Högtryck på hösten betyder gråmulet. Uppehållsväder - men ingen värmande sol. Det är precis så vi haft det i nästan en vecka nu. Grått, trist och lite segt. Men ingen nederbörd alltså!
Vi har tillbringat tid ute vid vårt sommarställe. Vi har inte solat eller slappat utan vi har fixat bort en del träd på tomten. Härliga dagar med först fräs av jobbande motorsågar och sedan tystnad när jag dragit bort miljoner med kvistar och grenar...
Vi tog ner ett tiotal stora björkar kring husen, och sambon hade traktorn och skogskärra på plats så det blev ett helt lass med prima brännved. Men så var det ju alla grenar och kvistar som låg överallt. Och det var ju här mitt bidrag till jobbet kom in. Jag höll på i två dagar, men nu är det klart. Nästa (endast lite finputs kvar - alla löven🍁.🍁..🍁...🍁, pust!).
På lördagskvällen såg vi en strimma av blå himmel, det var så vackert så att jag slutade jobba för dagen och tog tag i kameran. Har himlen varit konstant grå i dagar, då piggar de små hålen i molntäcket verkligen upp. Dags att elda bastun!
Vattnet var alldeles magiskt i alla dess färger.
Så blev det bastu och sedan kvällste inne i varm villa. När klockan var 21:30 var jag dödstrött och kröp till sängs. Det syntes inte ett ljus därute, inga stjärnor som blinkade, inga ljus i andra villor.
Söndagen var lika gråmulen som alla de tidigare dagarna. Jag drog bort de sista grenarna. Nu var det kvistarna som låg i vattnet.... och björkarna in mot skogen....
Jag hade parkerat bilen längs vägen inne i skogen för att traktorn skulle ha plats att svänga på parkeringen. När vi skulle åka hemåt och vi förde tomma vattendunkar och korgar med matrester till bilen såg jag att sambon stod alldeles stilla bredvid bilen. Aha, han hade fått syn på något i buskaget!
En vitsvanshjort! Och nu hade den också fått syn på mig! Den stod blickstilla och tittade med sina stora ögon. Den var inte minsta rädd där den gömde sig ... bakom en liten kvist.
Jag flyttade på mig lite - och hjorten stod fortfarande blick stilla. Med en stadig blick på mig. Jaha, tänkte jag. Det var den här filuren som hade rört sig kring huset de senaste dagarna. Jag hade hört ljud att någon fanns i skogen nära husen - men förstås inte sett något.
Hjorten såg ut som en staty. Och ögonen som var så vackra! Sambon och jag började prata men hjorten var fortfarande en staty. Så bestämde jag mig för att vifta med armarna, jag skulle ju köra hemåt med bilen och ville inte ha en hjort framför motorhuven. Blixtsnabbt vände den sig om och hoppade in i storskogen. Med svansen i vädret så att den stora vita baken blev synlig. Där den stod hade den sett så liten ut, men när den sedan vigt hoppade över stock och sten visade det sig vara ett stort djur!
Så är det att bo ute i naturen, de oförglömliga ögonblicken kommer när man minst anar det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar