Lördagen blev en vandrings- och friluftsdag.
Min kusin, tillika en av mina barndomsvänner, och jag hade kommit överens
om att gå ut i höstskogen för lite skönt friluftsliv. Morgonen var dimmig
och dimman hade ännu inte lättat vid 11-tiden när vi hade stämt träff
vid ett av stadens strövområden.
Vid parkeringen fanns massor av skyltar, så vi bestämde oss för att bara
gå iväg ditåt pilarna pekade. Vi hade inga stora planer. Den enda
planen vi hade var att vandra, njuta av hösten och ta dagen
som den kom. "Vi går enligt pilarna" sa vi.
Dimman smög in mellan tallstammarna och det såg riktigt höstlikt ut.
Men vi såg att dimman höll på att lätta, det skulle bli en finfin dag.
Kanske en av sensommarens allra sista varma dagar.
Det fanns en hel del folk ute på vandring. Både med barnvagnar
och hundar .Och en och annan fiskare, eftersom det finns rätt
många vattendrag på området. Plus en hel del vägar och stigar
som går lite kors och tvärs.
Vi hade bestämt oss för att vandra några kilometer för att kanske
hitta någon lämplig rastplats, där vi kunde dricka vårt kaffe.
Det var lätt att vandra längs grusvägarna och vi höll en så där lämpligt
hög vandringsfart. Lämplig för att hinna avhandla allt mellan
himmel och jord. Vi var både lite förvånade att det låg så mycket
löv längs vägen. När hade dom löven blivit gula och fallit?
Det kändes mycket höst i skogen. Som daggvåta spindelväv och bruna
liljekonvaljblad. Men luften var syrerik och vi travade på.
Solen började titta fram och när vi gått ca 4 km från parkeringen såg vi
inte längre några andra vandrare.
Nu började vi söka efter någon trevlig rastplats. Solen sken och det
började kännas varmt. Här ute i skogen fanns olika vägar men just inga
vägvisare, men några pilar såg vi som pekade till några rastplatser. Men där var så
skräpigt att vi beslöt gå vidare. "Inte går det någon nöd på oss", sa vi.
Vi kom till en vägkorsning med vägvisare i olika riktningar. Vi kollade att
vi hade 4,7 km raka vägen tillbaka till parkeringen. Okej. Vi kom fram till att vi hade
vandrat ca 7 km så långt, eftersom vi gått lite hit och dit. Nu bestämde vi oss för att ta oss
fram till en raststuga som enligt pilarna låg 1,8 km längre fram i skogen.
När vi gått stigen ca 1,8 km slutade stigen i en väg. Det var väg åt båda hållen, liksom.
Men ingen pil och ingen raststuga. Vi hade kommit till ett stenbrott. Där var
det varmt och skönt, så vi bestämde oss för att här skulle vi ha vår kafferast.
Förstå att det smakade gott med kaffe, smörgås och en munk.
Jag måste säga att stenbrott fascinerar mig. Det här stenbrottet
var stort, djupt och såg allt lite farligt ut.Vi gick runt för att kontrollera
vart de olika vägarna gick, fast vi kände oss lite vilsna så vi bestämde oss för att gå
tillbaka samma 1,8 km:s väg som vi kommit. Vid vägkorsningen som vi nyss passerat
såg vi att det även pekade åt ett annat håll och när vi gick dit noterade vi
att vi kunde gå en annan väg till bilparkeringen och den vägen var endast 3,7 km.
Här fanns det älgflugor och älgflugor tycker vi inte om! Det är lätt att känna igen dom
på surret och så med ens känner man hur det börjar klia i håret. När en älgfluga väl
har landat tappar den sina vingar och kommer alltså resten av sitt liv att
leva på den som de landat på. Nä fyy, för älgflugor, dom skall
genast knipas mitt i tu.
Så kom vi fram till en slambassäng och vår väg delade sig plötsligt till tre olika vägar.
Väginformation saknades och vi upptäckte att varje väg var en återvändsgränd.
Nää nu...
Vi var mitt i skogen och vi tänkte inte gå tillbaka samma väg som vi kommit!
Alltså gick vi in i skogen, över stock och över sten till en väg som vi såg
längre fram längs sjön.
Här var skogen vacker och vägen gick precis åt rätt håll och
åter var humöret i topp. Fast vi såg inte en endaste vägvisare.
Nere vid sjön var det mycket vackert. "Så vacker natur" och "Hösten är
bra härlig" sa vi och log i kapp med solen. Vi var allt bra på att peppa oss själva!
Ser ni annars fågelholken som är fastsatt på den fina stenen ute i vattnet?
Här ute på sjön flöt några sjöfåglar omkring, men de fick bråttom när vi kom.
Vi frågade två fiskare vart vår väg gick någonstans, och fick till svar att vi var
ännu rätt långt från bilparkeringen. "Det gör inget" sa vi så där kavat "Vi hittar vägen!".
Och visst hittade vi vägen tillbaka, men vi kunde inte vandra hela vägen tillbaka
igenom skogen, utan vi måste ut på asfalterade cykelvägar.
Och asfalt är inte bra för fötter och ben...
Väl tillbaka vid parkeringen där vi startat vår vandring kollade vi klockan. Vi hade varit
ute i 4,5 timmar och vi hade vandrat nästan 20 km! Och då hade vi vandrat
i bra takt och med endast en kaffepaus och en annan liten drickapaus.
De två fiskarna kom cyklande emot oss och de tyckte vi var två tuffa kvinns.
Och sjutton om vi inte själva tyckte det också!