Förunderlig

Ibland tycker jag att jag bor i den mest fantastisk av världar.

För ibland kommer det en sådan där dag när ljuset är så där alldeles

speciellt, när färgerna blir så där alldeles magiska. Precis som om jag skulle

befinna mig i någon drömvärld - och inte i vår egna skog.

I går var ljuset så där magiskt, lite molndimmigt men ändå så att solen fanns där.

Och så nypudrad vit snö (den som vi inte är bortskämd med denna vinter).

Det blev som att vandra kring i en sagoskog, trots att det bara var vår

skog.... den som jag vandrat kring i så många gånger.

Mörkt och vitt. Granarnas rötter har växt sig stora, feta. Över stenar, stora som små,

 har rötterna sökt sig för att nå marken.

Och så finns det en liten grön sten under en stam, 

kan det vara en skattgömma?

Ibland tittade solen fram och färgade granarnas barr gyllengula.

Soldis. Nysnö.

Och i gläntan uppe på en sten växer lingonris, som dagen till ära

fått sig hattar av den vita snön.

Ett överfyllt skogsdike lyser brunt..

+

Kölden har gjort att det bruna skogsvattnet har frusit till is.

Jag går djupare in i skogen. Jag följer stigen.

Här har en hare skuttat före mig och här har några hjortar vandrat,

deras fotspår blir avslöjade i nysnön. Det är så magiskt vackert i vår skog! 

 Visst är vår värld förunderligt skön!