Vinterdimma

Jag brukar tänka ibland att inte kan jag rå för att jag bor i ett av

världens vackraste länder. Jag vet att många av alla jordens

människor håller med mig. Och så vet jag att det finns dom som inte ens vet att

 landet finns.... men de skulle bara veta! 

Ibland klagar jag, okej.  Men ibland sväller

mitt hjärta av stolthet för att det är sååå vackert.

Som igår när dimman bredde ut sig och förvandlade allt till vit mjölk!

Ute på slätten var det kompakt vitt. 

Horisonten försvann och man såg endast några meter framför sig. 

Här hos oss stampar ett högtryck på stället

och vi har det så dimmigt att inte ens solen lyckas tränga sig igenom.

När jag kom ut ur skogen möttes jag av dimman....

Jag hade kommit gående längs skoterspåret, nu gällde det bara att 

hitta vägen hem!

Jag anade att det var solnedgång....

Här kunde jag ana den gamla ladan ute på slätten....

Träden längs bäcken var klädda i rimfrost.

Sällan jag sett något så vackert!

Jag var en lycklig människa där jag vandrade hemåt.

Vissa dagar sprakande röd solnedgång och vissa dagar kompakt vit renhet.

I like!