Idag meddelades att över 100.000.000 har smittats av covid19-viruset världen över och av dessa har över 2.000.000 dött. I Finland har 43.616 personer smittats och 655 har avlidit. Det är siffror - men bakom varje siffra finns en människa, och bakom varje avliden finns en sorg och en saknad. Och tänk, för ett år sedan visste vi inte riktigt vad detta virus innebar!
Jag kommer så väl ihåg en episod som hände för ungefär ett år sedan (det kunde ha varit i månadsskiftet februari-mars). Tv och tidningarna hade börjat rapportera om coronaviruset. Men det var långt borta tyckte vi. I mitten av februari hade Finland fått sitt första covid19-fall, en asiatisk turist som reste i Lappland hade testat positivt. Nåväl. Sambon o jag hade bänkat oss utanför labbet vid vår hälsostation, vi hade remisser från sjukhuset för vanliga granskningar. Där i väntrummet satt massor av människor, nästan alla stolar och bänkar var upptagna. Vi satte oss bredvid några bekanta härifrån byn. Mannen, en piggelin runt 90 år, berättade om sin ungdom. Han hade som ung fått tuberkulos och han hade legat ett halvår på sjukhus. Han hade klarat sig, men det var många som dog i tbc. (Idag finns vaccin mot sjukdomen, och idag den är inte allmänt förekommande i vår del av världen.) Dagens ungdom (som vi då) visste inget om smittosamma dödliga sjukdomar, påstod han. Och så sant det var, vi vet egentligen inget om tbc....och då för ett år sedan visste vi inget om det nya coronaviruset heller - inte på allvar....
Virus-läget har gjort att vi tar det lugnare än vanligt. Vi har den fördelen att vi kan vara hemmavid för det mesta. Dessutom bor vi på landet och har stort svängrum när vi rör oss där ute. Visst träffar vi andra, men vi håller avstånd och vi använder munskydd när vi rör oss ute i samhället. Och så tvättar/spritar vi händerna i tid och otid....
Vi tar en dag i taget. Vi njuter av dagen och vi blickar framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar