Vi dricker kaffe i Munters torp

För några dagar sedan gick en av mina önskningar i uppfyllelse.

Jag fick ännu en gång besöka Munters torp, det som finns i min barndomsby.

När jag var liten bodde Maria Munter i det lilla torpet. Maria kallades

Majs (här har jag bloggat om henne). Marias morfarsfar hette Johan Munter och

han var soldat nr 80 i Kungliga Österbottens regementes livkompani.

Munter dog i det finska kriget år 1808. Han torde ha bott i detta soldattorp.

Enligt traditionen var Johan Munter förebild för soldaten i dikten med samma

namn i verket "Fänrik Ståls sägner". Googla gärna dikten om Munter, det är en

gripande historia om ett livsöde som skulle ha gått in i den grå evigheten

om inte Finlands nationalskald J L Runeberg hade uppmärksammat honom.

Här är Munters torp. 

Så tidstypist 17/1800-tal och så vackert!

Och så den gamla ytterdörren, som för mig är den optimala dörren.

En bastant tvådelad trädörr och med ett fönster i två rutor ovanför.

Visst är dörren både vacker och praktisk.

Inga barn ut på gården och inga djur in i huset 

samtidigt som ljuset hittar in till farstun....

Inne i torpet har tiden stannat.

I storstugan, som användes som kök, vardagsrum och sovrum,

finns boken med dikten Munter uppslagen. Men vördnad steg jag in i rummet.

Här inne i torpet är allt som förr i tiden medan Maria (se fotot på väggen)

levde. Majs var småbarnslärarinna och hon tjänade som piga i en av

bondgårdarna som låg nära hennes hem. Majs levde ensam här i sitt

välstädade torp tills hon blev 96 år gammal, den sista tiden var hon intagen

på kommunens åldringshem. Hon avled år 1972 och torpet ser ut på samma sätt

som det gjorde när hon gick bort. Med väggfasta bänkar, långmattor,

gungstol och tickande (nej, numera tysta) väggur....

Här vid köksbordet satte vi oss för att dricka kaffe och mumsa

på mina hembakta blåbärsmuffins.

Stolarna, alla fyra stolar i olika utformning, var låga och våra knän 

fick inte rum under det låga bordet. Vi kunde konstatera att människorna

var mycket mindre förr i tiden. På golvet låg vackert vävda trasmattor 

och sängen var täckt av ett vackert Vörå-täcke.

Men hur kom det sig att jag drack kaffe här i Munters torp just nu?

Jo, jag hade helt enkelt frågat av hembygdsföreningen om jag kunde komma på besök,

med guidning och för lite fotografering för den familjehistorik som vi jobbar med.

(Obs jag är inte släkt med Munter. Vi besökte nämligen även andra platser samma dag).

Jag kontaktade några barndomsvänner och några kusiner och så blev ni flera

stycken som tillsammans fick uppleva gamla platser och gamla minnen. 

Tack Peter för att du på din semesterdag tog dig tid att guida oss runt!

Det blev en helt underbar dag, ett ögonblick att spara.

Spisen är numera oanvänd, men allt är så tidstypiskt och precis så

välstädat som jag minns att det en gång var inne hos Majs.

Kaffepannan alltid på spisen och de välanvända sockerburkarna nära

till hands. Precis som de tre kannorna tripp-trapp-trull....

 

Inne i kammaren fanns de finaste möblerna. Dörren till detta rum var

alltid stängd, vad jag kommer ihåg. Majs bodde inte i rummet, det var hennes finrum.

Idag står hennes handväska vid fönstret, som om hon snart skulle gå ut och handla....

 

Här har vi den vackra bondgården där Majs tjänade som piga.

Det var hit hon med flinka ben och glittrande ögon begav sig varje

morgon för att hjälpa till med hushållsgöromålen.

Augusti med det speciella kvällsljuset

Kvällar i augusti har ett speciellt ljus.

Och så doftar hela naturen av mognad och av en droppe höst.

Jag njuter på mina kvällspromenader 

och jag kisar mot den nedåtgående solen.

Augusti är min favoritmånad!

Svärmors solrosor gör sig gällande mot den röda väggen.

Hemma hos mig blommar min rosenbuske i rosa.

Så här i augusti gäller det att samla på sig vackra augustiminnen.

Dagarna blir kortare och kvällarna blir helt plötsligt så mörka.

Rosa i augusti spar jag i min minneslåda inför vintern!

Ja, och doften av solmogen kornåker....

Hur lever livet för våra ankor?

Det är ju evigheter sedan våra ankor omnämndes på bloggen.

Jag tror dom är lite sura på mig där. För både Kalle och pappan

vill ju också synas i rampljuset ibland.

Här ligger Herr Anka (alltså pappan) och solar sig.

Han börjar bli gammal och det syns nästan. Under sommaren spirade

ännu hormonerna och han hade en fight med sonen Kalle och då skadade han

sitt ben. Benet är ännu inte riktigt bra, så pappan ligger ofta och vilar sig numera.

Antingen i solen eller så i skuggan, allt beroende på humöret.

 

 

Numera är sonen Kalle den bästa sonen man kan tänka sig.

Kalle månar om sin pappa och är sällan längre än några meter ifrån honom.

Här har Kalle lagt sig bredvid pappan som plötsligt kommer på att han nog

måste putsa fjäderdräkten när det skall fotas.

Den här tiden på året byter ankorna fjädrar och de putsar sig ofta, ofta.

Så på vår gräsmatta ligger högar med vita fjädrar och dun under augusti månad.

Titta, här poserar våra ankor! Visst är dom fina och vita efter

allt putsande! Vi brukar prata med varandra varje dag våra ankor och jag. 

De berättar om allt roligt som har hänt och jag brukar berätta om vilken mat 

jag ger dom och vart jag skall åka om jag måste åka bort. 

"Nu är jag tillbaka!" säger jag när jag stannat bilen på gårdsplanen

och de kvackar lyckligt till svar. Jag använder alltid en speciell röst när

jag pratar med dom (precis som om dom skulle förstå mig bättre då...)!

Denna sommar har vi inte sett till räven som tog Fru Anka (mamman)

förra året, så denna sommar har det varit lugna dagar här hos oss.

Så kom då regnet....

Nästan hela sommaren har jag klagat över torkan. Regnskurar nattetid -

det kunde ju inte vara helt fel, tyckte jag. I går, söndag, fick vi lite regn dagtid och

så i natt föll ännu mera. Mycket mera. Det smattrade på taket något fruktansvärt och jag

vände mig i sängen minst tusen gånger. Försökte stänga ute regnljudet med att

trycka sängtäcket mot örat. Men det blev alldeles för varmt. Sedan började jag 

gruva mig över att det regnade för mycket. Tänk, översvämning i svärmors garage,

sädesfält som mejades ned på grund av för stora mängder regndroppar på axen

och så sonen som skulle köra 800 km i hällregn.... Lite svårt att sova i natt.

Men väta ute i markerna det fick vi!

Söndagen var en gråmulen dag, antingen med eller utan regn.

Då bestämde vi oss för att åka ut och äta tillsammans med sonen och

hans flickvän. 

 

 Vi åkte ut från staden och ut till Åminne.

Här vid hamnen finns massor av både gamla gråa och nyare röda

fiskebodar. En mycket vacker plats även i mulet väder.

Både sonen och jag valde grissnitsel med bea-sås. Titta vilken tallrik,

hur skulle jag ens orka hälften av en så stor biff!? Nej, inte behövde

vi gå hungriga från bordet. Sambon valde lax och M tortilla, deras

portioner såg mera normala ut.... Men gott var det (och jag behövde inte

koka mat dagen till ära!).

Nu denna måndag börjar äntligen regnmolnen skingras 

och lite ljusblå himmel synas. Fast ännu råder molnen.

Snart dags att klä på sig gummistövlarna och gå ut i potatislandet,

idag blir jag så illa tvungen att koka maten så att vi inte behöver

gå hungriga. Men sonen han kör vidare i regnet ......

 

Sensommar ute vid sommarvillan

Det är söndag och nu faller regnet, äntligen får jag väl lov att säga.

För efter en vecka med rätt mycket mulet väder har vi inte fått det

minsta regn, så fortsatt otroligt torrt i skog och mark här hos oss.

Fredagen bjöd på soligt och varmt väder och fram emot eftermiddagen

åkte vi ut till vår sommarstuga vid havsfjärden. 

Medan vi satt och åt maten där ute på verandan såg jag en fågel som

satt upp och ner i en björk och dinglade. Den såg ut att äta något, men

jag fick ta till zoomen på kameran för att se vilken fågel det var.

Likt en akrobat hände den där. Upp och ner, vajades i vinden.

Rött på huvudet.....hmmm........

När den sedan satte sig på en björkstam såg jag att det var en hackspett.

Vilken speciell fågel ändå! Äta björkhängen upp och ner!

Efter att ha ätit klart och blivit "utskälld" av en ekorre (som satt i en av tallarna

nära verandan och inte gillade vår närvaro) gick jag ut i hallonsnåren.

Att plocka hallon är så rofyllt och roligt tycker jag. Vilken tur att vi

har hallonsnår så nära vårt hus. Tyvärr är det inget hallon-år, det har 

varit alltför torrt denna sommar.

Naturligtvis ville jag ut på kantarelljakt också. Som tur var fick jag med

mig sambon ut till några av mina specialställen som ligger en bra bit in i skogen.

Och visst hittade jag några ynkliga svampar!

För mig är det en sann lycka att hitta kantareller. För det mesta förvandlas dom 

till smörstekta tillsammans med lök. Perfekt både på kvällssmörgåsen och

till eftermiddagsmaten!

Jag började nästan gråta när jag såg hur det såg ut i skogen där "mina"

trattkantareller brukar växa. Skogen hör till naturskyddad skog som ägs av 

staten och här skall naturen få leva sitt eget liv. Men tyvärr fällde 

nyårsstormen även träd här i skogen och där låg delvis friska träd på

marken med rötterna i luften. Hur går det nu för mina svampmycel?

Och är det hit dom förhatliga barkborrarna söker sig i och med klimat-

förändringen? (Nära våra egna skogar där vi tagit hand om vindfallna träd

för att just förhindra dessa skadeinsekters framfart?)

Men mest tänkte jag ju på om det skulle finns kantareller.

Ja, och hur svårt det var att hitta i skogen nu när så många träd hade 

fallit eller knäckts rakt över mina skogsstigar....

Nästan så jag inte hittade mina kantarellställen...

Hem kom vi i alla fall med en hel del kantareller.

Till kvällen eldade vi i bastun och bastukvällar är det bästa jag vet.

Att sitta där inne i en varm bastu, tvåla in sig med en gott doftande 

bastutvål. Och sedan när mörkret börjar sänka sig vandra upp mot en

upplyst villa och känna sig härligt ren och lite sömnig...

Fredagskvällen blev lite gråmulen och alldeles vindstilla. När solen skulle

ta adjö av dagen då blev den synlig och speglade sig i vikens vatten.

Morgnar ute vid villan är dom bästa av morgnar. Jag brukar inte stiga ur sängen

innan jag känner kaffedoften från köket. Sambon vaknar alltid före mig och

där ute startar vi med kaffe till frukosten. Jag brukar alltid ta med mig

en kopp kaffe och sätta mig ute på trappan som leder ner från bastun.

Där sitter jag länge och njuter av livet.

Lördagen visade sig bli en gråmulen men också en delvis solig dag. 

Dessutom var dagen riktigt varm och skön, en härlig augustilördag.

Jag tog hand om gårdagens skörd av kantareller, hallon och blåbär (glömde

visst berätta att vi också hittade stora fina blåbär i skogen).

Jag kokade hallonkräm och bakade blåbärsmuffins. Svamparna stektes i smör.

Vi njuter våra sensommardagar ute vid villan. 

Där uppe på åsen där vårt hus är byggt är naturen vår trädgård.

På båda sidor om villan finns blåa havsvikar.

Men har ni sett, blåbärsriset är redan höstligt rött!

Lite höst känns det i luften (torkan förstås), men det märks att

vi går mot hösten när kvällarna här ute har blivit så mörka.

Nästa vecka firar vi villa-avslutningen, men för vår del är inte villa-säsongen

över. Nej många nätter blir det säkert ännu här ute. Måste ju

kolla in trattkantarellsäsongen ..... och lingonskörden... och....

Augusti när vi fyller i ladorna

Nu har vi haft några dagar med mulet väder. Inget regn dock.

Lite tråkigt väder, men så är det ju att vädret rår vi inte över.

Här plockas krusbär och vinbär, både svarta, röda och gröna. Det saftas 

och syltas. Det gäller att fylla kallförråden och frysen inför vintern.

Vi kapar också ved och fyller i vedbodar. Allt med tanke på att vintern

troligen blir lång och kall även detta år. I växthuset är skörden rätt så ymnig

även detta år och i trädgårdslandet börjar det vara dags för skörd.

Ute på åkrarna vajar säden ännu några dagar, men snart är det väl 

även dags att ta in årets korn- och havreskörd.

Augusti är verkligen en skördemånad, en månad när vi odlare tar in

våra grödor och omvandlar det växande till den mat vi äter.

Och vet ni, idag skiner solen från en klarblå himmel och det

känns som om sommaren har kommit tillbaka!

Solsken i min morsdagsblomma 

gör att dagens humör blommar det också!

1700-tals marknaden i Storkyro

Jag har uppnått den åldern - och visheten - att jag inte längre samlar

på saker. Jag samlar på ögonblick och på trevliga upplevelser istället.

En av de trevligheter och ögonblick som jag gärna samlar på

är atmosfären vid 1700-talsmarknaden i Storkyro.

Det har helt enkelt blivit en tradition att strosa där mellan 

hantverkarnas försäljningsstånd, uppleva stämningen med alla

försäljare som är klädda i kläder från forndom och att lyssna till alla de 

spontana förevisningar och musikframträdanden som höjer marknadsstämningen.

Här bjuder jag på foton från årets 1700-talsmarknad, den som hölls 

förra veckoslutet.

På lördagen var det soligt och varmt väder och folk köade för att betala "tiemaksu"

(vägavgiften) på 1 euro för att komma in på marknadsområdet

Att dessa två flinka gossar skötte om inträdet i vår kö var en bra början.

Mellan marknadsstånden hördes många olika språk, förstås mest finska men

också en hel del svenska och en del mera exotiska tungomål.

Här invid Storkyro gamla kyrka, alldeles vid älvens strand, har marknader

hållits i många århundraden. Även detta år kändes det som om man

förflyttades långt tillbaka i tiden. Som en trevlig tidsresa.

När augustisolen blev för varm sökte vi oss in till den vackra stenkyrkan,

som är byggd på 1500-talet. 

Här inne är väggarna täckta med målningar med text på svenska, 

eftersom målningarna gjordes under den tid Finland hörde till Sverige.

Det var många marknadsbesökare som hade sökt sig in i det svalare kyrkorummet.

Och när den storståtliga prästen kom vandrande längs kyrkgången

med sin svarta kappa fladdrande, då förflyttades vi åter några 100 år tillbaka i tiden..

Altarfönstret.

Och så var vi åter ute i vimlet på kyrkbacken.

Konstigt nog blev vi hungriga också, så vi bestämde oss för en 

nygräddad plätt med sylt och en kaffe till. Och som vi svettades i den kön....

Men gott smakade det i skuggan uppe på stenmuren som gick runt kyrkan!

Det händer alltid något på denna marknad. Som soldater som kommer

marscherande taktfast till trummors dunkande eller en fin orkester

som spelade mitt bland försäljningsstånden.

Det blev trevliga timmar på marknaden och tack G-B för fint sällskap!

När vi gick tillbaka till bilen hade vi ändå några fynd i våra väskor.

För min del hade jag en burk med honung smaksatt med ingefära och 

en mörk hembakad skärgårdslimpa.