Ensamhet

De senaste veckorna har vår dagstidning tagit upp ämnet Ensamhet,

och i går kväll ordnade tidningen ett öppet seminarium om detta ämne.

Den svenska psykologen Anna Bennich hade bokats in som föreläsare.

Jag hade gärna deltagit i seminariet, men som vanligt blev det inte av.

För några år sedan träffade jag Anna och jag gjorde en intervju med 

henne i ett annat mycket aktuellt ämne, nämligen stress.

Men nu var det alltså ensamhet som var på tapeten.

 

Ju mera jag har tänkt på detta med ensamhet dess mera berörd blir jag.

Vi människor är flockdjur och vi behöver alla ingå i ett sammanhang.

Vi behöver gemenskap med andra individer (familj, arbetskamrater, 

vänner....). Visst, många söker en stund av ensamhet för att ladda batterierna,

helt självvald ensamhet för att motverka stress. Men tänk på alla dom

som är ofrivilligt ensamma, tex pga få människor på en liten ort, ändrade

familjeförhållanden, sjukdom eller annat. Och när jag läser att det i Finland

är mycket svårt att få vänner (vi kommer på 61:a plats i en undersökning,

Sverige på en 66:e plats  medan Mexico innehar första platsen) ja, då blir man

 ju mörkrädd...  Vad är vi rädda för? Kanske våga prata med våra grannar?

Kanske våga hälsa på våra gamla släktingar?

Jag blir riktigt ledsen när jag läser om tonåringar som saknar kompisar,

äldre som inte har pratat med någon under ett helt veckoslut...

Varför vågar vi inte "kallprata" med helt obekanta människor?

Jag läste att ett av Annas tips just var att "över tiden har småpratet verkligen

verkan...". Själv har jag inga problem att prata med obekanta eller endast

halvbekanta personer. Åh, så många trevliga samtal det har blivit igenom åren!

Trots att jag är rätt tystlåten har jag alltid varit rätt nyfiken och rättfram

och det har räddat många tråkiga situationer. Så mitt eget lilla råd är att

gå ut ensam, svälj rädslan och njut av livet! Eller som Anna säger: 

 "Säg tio klumpiga saker istället för ingenting.

Räck ut en liten hand...".