Varje höst är det en klump i bröstet när den första ishalkan på vägarna börjar bli ett faktum. Och allt detta beror på den olycka som jag var med om för många många år sedan.
På den tiden jobbade jag i Umeå och vi tre på kontoret skulle ner till Härnösand på en kongress. Vi hade bestämt oss för att åka ner redan kvällen innan med bil, det var ju rätt många mil att köra. De båda karlarna satt i framsätet, chefen körde, och jag hade hela baksätet för mig själv. Jag kommer ännu ihåg hur jag var klädd. Jag hade en snygg grå vinterkjol och en härlig tröja i angora-garn som var så skön, höga klackar på vinterstövlarna. Våra vinterjackor låg bredvid mig på sätet. Det var kväll och det var mörkt, men vädret var fint efter några dagar med lätt snöfall. Vi körde längs Höga Kusten-vägen.
Så plötsligt i en svag högersväng fick vi sladd på bilen. Sladden gick inte att få stopp på, vi åkte från sida till sida. Allt gick mycket fort. På ena sidan av vägen fanns en bergvägg och på den andra sidan ett högt räcke och sedan enbart mörker. Sladden blev bara större och där på bråkdelen av en sekund visste vi alla att vi antingen skulle köra in i bergväggen eller in i det svarta mörkret. Chefen kämpade med ratten mot det svarta...
Bilen flög ut över räcket som tydligen också var isigt. Och vi flög in i mörkret. Där och då passerade mitt liv revy i mitt inre, miljoner tankar på en sekund. Bilen rullade runt några gånger och vi fortsatte nedåt, framåt. Så efter en evighet blev allting tyst. Helt tyst, bilen hade stannat. Jag visste ju att jag levde och satt fastspänd upp och ner, men hur var det med dom där framme? "Hur gick det?" hörde jag så chefen fråga. Jo, alla var vi välbehållna, karlarna hade små blessyrer men inget som krävde sjukhusvård - värre var det med bilen. Vi hade kanat nedför en ängssluttning ner mot en bäck och nu måste vi snabbt ur bilen innan den eventuellt skulle börja brinna. Men hur skulle vi ta oss ut?
Jag kämpade för att kunna knäppa loss mig ur säkerhetsbältet, det var inte lätt när man hängde upp och ner. Inga bildörrar gick att öppna så karlarna där framme kunde krypa ut igenom ett sidofönster och sedan hjälpte de mig att öppna en bakdörr så att jag kunde krypa ut den vägen. Så stod vi där, omtumlade och såg på bilen och sedan upp mot vägräcket. Jag hade tagit med mig ytterkläderna så efter en stund klättrade vi uppför sluttningen tillbaka till vägen och då såg vi att en bil hade stannat och någon som ropade till oss: "Hur gick det?". Det visade sig vara en kyrkvaktmästare som hade jobbat inne i en kyrka längre fram och som sett när våra billyktor hade kört av vägen. Vi fick hoppa in i hans bil och så körde han oss till den varma kyrkan. Där ringde han efter bärgningsbil och chefen fick skakande ringa hem till frun och de små barnen. Jo, berättade kyrkovaktmästaren, vi hade haft tur för han hade genom åren sett några mycket mer olyckliga händelser just längs detta vägavsnitt... När bärgningsbilen kom åkte vi tillbaka ut till olycksplatsen. Det är konstigt hur vi reagerar när något oförutsett händer, vissa blir förlamade och andra handlingskraftiga. Jag blev det senare, för jag tog på mig en reflexväst från bärgningsbilen och så började jag dirigera trafiken runt bärgningen... sedan åkte jag i framsätet på bärgningsbilen in till Härnösand....
Denna händelse har satt sig i mitt minne. Där och då lärde jag mig att livet kan ändra på en sekund. Man kan inte ta något för givet. Usch för ishalka säger jag varje år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar