För några dagar sedan gick en av mina önskningar i uppfyllelse.
Jag fick ännu en gång besöka Munters torp, det som finns i min barndomsby.
När jag var liten bodde Maria Munter i det lilla torpet. Maria kallades
Majs (här har jag bloggat om henne). Marias morfarsfar hette Johan Munter och
han var soldat nr 80 i Kungliga Österbottens regementes livkompani.
Munter dog i det finska kriget år 1808. Han torde ha bott i detta soldattorp.
Enligt traditionen var Johan Munter förebild för soldaten i dikten med samma
namn i verket "Fänrik Ståls sägner". Googla gärna dikten om Munter, det är en
gripande historia om ett livsöde som skulle ha gått in i den grå evigheten
om inte Finlands nationalskald J L Runeberg hade uppmärksammat honom.
Här är Munters torp.
Så tidstypist 17/1800-tal och så vackert!
Och så den gamla ytterdörren, som för mig är den optimala dörren.
En bastant tvådelad trädörr och med ett fönster i två rutor ovanför.
Visst är dörren både vacker och praktisk.
Inga barn ut på gården och inga djur in i huset
samtidigt som ljuset hittar in till farstun....
Inne i torpet har tiden stannat.
I storstugan, som användes som kök, vardagsrum och sovrum,
finns boken med dikten Munter uppslagen. Men vördnad steg jag in i rummet.
Här inne i torpet är allt som förr i tiden medan Maria (se fotot på väggen)
levde. Majs var småbarnslärarinna och hon tjänade som piga i en av
bondgårdarna som låg nära hennes hem. Majs levde ensam här i sitt
välstädade torp tills hon blev 96 år gammal, den sista tiden var hon intagen
på kommunens åldringshem. Hon avled år 1972 och torpet ser ut på samma sätt
som det gjorde när hon gick bort. Med väggfasta bänkar, långmattor,
gungstol och tickande (nej, numera tysta) väggur....
Här vid köksbordet satte vi oss för att dricka kaffe och mumsa
på mina hembakta blåbärsmuffins.
Stolarna, alla fyra stolar i olika utformning, var låga och våra knän
fick inte rum under det låga bordet. Vi kunde konstatera att människorna
var mycket mindre förr i tiden. På golvet låg vackert vävda trasmattor
och sängen var täckt av ett vackert Vörå-täcke.
Men hur kom det sig att jag drack kaffe här i Munters torp just nu?
Jo, jag hade helt enkelt frågat av hembygdsföreningen om jag kunde komma på besök,
med guidning och för lite fotografering för den familjehistorik som vi jobbar med.
(Obs jag är inte släkt med Munter. Vi besökte nämligen även andra platser samma dag).
Jag kontaktade några barndomsvänner och några kusiner och så blev ni flera
stycken som tillsammans fick uppleva gamla platser och gamla minnen.
Tack Peter för att du på din semesterdag tog dig tid att guida oss runt!
Det blev en helt underbar dag, ett ögonblick att spara.
Spisen är numera oanvänd, men allt är så tidstypiskt och precis så
välstädat som jag minns att det en gång var inne hos Majs.
Kaffepannan alltid på spisen och de välanvända sockerburkarna nära
till hands. Precis som de tre kannorna tripp-trapp-trull....
Inne i kammaren fanns de finaste möblerna. Dörren till detta rum var
alltid stängd, vad jag kommer ihåg. Majs bodde inte i rummet, det var hennes finrum.
Idag står hennes handväska vid fönstret, som om hon snart skulle gå ut och handla....
Här har vi den vackra bondgården där Majs tjänade som piga.
Det var hit hon med flinka ben och glittrande ögon begav sig varje
morgon för att hjälpa till med hushållsgöromålen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar