I dag är det regnigt och åskan hörs på håll. En perfekt dag att fortsätta
med mina historiska inlägg. Se föregående resa i historien
här.
Året är 1852 och sommaren var ovanligt varm och het. Man klagade över
hettan och torkan. En hel del skogsbränder hade inträffat och även flera hus i
landskapet hade brunnit ner. Morgonen den 3 augusti var lika varm och vacker
som alla de andra dagarna denna sommar. Höbärgningen hade börjat. Bönder, hästar
och tjänstefolk begav sig tidigt ut på ängarna utanför staden. Staden är Vasa i Österbotten.
Vasa grundades av kung Karl IX invid foten av Korshoms Vallar. Året var 1606.
Först hette staden Mustasaari, Mussor men fick sedan namnet Vasa efter Sveriges då
regerande kungaätt, nämligen Vasa-ätten. Karl IX var Gustav Vasas yngsta son.
År 1852 hade Vasa ca 3.700 invånare, och många av dem hade egna fähus och kreatur.
Av borgerskapets familjer befann sig många ute på sina sommarställen eller på resa den här dagen.
Staden andades lugn. Endast några få stadsbor och en del inresta landsbor rörde sig
på stadens gator och torg.
En nioårig pojke, August Lassel, hade strax före klockan nio klättrat upp på taket till stadsläkarens
hus. Han fick syn på en svampliknande rökpelare, som steg upp vid rådman Auréns
uthus vid Västra Långgatan. Han klättrade ner och rusade dit. Den tidens trähus stod
tätt, det var magasin och uthus, bodar och bostadshus. Efter en stund hördes
brandklockans ljud och folk med hästar och brandsprutor anlände. Det var buller och skrik.
Den nioårige pojken blev satt att vakta de saker som bärgats från hemmet och
förts till Lasarettsbacken. Här kunde pojken se hur eldgnistor från Auréns gård fäste sig
på trivialskolans tak och hur en annan gnista bet sig fast på rådhuset.
Elden var lös....
Brunnarna hade sinat i sommartorkan. Vinden var byig, stundtals rätt kraftig,
och den gav elden gott om syre. Det ena huset efter det andra antändes.
De flesta människorna var ute på sin åkrar och hade lång väg in till staden.
Efter några timmar var förödelsen total. Hela staden låg i ruiner.
Endast hovrätten och några få hus fanns kvar....
I dag finns kyrkoruinerna och stenfoten till trivialskolan kvar som
minnesmärken av den ödesdigra augustidagen år 1852.
Sankta Maria kyrka var byggd på 1600- och 1700-talet. Kyrkans öde väckte stor
bestörtning efter branden. Det sägs, att en del landsbor in i det sista hade försökt skydda kyrkan mot
eldens härjningar. Men förgäves. Elden kom från ovan. Eldflagor fördes av vinden och landade
på spåntaket. Det brinnande taket föll in och antände kyrkans inredning. Det berättas om
hur vinden hade spelat i orgelpiporna, en sorgepsalm över förödelsen i staden.
Det sägs att kyrktornet brann och att tornet störtade in när klockan slagit tolv
(tre timmar efter den första rökpelaren hade synts).
Trivialskolan var byggd år 1691. (Via olika skolreformer genom åren finns
denna skola ännu kvar, nu som Vasa Övningsskola). Den mest kända eleven i
Vasas trivialskola är Johan Ludvig Runeberg. Det sägs att eftersom Vasa var
en skolstad fanns det stora boksamlingar där. Det berättas att vinden fört
brinnande boksidor "många mil".
Vasas mest välbärgade borgare Abraham Falander (adlad Wasastjerna)
lät uppföra ett stenhus år 1780-81. Det var det enda privata hus som klarade
sig undan branden 1852. I dag är huset museum (tyvärr stängt i går).
Man spekulerade länge och väl hur och varför branden började.
Vem bar skulden? Naturligtvis blev den Aurénska familjen utpekad,
framför allt pigorna i hushållet som då skulle ha försökt röka bort flugor och i
misstag antänt en tjärtunna. Det gick många år innan saken fick en accepterad
förklaring. Året efter branden skulle en Wöråbo, som var intagen på lasarettet, ha
berättat att det var han som var skyldig till branden. Den aktuella morgonen hade han
kört in på Auréns gård. Trött och drucken hade han lagt sig att sova i det omtalade
skjulet. När han vaknade hade han tänt sin pipa och när han sträckte på sig hade han
tappat pipan i den torra mossan, som fattat eld. Han hade blivit så förskräckt av all
röken att han kastat sig upp på hästryggen och lämnat staden. Läkaren som hade fått
motta denna bekännelse på sjuklingens dödsbädd hade ju haft tystnadsplikt
men långt senare berättat om detta medgivande.
Katastrofen i Vasa väckte sort uppseende i hela landet. Så många som hade
mist allt de ägde, hus och hem och alla ägodelar. På bara några timmar hade
så mångas ägodelar blivit eldens rov. Men givmildheten i landskapet var stort.
I Åbo Tidningar kunde man läsa att redan dagen efter branden kom kyrkoherden i
Wörå med 4 lass med matvaror. Likaså sändes förnödenheter från Kristinestad och
Nykarleby. T.o.m. Kejsaren Nikolai I skänkte 5.000 rubel till de nödlidande och
senaten anslog också samma summa. Många privata initiativ ordnades både från
Finland och Sverige. Man beslöt att inte bygga upp staden på samma plats utan
flytta staden närmare kusten. Idag är Gamla Vasa en lummig idyll.
Idag har stadsdelen små gator kantade med stora lummiga träd med gamla
vackra hus och trädgårdar. Ta er tid att ta en promenad från ruinerna mot hovrätten!
(Hovrätten som klarade sig undan branden och numera är Korsholms kyrka).
Njut av friden i den vackra trästaden. Känn rosendoften som ligger tung
mellan husen. Tänk på att ni vandrar på historisk mark!
En hel del fakta har jag tagit från boken om "Vasa stads brand 1852" som
skrivits av Ann-Mari Häggman, Finlands svenska folkmusikinstitut.
