Lilla rävungen

 Redan för två veckor sedan hade vi besök av en helt orädd liten rävunge här på gården. Jag hade just pratat med en av våra grannar som berättade att han sett en rävunge natten innan. När vi stod och pratade såg vi rävungen springa över vägen bara ett tiotal meter ifrån oss. Sedan märkte jag att våra ankor blev lite oroliga så jag satte mig där ute för att dricka förmiddagskaffe i solen. Efter en stund kommer alla tre ankor rusande fram till mig och de kvackar smått hysteriskt. Jodå, rävungen var på vår gård!

Jag rusade förstås upp och försökte schasa bort räven. Men den var så liten, helt orädd och såg så hungrig ut... Jag hade kunnat ta den i famnen om jag velat för den bara tittade storögd på mig där jag stod och viftade med armarna alldeles nära. Först drack den lite vatten ur ankornas baljor och så tittade den på mig igen och började sedan helt orädd undersöka omgivningen....

Den undersökte ankornas matplatser, den kröp in i bärbuskarna där också ankorna brukar söka skugga. Den nosade överallt - och ankorna kvackade hjärtskärande. Men lilla rävungen var inte alls intresserad av våra ofantligt stora ankor, nej den förstod sig inte på dom. Jag hann springa in efter kameran och knäppa några foton medan rävungen snokat runt på gården och i alla uthus. När den till slut hade undersökt uteplatsen och funnit eventuella matrester som fallit under bordet skuttade den glatt vidare. Det tog länge innan ankorna lugnade ner sig. 

För några år sedan tog Mamma Räv en av våra ankor, så jag var lite rädd att hon fanns i närheten. Men efter att rävungen skuttat vidare på vägen in mot storskogen har vi varken sett ungen eller någon större räv. Tack och lov för det!

Tack och lov, tycker också våra tre ankor! Här är det Kalle Anka, han med den riktigt gula näbben, han som vakar och vaktar över sina fröknar. För det är ju dom två Fröknarna, dom med ljusgula näbbar, som kom till oss i höstas. Dom ser precis likadana ut så vi kallar dom Fröknarna, helt omöjligt att skilja dom från varandra. Fröknarna är aningen större än Kalle-pojken och de är alltid renare och mycket snällare. Alla tre ankor håller ihop dagarna i ända, trevliga som sällskapsdjur (men man måste kolla var man sätter fötterna efter deras framfart). I sommar tillbringar ankorna sina dagar med att ströva fritt i vår trädgård och till nätterna vill de in till sitt nattkvarter inne i uthusen.