Det finns platser och historier som eggar min fantasi mera än andra.
Leväluhta är ett gåtfullt begravningsfält i Storkyro, och det har jag länge
fascinerats av, men jag har aldrig besökt platsen - inte förrän i söndags.
Nu när jag besökt platsen är jag mera fascinerad än tidigare!
Leväluhta är ett gåtfullt begravningsfält i Storkyro, och det har jag länge
fascinerats av, men jag har aldrig besökt platsen - inte förrän i söndags.
Nu när jag besökt platsen är jag mera fascinerad än tidigare!
Här är den. Platsen. Källan. Leväluhta.
Ute på en åker, nästan ute i ingenstans. Några träd och en vattenpöl.
Allt inringat av ett rött staket. Inte mycket för dagen.
Men hur var det förr i tiden?
Varifrån kom dom som fick sin sista vila här?
Hur såg det ut då för över 1.500 år sedan....?
Vi körde längs Väg nr 18 från Laihela, förbi Storkyro mot Ylistaro. Här såg vi
sedan skyltar som visade vägen till en liten parkeringsplats, och där förkunnade en skylt
att gravfältet var 230 meter bort. Vi vandrade längs en smal stig som gick uppför
ett litet berg, vidare igenom en lite skogsdunge ut mot den stora slätten - och där
i åkerkanten såg vi skylten på fotot ovan. Mitt i solstrålarna som lyser rakt in i bilden,
där finns begravningsplatsen!
Jag stod ännu inne i skogsdungen och knäppte ett foto ut mot slätten framför.
Där ligger Leväluhta! Där tillsammans med en stor yvig gran och några
björkar som färgats gula i höstvädret. Där mitt ute på en åker som delvis idag
är upplogad och delvis är en stubbåker.
Här i källan, den som idag kallas Leväluhta., har man hittat
fynd från nästan etthundra personer (exakt 98 st) - främst kvinnor och barn -
och man har även på området hittat ben av hästar och nötkreatur. Dessutom
har man också hittat silver- och guldsmycken samt andra högstatusföremål.
Gravfältet har brukats under järnåldern, alltså år 300-750 efter vår tideräknings
början. Det är för ofantliga ca 1.500 år sedan!
Denna begravningsplats är en av de märkligaste och mest sensationella
fornminnesplatserna i Finland, ja i hela Norden!
(Under den tiden brände man sina döda, man sänkte inte ner dom i en vattenfylld källa.
Detta fynd är unikt i Norden, endast ett motsvarande finns! Och det är några
kilometer bort fågelvägen, nämligen i Käldamäki i Vörå. Där har man hittat
sex begravda personer i en källa.)
Ute på en åker, nästan ute i ingenstans. Några träd och en vattenpöl.
Allt inringat av ett rött staket. Inte mycket för dagen.
Men hur var det förr i tiden?
Varifrån kom dom som fick sin sista vila här?
Hur såg det ut då för över 1.500 år sedan....?
Vi körde längs Väg nr 18 från Laihela, förbi Storkyro mot Ylistaro. Här såg vi
sedan skyltar som visade vägen till en liten parkeringsplats, och där förkunnade en skylt
att gravfältet var 230 meter bort. Vi vandrade längs en smal stig som gick uppför
ett litet berg, vidare igenom en lite skogsdunge ut mot den stora slätten - och där
i åkerkanten såg vi skylten på fotot ovan. Mitt i solstrålarna som lyser rakt in i bilden,
där finns begravningsplatsen!
Jag stod ännu inne i skogsdungen och knäppte ett foto ut mot slätten framför.
Där ligger Leväluhta! Där tillsammans med en stor yvig gran och några
björkar som färgats gula i höstvädret. Där mitt ute på en åker som delvis idag
är upplogad och delvis är en stubbåker.
Här i källan, den som idag kallas Leväluhta., har man hittat
fynd från nästan etthundra personer (exakt 98 st) - främst kvinnor och barn -
och man har även på området hittat ben av hästar och nötkreatur. Dessutom
har man också hittat silver- och guldsmycken samt andra högstatusföremål.
Gravfältet har brukats under järnåldern, alltså år 300-750 efter vår tideräknings
början. Det är för ofantliga ca 1.500 år sedan!
Denna begravningsplats är en av de märkligaste och mest sensationella
fornminnesplatserna i Finland, ja i hela Norden!
(Under den tiden brände man sina döda, man sänkte inte ner dom i en vattenfylld källa.
Detta fynd är unikt i Norden, endast ett motsvarande finns! Och det är några
kilometer bort fågelvägen, nämligen i Käldamäki i Vörå. Där har man hittat
sex begravda personer i en källa.)
Vi närmade oss staketet ute på slätten med vördnad. Jag kände i hela kroppen
att detta var en unik plats. Ute i ingenstans, ute på en stor slätt....
Där mellan de översta ribborna i dörren såg vi att det glittrade vitt.
Det är källan, det är Leväluhta.
Den här platsen omnämns redan år 1674 och under följder av år har man
tolkat dessa fynd. Länge ansågs källan vara en offerkälla eller ett mossgravfält
vari man sänkte slavar, brottslingar, krigsfångar eller sjukdomsoffer. Man har
även spekulerat i ursprunget av de människor som fått sin vila här.
De senaste åren har forskare från Helsingfors universitet gjort grundliga
undersökningar och nu i slutet av detta år kommer de att publicera sina resultat.
undersökningar och nu i slutet av detta år kommer de att publicera sina resultat.
I augusti i år var jag och lyssnade på ett föredrag om dessa nya forskningsrön (det
hölls under 1700-talsmarknaden i Storkyro gamla kyrka). Då framkom bla
att platsen tidigare har haft ett annat namn, på ett annat språk. Man anser att de
döda är av finsk-ugrisk härstamning och jag fick för mig - trots att det inte sades rent ut -
att dessa var samer. Alla fynd som funnits här på området visar på att det har varit
ett lokalt välbärgat järnålderssamhälle. Den nya forskningen visar att man använt
källan i många århundraden (kanske till och med längre).
Man pratade om platsen som en begravningsplats, inget annat.
Nu på hösten såg det så fridfullt ut här kring källan. Björklöven låg utspridda på vatten-
ytan och runt omkring på marken. Men på våren färgas vattnet rött här i källan och
i diket som rinner förbi. Det röda vattnet beror på järnoxid som finns i marken.
Man kan tänka sig att denna rödfärgning har haft en rituell betydelse. Under föreläsningen
framfördes flera olika teorier där blod, mensblod osv kan ha spelat en roll.
Att Kyro älv-deltat har varit en boningsort i årtusenden står helt klart när
man står framför denna källa. Här finns skogar, stora slätter och älven som för ut till havet.
Vem dessa människor var som bodde här och varför de kom på att använda
denna begravningsplats, det vet vi inte säkert.
Men som sagt i slutet av året hoppades forskarna kunna publicera sina rön
i någon av de kända internationella facktidskrifterna. Det kommer att bli spännande
läsning, för där får vi veta det allra senaste.
Leväluhta slutar aldrig fascinera!
hölls under 1700-talsmarknaden i Storkyro gamla kyrka). Då framkom bla
att platsen tidigare har haft ett annat namn, på ett annat språk. Man anser att de
döda är av finsk-ugrisk härstamning och jag fick för mig - trots att det inte sades rent ut -
att dessa var samer. Alla fynd som funnits här på området visar på att det har varit
ett lokalt välbärgat järnålderssamhälle. Den nya forskningen visar att man använt
källan i många århundraden (kanske till och med längre).
Man pratade om platsen som en begravningsplats, inget annat.
Nu på hösten såg det så fridfullt ut här kring källan. Björklöven låg utspridda på vatten-
ytan och runt omkring på marken. Men på våren färgas vattnet rött här i källan och
i diket som rinner förbi. Det röda vattnet beror på järnoxid som finns i marken.
Man kan tänka sig att denna rödfärgning har haft en rituell betydelse. Under föreläsningen
framfördes flera olika teorier där blod, mensblod osv kan ha spelat en roll.
Att Kyro älv-deltat har varit en boningsort i årtusenden står helt klart när
man står framför denna källa. Här finns skogar, stora slätter och älven som för ut till havet.
Vem dessa människor var som bodde här och varför de kom på att använda
denna begravningsplats, det vet vi inte säkert.
Men som sagt i slutet av året hoppades forskarna kunna publicera sina rön
i någon av de kända internationella facktidskrifterna. Det kommer att bli spännande
läsning, för där får vi veta det allra senaste.
Leväluhta slutar aldrig fascinera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar