Gårdagen bjöd på en tjock frostdimma fram på eftermiddagen.
Det kändes som att vandra i mjölk där ute på slätten. Skymningen föll rekordsnabbt.
Det var vit snö på marken och vit dimma i luften, det blev som
att vandra i en förtrollad skymningsvärld.
Redan när jag steg ut på yttertrappan var omgivningen vit. Ljuset i lyktan
lyste upp, men inte speciellt strålande i "vispgrädden".
Hemma hos M hade en snögubbe växt fram under dagen. Den vinkade
till alla som gick förbi. Lilla J hade haft rätt skoj i nysnön och jag
antar att hennes mamma, pappa och mormor också hade
njutit av snön. Där stod den nu, snygg, proper.... och glad!
Snögubben vinkade i den tilltagande skymningen
och glad blev jag också när snögubben liksom tittade på mig
när jag gick vidare....
Ute på slätten såg jag endast några meter framför mig, sedan blev
allt till ett töcken. Dimman tog bort alla ljud så det kändes som att
vandra i .... tyst vispgrädde (eller något ditåt).
På långt håll såg jag en fågel som satt på el-ledningen.
Den liknade inte kråkan som ofta brukar sitta just där, och när jag
zoomade in med kameran såg jag att den hade en vit rand runt halsen.
När jag närmade mig flög den upp och satt sig i en av de
späda björkarna som växer i bäckkanten. Ha, en uggla!
Den satt där uppe och spanade ner i bäcken. Så synd, tänkte jag,
varför just dimma idag? Tänk så snygga bilder det hade blivit utan dimma!
Men, tänkte jag vidare, då hade den säkert inte suttit kvar så nära mig.
Dimman gjorde säkert att den kände sig trygg....
Vilken blick!
Jag kunde knäppa flera bilder och den rörde sig inte ur fläcken!
Huvudet snurrade fram och åter och den hade fokuserad blick hela tiden.
Ugglan såg fet och frodig ut, det finns säkert föda så det räcker.
Jag lämnade fågeln där upp i trädet och vandrade vidare
i den tilltagande grå skymningen ....