Hejdå fina november

Årets november har varit grå och kulen. Få har solskensdagarna 

varit och temperaturen har mest pendlat aningen ovan nollstrecket.

I år hade jag bestämt mig för att vara positiv hela månaden, trots att

vädret har påverkat precis åt andra hållet. Och tjohoo,

här har det positiva hela tiden blinkat med det vänstra ögat!

Den 15:e november hade vi solsken med en vacker rimfrost och jag fotade

minst femtio bilder. Så här bjuder jag på ytterligare några av de vackra rimfrostfotona.

Solen sken på min promenad och ibland värmde den på vissa grässtrån....

Solen bländade ute på de vita åkrarna när jag kom ut ur skogen....

Jag vandrade hemåt längs den smala ängsstigen....

Visst kan november vara vacker? 

Nu blickar jag fram emot december

med advent och juleljus!

Party med Frozen-tema

I går kväll firade vi J som fyllde hela 3 år. 

 Grattis tjejen!

Iklädd tiara och trollspö, med rosa Frozen-Elsa klänning och med svarta

 skor som blinkade rött när hon gick, öppnade J dörren när vi ringde på. 

En riktig prinsessa med glittrande ögon som utbrast "Heej"!

Visst är det något alldeles speciellt att fylla 3 år!

Och tänk vilken lycka att få prasslande paket!

Den glada tjejen med blinka-skorna hoppade runt, skrattade, klappade

händer och sa artigt tack till sina presenter. Hon fyllde 3 år i går och hade kalas.

Nej inte kalas, party var det! Party med Frozen-tema!

Och så svängde hon ännu en gång sitt trollspö och kvällen blev en riktig fest!

Mamma och pappa bjöd på kaffe och te med både sött och salt.

Och så en maffig chokladtårta med tre ljus.... J blåste ut ljusen så att hon

visst blev lite suddig..... Men det är så roligt att ha party tycker J,

roligt att äta tårta och roligt att leka med nya saker. Roligt att hoppa i 

soffan så tiaran faller över ögonen och roligt att bygga pussel....

 Men små Frozen Elsa-prinsessor blir också trötta så småningom, och 

trots att det blir några tårar när vi måste söka oss hemåt är det säkert att

även prinsessor måste sova sin skönhetssömn.

Det gäller att orka med lite dagis nästa dag också

när man är 3 år och 1 dag....

Fazer blå

Denna novembertisdag är grådisig och råkall.

Ute på vår gård är det isbana efter gårdagens ihållande regn och

här inne är det lite kaos före adventsstädningen... 

Vad är då bättre än att muntra upp dagen med lite choklad?

För choklad är aldrig fel - enligt mig!

 

En bit av den älskade Fazer Blå är en liten bit av Finland.

Redan år 1922 valde Karl Fazer den blå färgen åt sin mjölkchoklad och

i  höst firar Fazer "Finland100år" med ett nytt jubileumsomslag.

Vilken tur jag hade choklad i skåpet!

 

Skymning gryning

I går avnjöt vi det nyskrivna oratoriet "Skymning gryning",

detta nyskrivna finlandssvenska verk, med musik av Thomas Enroth och

text av Thomas Lundin, som är en hyllning på svenska till det etthundra-åriga Finland.

En hyllning till alla finländare, en hyllning till vårt land och till vår framtid.

Vi bänkade oss i den vackra festsalen i Vasa stadshus.

Sorlet fyllde salen....och in trädde flertalet musiker, nästan 100 sångare....

applåder..... och så hördes plötsligt knallar utanför konsertsalen ....

Vasa stad firade julöppningen med fyrverkerier och allt medan de två

upphovsmännen trädde in på scenen, berättade om sitt verk, tackade sponsorer

och alla medverkande i detta ofantligt stora projekt, hördes knallar där ute.

Det blev som en påminnelse om de krig som omringat landets daning.

Så tystnade fyrverkeriet och det var nu  "vi steg ut ur krigets skugga" och

in i det vackra skymnings- och gryningslandet. 

Kvällens föreställning hade endast tre solister och först ut var Erik-André 

Hvidsten, baryton. Han är norrmannen som vi finlandssvenskar har tagit

till våra hjärtan. Med sin vackra röst har han etsat sig fast hos oss med

den vackra sången "Skymning gryning".....

Sören Lillkung, baryton, fyllde hela salen med sin mäktiga röst.
Kören sjöng och orkestern spelade. Den klassiska musiken har i detta verk
hämtat inspiration av folkmusik, visor och musikal. En vacker blandning som
har många guldkorn och som garanterat kommer att spelas i många
olika sammanhang.

Här sjunger kvällens tre solister längst till vänster Margaretha Nordqvist, sopran, tillsammans
med Lillkung och Hvidsten. Dirigenten är hämtad från Sverige och Broadway, New York där
han arbetar, nämligen Nils-Petter Ankarblom. Han hade även skrivit arrangemangen
till oratoriet. Nykarleby manskör tillsammans med kören Nice Noise från Terjärv och
Schlagerkören från Larsmo gav styrka åt sången. Så att taket nästan lyfte!
För detta projekt hade man satt samman en finlandssvensk symfoniorkester av fina musiker
och på en skärm bakom kören visades vackra bilder tagna i stunderna när
skymning och gryning råder. Så vackert, stämningsfullt.

Det var både pampigt, välljudande och vackert.
Tack alla ni som stod på scenen och förgyllde vår kväll.

Novembermörkret ruvade utanför stadshuset när vi sökte oss hemåt.
Där inne fann vi värmen tillsammans med musiken.
Ni förgyllde vår kväll, tack!

Bakelsen

I år firar vi Finland 100 år.

Ett Finland 100 år som en självständig stat. 

Med pompa och ståt och på alla sätt vill vi ta fasta på att den 6 december 

för etthundra år sedan utropade våra förfäder/mödrar oss som självständiga. Inte längre 

en del av vare sig Sverige eller Ryssland, utan ett eget land! Efter den dagen har

vi kämpat många gånger för denna självständighet.

Men nu sitter vi här som finländare i ett tryggt land, vågar jag påstå.

I går firade jag och sambon med bakelse.

Gårdagen kallas numera Black Friday, men sådant går vi inte på.

Vi har allt vad vi behöver - och lite till. Denna gråmulna fredag ville vi istället

förgylla med en bakelse. Skämma bort oss lite grann.... gotta oss... njuta stunden.

Köpa något speciellt, en smakupplevelse att minnas....

Vi svängde in via Aroma Bageri&Konditori i Kvevlax.

Så i går firade vi vårt land med att äta en bakelse.

 

Finland 100 år.

Mums!

Snöstorrrr...rr......rrr..rm

I morse vaknade vi till en kraftig vind och snöfall.

Säsongens första snöyra var ett faktum och hela förmiddagen virvlade

snön kring i vinden. Nu håller vädret på att ändra sig, till midnatt

väntas massor av värmegrader. Alltså blir det etter värre med regn, takdropp

och hala vägar.....

På förmiddagen när jag var ute för att ge ankorna mat och vatten

beslöt jag dokumentera snöeländet. I vattentunnan hade

vattnet frusit till is och jag var tvungen att hugga mig ner med en hammare.

Trots att det endast var omkring minus 3 grader hade det bildats en

tjock isskorpa. Ankorna var glada att de fick stanna inne, men de tjattrade

värre än vanligt.... (Jo, jag ser att det snöar och blåser!)

Jag bestämde mig för att gå in i skogen bakom uthusen, där blåste det inte

så mycket, någon promenad ute på slätten blev det inte idag.

(Vi får se till kvällen vad jag hittar på, snöyran kanske avtar.)

Jag var utomhus max 5 minuter och väl inne igen såg mössan ut

så här... där fick den ligga på tork.

Vet ni vad som är det bästa med snöstorm?

Jo, det är när man får sitta inne i ett varmt hem, titta på

snökaoset utanför fönsterrutan medan man smuttar på en kopp kaffe!

Fädernegården på Storberget

I dag har vi haft en grå och kulen dag, inget att njuta av precis. Därför

 plockar jag istället raskt fram några foton från en kväll i augusti - lite råkall den också. 

Det var den kvällen när vi åkte flott i en amerikanare till veteranbilsträffen 

på Storberget (läs här), och det var den kvällen som vi också besökte 

hembygdsmuseet med Fädernegården.

 Fädernegården är en typisk österbottnisk parstuga byggd år 1852. Stugan har

flyttats från en annan plats i byn hit upp till Storberget på 1950-talet och på 

museiområdet har man skapat ett bondgårdstun med loft och bodar. 

Denna augustikväll var dörren till Fädernegården öppen, 

så vi klev in och tittade oss omkring.

Högsäng med tallrikshylla på gaveln.

Spinnrockar längst fram.

I denna stuga har två familjer varit bosatta, en i vardera storstuga.

När huset flyttades och gjordes om till museum, har den ena delen gjorts om

till ett typiskt hem i slutet av 1800-talet, den andra delen innehåller en hel del 

föremål som insamlats/donerats av byborna.

Ett vackert hörnskåp i Vörå-färgerna grönt och rött.

Köksdelen med den stora öppna spisen. 

(Visst kollade ni in de breda handsågade golvplankorna.)

Bakom spisen i den lilla sovkammaren pryds väggarna av vackra tavlor.

Här en tidstypisk "glittertavla" (brukade jag säga när jag var liten) med sina

speciella tavelramar.

I den andra storstugan finns bl.a. stora vackra möbler och några prydnadsföremål.

Kolla in den vackra flugfångaren i glas (tredje från höger).

En Vörå-spegel hänger ovanför ett vackert skåp.

På gårdstunet finns också ett ståtligt loft och en stilig väderkvarn.

Loftet är från Rejpelt medan väderkvarnen har hämtats från Korsnäs.

 

Snögubbe och uggla i skymningsdimman

Gårdagen bjöd på en tjock frostdimma fram på eftermiddagen.

Det kändes som att vandra i mjölk där ute på slätten. Skymningen föll rekordsnabbt.

Det var vit snö på marken och vit dimma i luften, det blev som

att vandra i en förtrollad skymningsvärld.

Redan när jag steg ut på yttertrappan var omgivningen vit. Ljuset i lyktan

lyste upp, men inte speciellt strålande i "vispgrädden".

Hemma hos M hade en snögubbe växt fram under dagen. Den vinkade 

till alla som gick förbi. Lilla J hade haft rätt skoj i nysnön och jag

antar att hennes mamma, pappa och mormor också hade

njutit av snön. Där stod den nu, snygg, proper.... och glad!

Snögubben vinkade i den tilltagande skymningen

och glad blev jag också när snögubben liksom tittade på mig 

när jag gick vidare....

Ute på slätten såg jag endast några meter framför mig, sedan blev

allt till ett töcken. Dimman tog bort alla ljud så det kändes som att

vandra i .... tyst vispgrädde (eller något ditåt).

På långt håll såg jag en fågel som satt på el-ledningen.

Den liknade inte kråkan som ofta brukar sitta just där, och när jag

zoomade in med kameran såg jag att den hade en vit rand runt halsen.

När jag närmade mig flög den upp och satt sig i en av de

späda björkarna som växer i bäckkanten. Ha, en uggla!

Den satt där uppe och spanade ner i bäcken. Så synd, tänkte jag,

varför just dimma idag? Tänk så snygga bilder det hade blivit utan dimma!

Men, tänkte jag vidare, då hade den säkert inte suttit kvar så nära mig.

Dimman gjorde säkert att den kände sig trygg....

Vilken blick! 

Jag kunde knäppa flera bilder och den rörde sig inte ur fläcken!

Huvudet snurrade fram och åter och den hade fokuserad blick hela tiden. 

Ugglan såg fet och frodig ut, det finns säkert föda så det räcker.

Jag lämnade fågeln där upp i trädet och vandrade vidare

i den tilltagande grå skymningen ....