Dagens lunch är serverad

I alla år som jag jobbat utanför hemmet har det varit en självklarhet

att äta dagens lunch på en lunchrestaurang antingen i företaget eller ute på sta´n. 

Numera "jobbar" jag ju hemifrån och det är verkligen sällan jag äter 

restaurangmat. Därför är det riktigt speciellt när man inte behöver

ställa sig själv framför spisens grytor och kastruller

utan får sätta sig till bords och konstatera att maten är klar!

Igår bjöd våra grannar oss på dagens lunch på Vallonia.

Maten kunde man själv hämta från bufféborden och det blev en salladstallrik

till förrätt och schnitzel med gräddig tomatsås till huvudrätt. Lunchen 

avrundade vi med en skvätt kaffe. Allt smakade förträffligt och förstås

åt jag alldeles för mycket... Det var så perfekt denna regniga dag att sitta

 och äta gott och prata Rom-resa och annat skoj.
Extra allt slank bara ner, si så där!

 Gratzie, säger jag!

Vandring en vacker höstdag

I dag flyger vissna löv i vinden och regnet är i antågande.
I går var det däremot en ljuvliga sensommardag.Tänka sig i slutet av september!
För att göra det bästa av gårdagen blev det en vandring i Björköby.
Vi tre barndomsvänner gick Vikarskat vandringsled tillsammans. 

Vi valde troligen en av höstens sista vackra dagar och jag tror jag kan tala för oss alla

när jag konstaterar att dagen blev en höjdardag. Vandringsleden är en av de vackraste 

och mest rofyllda vandringsleder man kan tänka sig.

Vi startade rätt tidigt och morgonens dimma höll på att skingras när vi

åkte från fastlandssidan över Replotbron och vidare genom Replot ut till Björköby.

På bron stod de trogna fiskarna som samlas här varje dag.

Vandringsleden startar från Vikarskat fiskeham och går till hamnbastun

vid Finnhamnen. Leden går längs strandlinjen med havet som granne.

Här ute hade dimman skingrats och solen började kika fram.

Vi vandrade igenom gammelskogen.

Förbi några s.k. ryssugnar. Dessa ugnar ute i skogen anses

har byggts av ryssarna under Stora Ofreden (åren 1713-21) och ugnarna

har använts till brödbakning. Historiska vingslag...

Vi fortsatte och nu gick vi förbi ännu en skylt som hänvisar till

ett minnesmärke (men  mera om det på hemvägen).

Så var vi framme vid bastun vid Finnhamnen.
Det här är en ljuvlig plats, en halvö med vatten på två
sidor, och så huset som alltid står öppet för vandrare och fiskare.

Vi satte oss nere vid stranden mot söder och drack vårt kaffe.

Här var vackert, rofyllt och det var så lätt att andas.

Denna dag låg havet majestätiskt stilla, ja nästan spegelblankt
som vilken annan vacker sommardag som helst.....

I horisonten färgas havet mörkare blått, men här ute är det

inget annat land i sikte. 

Vi vänder tillbaka längs leden och nu går vi upp på "stenängen"

som ligger bredvid havet. Här är det stenarna som gör landskapet.
Och vitmossan med ett och annat rött lingon.

Här upp finns också ett minnesmärket över de Björköbor som mist sina liv

ute på havet. Minnesmärket är naturligtvis gjort av sten.

Nere på stranden har någon byggt ett annat stenmonument....

Vi vandrade tillbaka igenom trollskogen (för just här i skogen är

det så vackert så här kanske trollen bor....).

Trollporten.

Höstvackert vid den lilla insjön.

Vandringsleden är vacker, den går i en lättvandrad terräng.
Enda problemet är att spångarna har ruttnat (på vissa ställen var det
till och med svårt att ta sig över sumpmarken, så vi var
tacksamma att det var torrt och fint väder).

Men det vackra landskapet och framför allt det stora havet ger
stor behållning till vandringen längs leden. Och så hade vi ju så trevligt
när vi vandrade, alltid var det någon som höll låda.... ifall
älg eller björn kunde finnas i närheten....eller trollen....

Så var vi ute vid fiskehamnen igen där bilen stod kvar och väntade på oss.
Måsarna ute på stenpiren tycktes också sitta och vänta på bättre tider.
Eller så satt de bara och solade sig....

Lilla rödhaken

Häromdagen fick jag ögonkontakt med den lilla rödhaken

utanför vårt fönster. Den lilla fågeln satt på stengärdsgården en liten

stund. Den tittade in igenom fönstret och såg ut att undra vad

jag höll på med. Kanske bakade jag en kaka, jag minns inte, men kameran

hade jag nära till hands så jag knäppte två foton igenom fönsterglaset.

Undrar vad den lilla pippin tänkte. Undrar vad den tycker om oss

stora jättar som inte kan flyga.... Undrar om den tyckte att jag var snygg

i håret eller något... Fast det lär jag aldrig få veta.

Jag tyckte rödhaken var vacker,

 att den hade vackra ögon och smala ben.

Det var ett magiskt ögonblick just när vi fick ögonkontaken. 

Så flög den iväg och det magiska var över.

Tankens kraft, den lärde mamma mig

Min mamma och pappa lärde mig livets grundpelare.

De senaste veckorna har jag tänkt en hel del på min mamma, hon

som gick bort för över tjugotre år sedan men som skulle ha fått fira sin

födelsedag nu i september om hon hade funnits kvar. För det är hon som har lärt

mig att kunna njuta av livet. Och det är just njuta som jag verkligen har

gjort de senaste veckorna. Vi har haft ett fantastiskt höstväder och jag har

fått vara relativt frisk, så vad kan man annat än - njuta!

Med tankens kraft finner man livsglädje. 

För det är vad du tänker och lägger fokus på som är en av livets stabila hörnpelare.

(Tankar kan också bli din värsta fiende och då måste du vända på steken....)

Redan som liten brukade min mamma säga till mig om jag var ledsen eller

om jag inte kunde sova: "Tänk på något roligt, dröm dig bort", sa hon!

Och jag brukade alltid tänka på något roligt, som att plocka solvarma

smultron eller leka med min hund eller... och så plötsligt brukade jag somna....

Den här metoden har följt mig igenom livet.Jag har tänkt positivt.

 Det här klarar jag! Det här kommer att gå bra!

Tänk så många hinder jag klarat med bara tanken....

Tack mamma för allt du lärde mig (och tack pappa som lärde mig så 

mycket annat)! Dagens foton från Replotbron och en av de

senaste veckornas vackra solnedgångar.

Det är med idéer som med små barn.

Man tycker bäst om sina egna.

-Moa Martinsson-

 

Att ta hand om tomater när man får för mycket

Denna sommar har vi fått alldeles tillräckligt med tomater

från vårt lilla växthus. Ända till nu. För nu har vi plötsligt för mycket!

Aldrig tidigare har jag fått så mycket röda tomater. Aldrig.

Denna sommar har det varit tomat på smörgås, tomatsås hit och dit och

tomat med squash och ost i ugnen till veckans gröna maträtt...

I dag plockade jag in massor av röda tomater, de flesta är bifftomater.

Några gröna och halvmogna får vara kvar insvepta i duk för event. nattfrost.

Tack och lov kan man googla på nätet när man behöver veta vad man kan

göra med tomatöverskottet... så nu vet jag att det går alldeles

utmärkt att både frysa ner och torka tomater. Och det har jag gjort nu då.

En hög blev frysta, en hög torkade.

Den första högen bara skar jag ner i mindre bitar, satte i en påse

och in i frysen. (Har aldrig prövat på detta tidigare måste tilläggas....)

Den andra högen skar jag i 3-4 cm tjocka skivor och satte på två plåtar, för dom

skulle torkas i ugnen. Jag kör med 50-60 grader, vänder tomaterna några gånger

och har en glipa i ugnsluckan allt emellanåt. Nu har jag ju aldrig torkat tomater

tidigare heller, men jag läste mig till att de skall vara inne i 5-6 timmar så att

de blir riktigt torra. Kan sedan förvaras på burk och skulle vara mycket

 smakrika på tex pajer. Värt ett försök, tänkte jag.

Så här sitter jag nu och vänder tomater i ugnen....

Dimmig morgon när vi drar upp fiskenäten

När vi vaknade på morgonen låg dimman kompakt över fjärden.

Vi hade satt ut två nät över natten och det var dags att ro ut

för att se om det hade kommit någon fisk.

Det var lågvatten och båten låg minst en och en halv meter lägre än bryggan.
Nu blev det till att försöka ta sig ner i båten. Pust, jag med mina stela leder....!

Nåja, ner i båten gick väl an, men sedan skulle jag ju upp på bryggan igen
när vi kom tillbaka med våra uppdragna nät (sablars styva leder, säger jag bara....
men tur att dimman hindrade att våra villagrannar fick sig ett gott skratt...).

Sambon rodde ut. Plask, plask.
Det var ljudfullt ute på vattnet och där ute på fjärden

 hörde vi hur skrakarna hade storsamling. Men vi såg dom inte.

Jodå, vi fick fisk!

Jag brukar ta upp näten men nu hade vi fått storgäddan i nätet och hon

var ilsken. Så sambon fick lov att hjälpa till. Tack och lov smet den rackarns glupskingen,

den hade säkert tänkt äta sig mätt på abborrarna som

fastnat i nätet och så hade hon trasslat in sig själv.

Sambon är mycket flinkare än mig att få ut intrasslade fiskar ur näten....
(Men någon skall ju fotografera också!)

Se vilken fin firre!

Det blev en fin liten hög med abborrar och några "skräpfiskar".

De minsta abborrarna fick simma ut i friheten igen - för att växa till sig.

Nu samlades skrakarna närmare land och vi hörde hur de kivades

och hur de plaskade i vattnet, men fortfarande var de svåra att upptäcka....
En hackspett trummade i en av de gamla strandalarna. Taktfast hördes:
ta-ta-damm-ta-ta-dammm-ta-ta-damm.... Vi var i alla fall inte ensamma
ute denna dimmiga morgon.

Sambon rensade fisken och sedan gick han ner till vattnet
för att tvätta fiskarna rena.

Perfekt, ett helt fat med stora feta abborrar!

Det stod fisk på dagens meny!

Vi drack förmiddagskaffe innan vi styrde kosan hemåt. Jag hade lite jobb

att utföra och nu började ju dimman också lätta.

Ännu en solig och fin höstdag i sikte!

(Det här inlägget skrev jag faktiskt för några dagar sedan, men det
vackra höstvädret fortsätter!)

En höstkväll när månen gör en rubinröd gata

Så åkte vi ut till vårt sommarparadis, trots att hösten andas i luften och Inne i huset
kändes ännu doften av kanelbullsbaket häromkvällen. Kvällssolen lyste och snart

sprakade en eld i spisen. Värmen började sprida sig i huset och

ute värmde eftermiddagssolen och den glänste så vackert i höstens löv.

Tänk att augusti var regntung och helt eländig medan september är snustorr....och underbar!

Jag drog på mig vandringsskorna och gick ut i skogen.

Överallt lyste den vackra hösten. För hösten är inte endast

brunt och förfall, hösten är också det där utropstecknet. 

Som i ett rött asplöv.

Eller varför inte ett rött utropstecken i form av en varningssignal.

Ät inte mig, jag är bara vacker att se på!

Säger flugsvampen (hur tydligt som helst).

Jag gick vidare för jag hade ett speciellt uppdrag för kvällen.

Jag skulle plocka trattisar, hade jag tänkt.

Jag gick förbi mängder av fräken, dom som jag älskar om våren.

Nu såg de risiga ut, men ännu fanns några som stolt lyste gröna.

Så vandrade jag längre och längre in i skogen, jag klev över stenrösen

och försökte balansera på en kullvält trädstam.

Och så kom jag fram till det ställe där jag varje höst plockar

mina trattkantareller. Här växte massvis av trattisar även detta år!

Jag plockade och plockade allt medan skymningen sänkte sig. Till sist

såg jag inte skillnaden mellan svamp och vissna löv. Då var det dags att

vända hemåt. Över stenrösen, men runt trädstammen den här gången....

Så kom jag tillbaka till villan och nu var det varmt i stugan. Efter lite

lätt  kvällsmat satte vi oss ner för att vänta på att 

bastun skulle bli varm. Det var nästan svart där ute, ingenstans minsta lyse.

Det var alldeles vindstilla och så - månen gjorde entré!

Gulröd och stor som den största apelsin. 

Och som grädde på moset en rubinröd gata som vattenspegel.

Månen steg högre och högre på himlen och jag blev sittande

hänförd över det vackraste skådespelet där ute.

Tänk där satt vi på första parkett och kunde bara njuta!

På första parkett - och helt gratis!

Månen blev mindre och mindre ju högre upp på himlen den kom
och den rubinröda gatan förvandlades sakta till ett gult streck,

 som sedan bleknade bort mer och mer.

Nu var bastun varm och vi smög oss ut i höstmörkret....

Äntligen - på café med barndomsvännerna

En tisdag i mitten av september.

Vad passar då bättre än att ha en träff med barndomsvännerna.

Vi tre barndomsvänner som numera har tagit till vana att ha träffis med jämna 

mellanrum hade inte setts sedan klassträffen i juli, så nu var det verkligen på tiden att

vi fick sätta oss ner och prata om allt som hänt sedan senast. Nåja, det brukar

inte enbart bli det som hänt de senaste veckorna, månaderna. Nej, det blir

så att vi hoppar in på händelser från både barn- och ungdomstid också.

En så där salig blandning av stort och smått och allt mellan himmel och jord.

Vi åkte in till Vasa från var sitt håll. I dag hade vi stämt träff på Fazers café

mitt på gågatan alldeles invid torget. (Caféet glömde jag fota från utsidan.)

Vi beställde kaffe och lite tilltugg. Jag satsade på ett gott wienerbröd medan

de två andra valde lite saltare tilltugg. Fast det var ju förstås lite svårt att välja,

det fanns så mycket gott till försäljning....

Mmm, cappuccino! (Varför går jag inte oftare på café nu för tiden....?)

Så satte vi oss ner vid ett bord och där satt vi i nästan tre timmar....

Och nej, ingen ville slänga ut oss....fast servitriserna säkert undrade om vi

tänkte bosätta oss där...glatt ropade de "Hejdå!" när vi gick...

Det var så skönt att bara sitta, att låta eftermiddagens timmar rinna förbi. 

Välbehövligt att bara prata,lyssna, skratta och ha gemytligt.

Och sörpla på lite gott kaffe....

Tack för idag tjejer! Nu får vi bara inte låta det gå flera månader till

nästa gång vi träffas! ´Vandringsled nästa...ok?!