikor och örter. Jag är så tacksam för mitt lilla växthus, det som kräver lite omvårdnad men som också ger igen tusenfallt!

Det blev så tomt och öde i växthuset när jag hade stuvat undan odlingssäckar och fiberdukar. Kvar finns en körsbärstomatplanta, några krukor med tagetes, några krukor med halvvissna penseér och en kruka med purjolök (resten av purjolökarna har jag ute, dom klarar sig till december om det inte blir för kyligt). Nu får snart alla blomkrukor som prytt husväggar och trädgård flytta in i växthuset, nu finns det utrymme. Och så vattentunnor och annat smått och gått som inte behöver stå ute under vintern. Det lär bli fullt hus till vintern, som alltid....

En liten pelargon som växt sig sned fick dock komma in i stugvärmen. 

Hösten är ohjälpligt här och kylan kommer krypande allt närmare. I går kväll fick vi en stor ranson älgkött som fyllde frysen. Idag skiner en blek höstsol och jag njuter av den höga klara luften.