Ännu en dag framför olika media för att höra om utveckling i Ukraina. Ännu en dag med rädsla för vad som kommer att hända. Mitt hjärta blöder för all den fasa som ett krig innebär.
Igår kväll hade jag ett ljus tänt för Ukraina och dess folk. Här i regionen ringde kyrkklockorna och ljus tändes för att visa solidaritet för ett utsatt demokratiskt land, ett utsatt folk.
Om jag går åtta och nio generationer tillbaka i vår släkt på min fars sida så hittar vi Mårten född år 1685 och hans far Pehr född 1664, båda var bönder i min hemby. Dessa båda mina förfäder blev utkommenderade för att strida mot den ryska armén som hade kommit upp längs den finländska kusten. Den svensk-finska hären hade bestämt sig för att sätta sig i motanfall i Napue by i Storkyro socken. Före slaget kungjordes i vår kyrka att en stridbar man ur varje gård skulle "träda under fanorna", den som inte lydde skulle hängas i egen port. Byns och hela kommunens bönder gick till grannkommunen Storkyro och fick där vänta i fem dygn innan slaget kunde börja. Ryssarna skulle nämligen torka sitt krut som blivit vått under färden.
Mina förfäder ingick i den s.k. bondehären som enbart hade liar, grepar och störar som vapen. På morgonen den 19 februari 1714 utbröt slaget i ett besvärligt snöoväder och småningom i en enorm krutrök. Den finsk-svenska hären var på väg att segra i slaget (de hade redan beslagtagit kanonerna) och den finska befälhavaren yttrade :"Idag segra de våra!", varvid han trummade uttåg vilket soldaterna förstod - men inte bönderna... I detta stora slag deltog 10.000-15.000 soldater samt ett otal bönder och ca 20 kanoner. Man räknar med att sammanlagt omkring 5.000 män från båda sidor dog på slagfältet den dagen. Både Mårten och Pehr överlevde slaget, men de blev omringade av ryssarna och tillfångatogs. De fördes som krigsbyte till Ryssland. I kyrkböckerna står att fadern Pehr dog samma år i Viborg, medan hans son Mårten noterades död samma år i Moskva. Mårten hade en fru Maria och en son Samuel som då var 3 år, dessa fick ensamma söka skydd i storskogen när ryssarna kom för att plundra och skövla...
Efter slaget i Napue började ryssarna härja runtom i våra nejder, de brände och tillfångatog kvinnor och barn. Min hemby härjades, vår kyrka användes som stall för ryssarnas hästar. Åren 1713-1721 kallas för Den Stora Ofreden. Och ryssen kom tillbaka, det blev fler slag i vår näromgivning under seklet som följde. Ryssland erövrade slutligen Finland från Sverige under det s.k. Finska kriget år 1808-1809 och därmed blev vårt land ett storfurstendöme under den ryska kejsaren. År 1917 förklarade sig Finland som en självständig stat. Under de båda världskrigen anföll Ryssland åter vårt land och nu är det mina farbröder och min morbror som alla stred mot ryssarna. Alla gav de sin ungdom för att vi skulle få leva i ett demokratiskt fritt land. Alla mina släktingar överlevde - men visst fanns granatsplitter i deras hjärtan.
Rysskräcken är nedärvd i oss finländare i generationer.
Idag tänkte jag på alla mammor i min släkt som sänt iväg sina söner, sina äkta hälfter och sina fäder för att strida mot ryssarna. Det är inte enbart männen som visat stort mod, även alla kvinnor som verkat på hemmafronten har gjort ett fantastiskt arbete - bara för att maktgalna ryssar vill ha mera makt och pengar. Jag hoppas att jag aldrig behöver sända ut min son....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar