Ännu en dag att minnas

Idag kände jag att jag bara måste ut till vår villa ute vid havet.

Det var som om något pockade inom mig och för min inre blick såg jag havet, stranden....

hösten vid villan..... Jamen, då får det bli villan idag, tänkte jag och hoppade i bilen

och åkte iväg. Dagen var halvmulen, rätt varm och mitt på dagen blåste det ganska friska 

vindar. Vid vår havsfjärd var det dock ett riktigt behagligt väder trots att solen saknades.

Inga vita stormtoppar på vattenytan, inga höstlöv som virvlade i vinden.

Jag vandrade längs strandkanten och såg ut över fjärden. 

Luften var så skön att andas. Frisk och syrerik.

Jag drog djupa, djupa andetag och stod stilla och såg ut över vattnet.

Här ute var allt rofyllt, det kändes som om det var endast vinden och jag. 

Och en natur som gjort sitt för denna sommar och nu väntade på vintern.

Jag gick runt och tittade till husen. Jodå, allt var i sin ordning. 

Jag borde kratta löv, tänkte jag, men så bestämde jag mig för att det blåste för mycket.

Det skulle bara bli lövkarusell med löv som flög hit som dit. Nej, det fick bli 

nästa gång - när nu det blir....

Jag bestämde mig att istället gå en sväng i skogen.

Jag borde visst kolla av mitt trattkantarellställe en sista gång denna höst....

Vilken tur att jag kom på den idén!

Ännu fanns det massor av trattisar i skogen! Det var nu dom var som bäst!

Jag hade inte tagit med någon korg att plocka i, men jag hittade en plastpåse i jackfickan.

Påsen blev snabbt fylld och jag plockade snabbt vidare. Nu samlade jag svamparna

på ett papper som jag också hade i fickan. (Tur att man har rymliga fickor!)

Det blev en riktigt lyckad dag! En dag med näsan mot marken!

 En trattisdag i november!

Ännu en dag att minnas, tänkte jag när jag gick ut med min skatt ur skogen.

Nu är jag hemma igen. Kvällen har kommit med mörker och regn.

Vi har just avnjutit smörstekta kantareller och sitter nu mätta och nöjda

och lyssnar till regnet som slår mot fönsterrutorna.