Här rullar dagarna på, ibland händer något - ibland ingenting.
För det mest händer det något.
För trots dessa ovanliga tider går livet vidare här hos oss.
Idag fick vi finländare följande meddelande via våra telefoner:
"Trafiken mellan Nyland och de övriga landskapen begränsas 28.3-19.4".
Den mest corona-utsatta delen av landet har stängts av och både polis och militär
är utposterade för att förhindra smittspridningen över landet.
En helt otänkbar tanke i februari - alltså, bara för några dagar sedan ....
Jag läser om att man eventuellt snart måste prioritera vem som kommer att få
intensivvård på våra sjukhus. Jag läser om 70+:are som känner sig diskriminerade
för att de måste stanna inne. Och så läser jag om finländare som bor i de
värst corona-drabbade länderna och som inte förstår att vi inte förstår
hur bra vi ännu har det. Det lär bli värre.... och längre än vi tänkt....
Jag läser om företagare som måste se hela sina företagarliv försvinna,
arbetare som förlorar sina jobb och egendomar som förlorar sitt värde.
Allt inom loppet av några få veckor. Det som kanske kunde hända,
men inte skulle hända, håller på att hända. Allt så plötsligt....
Jag läser om sjukvårdspersonal och läkare som jobbar mera febrilt än tidigare.
Och jag möter affärsbiträden som sitter i sina kassor utsatta för kundernas
hostattacker utan att kunna värja sig - och ännu med ett litet leende....
Många arbetar ännu, de flesta företag är ännu igång.
Livet går vidare. Tills den dag det inte gör det.
Som jag nämnde, dagarna rullar på här hos oss. Vi försöker ta hand om oss,
vi knegar på och försöker ta hand om de dagar vi har här och nu.
Vi håller koll på våra nästan osynliga grannar.
Dessa dagar är historiska dagar. Otroliga dagar.
Världen kanske inte blir sig likt efter detta.
Och i kväll firar vi Earth Hour med nedsläkta lampor och
en världen som håller andan....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar