Sista februari, och jag börjar redan längta efter våren

I dag säger vi farväl till februari 

och blickar framåt mot mars.

Det känns som om våren kommer närmare,

trots att det normalt är vinter ännu minst en månad till.

Inne hos mig har de första björklöven slagit ut.

Lite bleka i färgen är bladen, men de inger

ändå hopp om det som väntar runt hörnet.

Nu längtar jag efter våren!

Hur är isläget?

I går kände jag suget efter havet, så det fick bli en

snabbvisit för att kolla isläget.

Nej, den här isen var inget att hurra för.

Aldrig jag skulle sätta min fot på den!

Gla´vatten eller gledo (jo, så säger vi om de små råkar med vatten 

som bildas på våren) fanns det här och var. Rätt mycket 

öppet vatten så här inomskärs. Vatten på isen också.

Och att vi lever i stenriket, det ser man minsann ute vid havet.

Denna vinter har vi haft flera dagar med högvatten som skuffat upp

isen på stenarna. När vattnet sjunkit undan igen har isen legat kvar 

och tornat upp sig till vackra isskulpturer. Men nu smälter isen med

 rekordfart, vi har haft plusgrader dygnet runt i några dagar.

Här har en fiskare sin sparkstötting på bryggan,

redo för att åka ut för att kanske dra upp näten som är dragna under isen....

Ja, fast man får ju hoppas att han redan har dragit upp sina nät,

för nu har nog isen försvunnit....

Närmast stranden ligger ändå isen tjock

på vissa ställen.

Här under bron strömmar vattnet, troligen har det varit

isfritt här hela vintern.

Egentligen är det rofyllda färger på vårvintern, visst håller ni med mig.

Grått i olika nyanser, stänk av blått och vitt.

För att få lite färger får det bli ryggsäcken, som

går i klarblått. Den innehåller dessutom kaffe och bullar. 

Jag säger bara det, finns det något godare än att

ta en dricka-paus ute i det fria!

Urskog

I dag har jag vandrat kring i en verklig urskog.

I gammelskogen. 

Här växer klena granar och tallar och marken är

täckt av ett tjockt mosstäcke. 

Det är så tyst i skogen.

Dagen är grå och luften känns dimmigt våt.

Det blåser en sydlig vind.

Marken en snöfri och stelfrusen.

Det är trolskt inne i skogen och
det är långt från bebyggelse.

Stora stenbumlingar ligger utspridda från senaste istiden.

Inne i urskogen bor kanske trollen...

Här bland stenblocken går sällan någon människa,

ändå går det stigar igenom skogen. 

Det måste vara djurens stigar.

Träden växer långsamt. Ibland självdör ett träd och

blåser omkull under de kraftigaste höststormarna.

Det ser ut som om granen gråter,

Kåda rinner längs stammen.

Fyra röda ekorrbär var den enda färgklicken jag hittade.

En gammal stubbe.

 Seg och av det rätta virket.

Jag undrar hur många årtionden den har stått där

och sett vintrar och somrar passera....

Det är en speciell stämning i gammelskogen. 

Urskogen.

Tråkigt

Vissa dagar är mer tråkiga än andra.

Så är det bara....

och idag är jag mera uttråkad än annars.

Det här bloggen är ju tänkt att vara så där lagomt positiv, för att

det förhoppningsvis skall ge ett litet lyft till alla er som kikar 

in här hos mig. Men idag. Nä, idag hittar jag inte på

något spännande att skriva om. 

Så är det ju bara med vissa dagar,

de är bara så tråkiga. I dag har jag jobbat med

momsredovisningar och deklarationer, 

och vad är roligt med sånt?

Inte ens en varm kopp kaffe lyckades lyfta humöret.

Grått och trist där ute, fortsatt isiga vägar.

Nää, bara tråkigt.

En bild från mitten av februari får det bli idag.

Från en vackert härlig vinterdag med rimfrost i träden.

Något fint kan jag väl avsluta med i alla fall:

Livet

måste inte alltid

vara perfekt 

för att vara

underbart.

Jag kunde inte hålla mig

I går när jag var in till ett köpcentrum för att handla

kunde jag inte hålla mig. Jag måste bara få botanisera

bland vårens fröpåsar!

Så jag kom hem med några favoriter. Fröer av de vackraste

prydnadspumporna brukar alltid ta slut i affärerna, så jag satsade

redan nu på några sorter. Dessutom har jag bestämt mig för att pröva

grönkål och palsternacka detta år, dom har jag inte odlat tidigare, så

dom köpte jag och dessutom frilandsgurka och vaxbönor.

Det lär nog införskaffas fler fröpåsar innan det blir

dags att göra ett trädgårdsland så där i mitten av maj....

I natt fick vi lite snö, så den där våren kom av sig. 

Fast nu smälter det vita allt vad det hinner. Skogen lyser grön av

lingonblad och blåbärsris, ingen snö under träden som ni ser.

Igen har vi en grå dager. Här ändå några solstrålar

som vill tränga sig igenom molntäcket.

Hur det än går med solen, det blir en inomhusdag idag.

Det är jobb som måste färdigställas.

En underbar tanke:

Dom bästa dagarna

i våra liv

ligger framför oss.

Sista veckan i februari

Vi har haft en konstig vinter i år. Ja, om man kan

kalla det för vinter ens. Mycket runt nollan med ishala vägar 

och snö som fallit och som sedan smält.

Nu är det sista veckan i februari och nu är den mörkaste

delen av vintern förbi i alla fall. 

Få se hur det blir med snön och kölden.

Så här såg det ut sent i går kväll. 

Nästan ingen snö ute på åkrarna.

I morse var det klarblå himmel, men snart drog molnen in.

För ovanlighetens skull hade vi någon minusgrad i morse så

jag passade på att gå ut en sväng när det var lite strävt

på isvägen. Ute på slätten däremot är det nästan barmark, 

När jag närmade mig träden hördes en kör av fågelsång.

Talgoxar, entitor och kanske en och annan domherre.

Jo, nu vet man att våren närmar sig 

när fåglarna börjar liva upp sig.

När man kommer in i skidbubblan

Här hos oss är det en liten sjukstuga just nu.

Sonen kom hem med en helledig vecka i bagaget och 

han hade också med sig en förkylning. Så för hans del har det

mest inneburit soffläge i två dagar. Men - konstigt nog - har han alltid 

framemot kvällstimmarna plötsligt blivit mycket bättre och begett sig ut 

med några kompisar... Jag har också intagit viloläge och då är det ju 

perfekt att följa med VM på skidor från Falun.

Det krävs ju inte så mycket att sätta sig i en fåtölj och

glo på tv:n. Och det är ju spänning i skidspåren!

Konstigt hur man går in i den där skidbubblan. 

Man slänger upp fötterna på soffbordet och så är man fast.

Jag tycker faktiskt att det är riktigt roligt att titta på tävlingarna. 

Mellan åken dukar jag fram mat och kaffe, för att även

förkylda tv-tittare skall orka.

En pysseldam med flinka fingrar

Häromdagen hälsade jag på en dam med eget pysselrum.

Jag var ju ut i ett helt annat ärende men ögonen drogs till

alla färger, alla detaljer som fanns i hemmet. När jag kom satt damen och

stickade sockar i ett vackert mönster. Väggarna var belamrade 

med både målade och handsydda tavlor samt olika figurer i 

olika handarbetstekniker.

När jag avhandlat mitt ärende frågade jag om jag fick gå in i 

hennes pysselrum. Damen urskuldade röran, hon hade ju inte hunnit

städa. Men jag var så fascinerad av kreativiteten och jag fick knäppa några bilder.

Här ovan ser ni ett bord belamrat med allehanda saker, både material

och färdiga pysselgrejer.

Damen öppnade det röda skåpet och där fanns massor av material.

Under skåpet fanns en vas med kaffepaketsrosor.

Väggarna var täckta av hyllor. Inte en centimeter var oanvänd.
Här fascinerades jag av de handvirkade små kaktusarna.

På den här hyllan huserade små möss tillsammans med en snögubbe.

Damen hade en hel låda full med gratulationskort.

Här ett kort med torkade blommor.

Vårsolen lyste in igenom fönstret och damen visade mig

alla tavlor hon målat det senaste året, alla små kylskåpsmagneter

hon åstadkommit. För att inte nämna alla stickade och 

virkade plagg som fanns i huset.

Här bor verkligen en pysseldam med flinka fingrar!

En mentor

För några dagar sedan läste jag en mycket intressant artikel
i vår dagstidning. Artikeln handlade om de ungas stress.
Om hur de försöker orka och hinna med allt.

Hur de skall lyckas med studier eller i jobbet, klättra i karriären, ge mera 

av sin tid till arbete än till familjen, vännerna och framför allt till sig själv.

För det är inte enkelt att vara ung idag, i dagens 24-timmars samhälle.

Det krävs mycket av ungdomar idag. När allt går med rekordfart.
Artikelskribenten efterlyste en livsmentor.
Jo, jag håller med.
En livsmentor vore bra.

För några år sedan fanns jag som mentor för studerande som läste vid

Handelshögskolan. Att vara mentor såg jag som en utmaning också för mig. 

Det gällde att tänka till, att vända på saker i det som kallas livet.

För det är ju inte enbart studierna, arbetet och karriären du är mentor

för, den inställningen hade jag från början. I studielivet lär man sig

så mycket teori men man lär sig inte saker som är "livsviktiga".

Det är inte enkelt att vara adept (en individ som är "på väg till" något)
 och det är inte heller enkelt att vara mentor (en person som ansvarar
för en adepts personliga utveckling).

Jag tror att jag skulle vara en annan typ av mentor idag.
De senaste åren har jag omvärderat mycket.

Guldkant

De senaste dagarna har jag träffat massor av

trevliga människor. I vitt skilda sammanhang.

Och denna solskensdag måste jag fråga mig om det finns

något roligare än att inspireras av en medmänniska?

Att få känna samhörighet trots olikheter? Att få lära sig något nytt?

Att få känna sig sprickfärdig av inspiration?

I dag fick jag också träffa katten Emil.

En riktig bondkatt som tycker om lördagskorv.

Helt klart att vissa dagar har klarare guldkant

än andra dagar....

Fastlagstisdag

Fastlagstisdagen 

är en milstolpe under vintern.

Är och har alltid varit för mig.

När jag var liten eldade vi en stor brasa i byn just på

fastlagstisdagen och det var en av årets mest spännande händelser.

Alla vi barn var naturligtvis i farten, med korvgrillning och lekar.

Numera går det lugnare till. Nu är det mest fastlagsbullar som gäller.

Här ett fat med fastlagsbullar från söndagens kalas.

Goda hemmagjorda bullar. Många bullar

 var redan uppätna när jag fick fram kameran....

"Är natten mot fastlagstisdagen stjärnklar,

blir potatisskörden god.

Om istapparna är långa mot fastlagsnatten blir

sommaren varm och lagom nederbördsrik."

 -Ur Bondepraktikan- 

25 bilder från min skogsvandring

Solen flödade igår. 

Tänker jag efter var det rätt länge sedan senast.

Länge sedan vi hade en molnfri blå himlen med en vinterköld

som bet i kinderna. För igår hade vi runt minus 10. 

Det hade kommit några centimeter nysnö, så världen såg ren 

och strålande vacker ut.

Jag hängde kameran runt halsen och begav mig ut längs 

ett gammalt skoterspår.

Det var vacker spröd rimfrost ute på slätten.

Jag gick längs ett gammalt skoterspår.

Här hade räven korsat min vandringsled, ser

ut som om räven varit på väg upp mot den gamla ladan...

Nere vid bäcken hade något djur släkt sin törst.

Kanske en hund, kanske räven.

Mera rimfrost.

Här kisade jag mot solen. Solen som blev en stor rund prick.

Som ni ser, inte helt molnfritt ändå....

Ute på slätten hade nysnön blåst bort och skaren höll 

att gå på i skoterspåret.

Jag följde spåret och snart var jag uppe vid skogen.

In bland de späda björkstammarna gick jag.

Nere till vänster porlade vattnet i bäcken.

Trots det kalla vädret var det öppet vatten, men

här hade is bildats i bäckfåran och i grankvistarna.

Jag fortsatte in i skogen längs skoterspåret.

Hit ner till marken nådde inte solstrålarna.

Luften var krispig 

och det var så skönt att vandra i min egen takt.

Så hörde jag hur det knakade bland träden. Kan det vara en älg?

Eller tänk om det var en jägare som har hört mina steg?

Med geväret redo eftersom han trodde det var jag som var villebrådet ...

Men ut kom en jakthund springande. Och nej, jag var nog inte det

tilltänkta bytet för den sprang snabbt vidare.

Hunden hade försvunnit in i buskaget innan jag 

hann knäppa en bild av min nyfunna vän.

Så kom sambon knattrande med vår arbetsskoter.

Vi lassade lite ved på skoterkälken och så

gick jag hemåt igen medan sambon fortsatte med motorsågen.

Nu hade jag solen "i ryggen". Här lyste solen på

två björkstammar i mörka granskogen.

Ute ur skogen igen 

och jag såg tydligt var sambon hade kört med skotern.

Ute på slätten njöt jag ännu en gång av den vackra rimfrosten.

Så gick jag hem och efter en stund kom också sambon knattrande.