Orisberg

Nu har det hänt igen.

Vi barndomsvänner har åter strålat samman.

 Idag träffades vi vid Orisberg i Storkyro kommun. Orisberg bruk är

en av Österbottens få herrgårdar. Ja, egentligen är Orisberg den enda 

egentliga herrgården på våra breddgrader.

År 1676 grundades ett stångjärnbruk i Orisberg, det äldsta i Österbotten.

Bruket har bla tillhört landshövding Piper, ryttmästare Jennings och 

brukspatron Finlay. År 1783 köptes bruket av en Bengt Magnus Björkman som

var köpman i Stockholm. Han bodde själv aldrig i Orisberg, men hans

son Lars Magnus Björkman flyttade hit och fortsatte att utveckla både järnindustrin

och lantbruket. Som belöning för sin verksamhet adlades denne kapten L M

Björkman år 1834 och fick namnet Björkenheim. 

Än i denna dag tillhör egendomen i Orisberg släkten Björkenheim.

Herrgårdsbyggnaden är i tre våningar och består av 32 rum, den byggdes i

början av 1800-talet.

 Gården är privat egendom och vi ville inte gå närmare huset,

för vem vill att någon fotograferar inne på ens egen tomt.

Däremot gick vi omkring i omgivningen, som är minst lika spännande.

Orisberg har en egen kyrka, som invigdes år 1831.

Kyrkan, klockstapeln och prästgården är planerade av 

Carl Ludvig Engel. Denne Engel var arkitekten bakom staden

Helsingfors utformning.

Varje sommarsöndag är det gudstjänst i kyrkan och den är

mycket populär för vigslar och konserter.

Ute på kyrkudden finns den vackra klockstapeln.

Finlands mest kända kompositör Jean Sibelius förlovade sig med

sin Aino här vid klockstapeln för 150 år sedan.

"När aftonklockorna ringde" säger lokala källor.

Orisbergs bjuder på en vacker omgivning i höstskrud.

Hemdammen är Finlands äldsta konstgjorda sjö.

Här grinden in till herrgården och de gamla byggnaderna.

I dag finns här stora djurstallar både innanför grindarna och utanför.

Detta hus fungerade som sjukhus under krigsåren.

Den gamla prästgården, som syns i bakgrunden, fungerar numera

som sommarcafé. Från första början fanns här även en

bruksskola, dvs en skola för småbarn.

Museiverket har ansett att Orisberg herrgård med sin omgivning

hör till de kulturmiljöer som har riksintresse.

Här på Orisberg har, förutom att Sibelius utbytte ringar med Aino, även

författaren Zackarias Topelius gått i skriftskola och president

Urho Kekkonen jagat.

Efter rundvandring på området gick vi tre barndomsvänner tillbaka till

klockstapeln för att sitta och njuta en stund i höstsolen.

Jag hade tagit med mig kaffe och köpt sockrade grisar från Lillkyro.

Vi lät oss väl smaka och njöt av solen denna sista septemberdag.

Innan vi gick tillbaka till våra bilar gick vi förbi de vackra gravstenarna

som reser sig bredvid kyrkan. Många svenskspråkiga namn

på denna finskspråkiga ort.

En härlig höstdag med en hel del närhistoria idag.

En höstdag i slutet av september

Ohjälpligt känner jag på mig att min kondition inte är 

så bra som förra hösten. Nu försöker jag göra förbättringar med att

gå ut på långa dagliga länkar. I går fick kameran hänga med, som vanligt.

Man märker ju att massor av löv fallit till marken och träden

börjar ju sannerligen se lite kala ut.....

Det blev en skogsvandring igår igen. Och konstigt väder hade vi,

ibland sken solen och så blev det mulet och t.o.m. lite disigt...

Över stock och sten gick jag. Här skall jag kliva över en gammal

stock som legat tvärs över stigen i några år...

Även i granskogen finns lövträd som snart saknar alla sina blad...

Nerför stigen i storskogen går jag, inget slögående här inte...

skall bara stanna för att fota...

Trots att vi haft en hel del regn på sistone är det ingen svamphöst.

Dom här små svamparna var nästan de enda jag hittade...

ja, och så några trattkantareller, förstås,,,

Det är stilla vid stora myrstacken, myrorna känner kanske på sig att

det är dags för inneliv...

När jag kommer ut ur skogen går jag förbi en fårhage. 

Alla fåren tittar intresserade på mig

 speciellt ett årslamm tycker jag ser spännande ut...

Det var gårdagens runda, nu väntar dagens. Efter timmar framför

datorn är det dags att gå ut en sväng...

Dagens färg är röd

Idag figurerar superblodmånen på alla medier.

Här på min blogg figurerar något som liknar just blodmånen,

nämligen tomater, för helt klart är dagens färg röd.

Jag satt inne i mitt växthus i går och fotade .

Dessutom är det inget som smakmässigt går upp mot egenodlade 

tomater. De kan plockas när de är mogna och solvarma....

Jag har flera olika sorters tomater, bifftomater, körsbärstomater och

tomater i helt vanlig storlek. Fråga inte vad de heter, men

de är i alla fall alla röda detta år.

Både jag och tomatplantorna tackar och njuter i det varma

soliga höstvädret. Nu mognar tomaterna på någon dag!

Marknad hos Kodials

Hösten är skördemarknadernas tid. Hos eko-shoppen Kodials

var det marknad i går. Där fanns ekologiska grönsaker och andra

eko-livsmedel till salu, fisk och olika bröd och bakverk. Dessutom fanns en

hel del djur att titta på och barnen kunde rida på de båda

ponnyhästarna.

Jag inledde med en kopp supergott eko-kaffe inne i caféet som fanns i ett 

av växthusen. Sedan gick jag på inköpsrunda.
Jag hade både rökt sik, surmjölkslimpa från Kråkskogsbagaren,

en hel del ekologiska grönsaker och andra varor i väskan

när jag sökte med hemåt i solgasset.

Tidig kväll och tidig morgon

I går kväll fick vi nästan vackert väder.

Efter eftermiddagens regn tittade solen fram just innan

solen sänkte sig bakom skogstopparna.

Molnen blev så vackra i solnedgången, men det finaste var ändå

den blå himlen som skymtade...

Klockan var 18:47 och månen syntes svagt.

I natt blir det visst en röd supermåne....

I morse låg dimman tät och det var ännu rätt mörkt kl 06:16.

Gatubelysningen lyste och sambon åkte iväg på årets första

älgjaktsdag. 

Tänk om det ändå kunde finnas vindrutetorkare för glasögon

Höstregnet har visat framfötterna de senaste dagarna.

Det har varit gråmulet och dom där molnen har ibland varit riktigt mörka

och regnsprängda. Det är lätt att räkna ut att vi haft en hel del skurar

den senaste tiden. 

I går hade vi ju höstdagjämning och jag bestämde mig för att 

promenera en av mina längre rundor här hemmavid.

Det var rätt varmt där ute. Men, upptäckte jag, ohjälpligt hade massor av 

löv ändrat färg och singlat ned från träden.

Ett och annat blomster gör ännu sitt bästa för att förgylla vägkanten, vi har ju

faktiskt inte haft frost ännu.  Och så...så började jag känna en och

 annan regndroppe... igen...

Dropparna föll tätare och tätare. Jag stretade vidare.

"Inte är jag gjord av socker heller", gick jag och tänkte lite tjurigt.

Jag drog huvan över huvudet. Jag var ju klädd för vandring 

så det gick ju ingen nöd på mig.

Det var bara det att jag hade svårt att se,

regnet sköljde över glasögonen och världen blev till en dimma.

"Men kan då ingen uppfinna vindrutetorkare för glasögon", gick jag

och bannade allt och alla. Jag försökte torka bort regnet med pekfingret.

Länge gick jag och planerade en teknisk lösning på glasögon+regn problemet.

Nåja, den där skuren upphörde ju efter en stund,

utan att jag kommit på den smartaste lösningen....

Men nu var ju naturen ännu blötare än vanligt. Jag som gick längs

ängsvägar och hästarnas stigar inne i skogen blev våt upp till knäna.

Väl hemma kände jag mig ändå glad och nöjd.

En skön dag ute i naturen!

Glasögonproblemet var glömt - men däremot var jag plaskvåt.

Här hemma hade till och med rosorna samlat på sig vatten.

Idag har vi också haft några regnskurar.

Men se - imorgon utlovas uppehållsväder!

Stundars vandringsled

Igår strålade vi barndomsvänner samman för att gå ännu en 

vandringsled denna säsong. Länge hade jag varit intresserad av

Stundars vandringsled och i går utlovades inget regn, så vi

beslöt träffas och gå en runda.

Den här vandringsleden börjar vid museiområdet Stundars

och den är 6,6 km lång. Vi blev glatt överraskade att den inte gick

igenom någon skog, så inga våta och hala stenar och stockar. Och inga älgflugor!

Istället fick vi vandra längs små grusvägar och vi fick beundra naturen

och vackra bostadsområden längs hela leden utan minsta halkrisk.

Längs leden finns många gamla röda hus.

Mysfaktorn var jättestor.

Här en gammal "mjölkpalla" som numera försetts med en

blommande pelargon. Framför huset en stengärdsgård.

Vi gick längs en ängsväg, eller snarare en stig, ut mot Söderfjärden.

Framme till vänster syns ett fågeltorn och till höger

en vit byggnad som är pumphuset.

 Uppe i fågeltornet såg vi ut över den vida Söderfjärden. Det här är

en rastplats för flyttfåglar och vi hörde skri av tranor utifrån åkrarna.

Söderfjärden är, som jag tidigare skrivit, en gammal meteoritkrater som

bildats för 520 miljoner år sedan. Tidigare har havet svallat här, men

i början av 1900-talet torrlade man området och idag är här bördig åkermark.

Här vid fågeltornet finns en fin rastplats med lada och utegrill, allt snyggt

och prydligt. I bakgrunden pumphusen. Det gamla vita huset är idag ett

museum och det nyare är en pumpstation som byggdes på 1960-talet

och det är där inne som de vackra väggmålningarna finns.

Vi kikade in igenom fönstren till det nya huset och beundrade

väggmålningarna som den sextonåriga

Eivor Holms målat.

Jag tog hand om en tilltufsad fjäril medan mina medvandrare

fortsatte den vackra måndagsvandringen.

Det var en och annan som höll koll på oss där vi vandrade fram längs

de smala grusvägarna. Här en vacker kissekatt som kanske

också kollade in vad som rörde sig i vägdiket...

Hästarna i hagen höll oss också under uppsikt, trots att vi inte

gick speciellt nära stängslet.

Så vandrade vi längs en åkerväg, där traktorer och skördetröskor

hade gjort vägen gyttjig efter de senaste dagarnas regn.

Men det var lantligt och vackert, så ingen fara.

Vandringsleden var noga utmärkt med skyltar. 

Vi vandrade längs åkrar och som här inne i bostadsområden.

I bakgrunden hänger den gul-röda finlandssvenska flaggan slak.

Vi hade ett halvmulet väder och absolut ingen vind.

Att hösten närmar sig med stormsteg, det såg vi i naturen.

Här en vacker lönn i någons trädgård.

Så närmade vi oss åter Stundars-området och här vid soldattorpet

finns lantmäteristenen. Stenen är en baspunkt med text på svenska och ryska.

Texten lyder: "Nikolaistad - ändpunkt - 1912 - S.E.i B.V."

Efter att Vasa stad förstörts vid en brand år 1852 flyttade man staden sju

km närmare havet. Genom ett kejserligt manifest 1855 förändrades den nya

stadens namn till Nikolaistad, efter tsar Nikolaj I av Ryssland. Alla försök att

få tillbaka namnet Vasa var förgäves, först efter revolutionen 1917 återfick

staden sitt gamla namn Vasa. Det hade den hetat i dagligt tal hela tiden....

Varför Vasas ändpunkt är just här, det kom vi inte underfund med,

men kanske någon som vet?

Allt möjligt spännande hittade vi längs vår vandringsstig.

Intill Stundars museibyggnader finns en hel klunga med gamla hus. Dessa egnahemshus

är alla hitflyttade och utgör en gammal by inne i byn Solf. 

Museibyggnaderna och gårdsgruppen gör att hela Stundars-området 

blir en otroligt vacker helhet.

Så kom vi tillbaka till Stundars-ingången och bilparkeringen.

Vi var alla överens om att det är så härligt att vandra på hösten, speciellt

 när man vandrar i glada vänners lag!

Nu smakade lingonsaft följt av kaffe med hembakade bullar otroligt gott

hemma hos A. Tummen upp tjejer för vår fina dag!