Ett körsbärsträd mindre

För över en vecka sedan sågade vi ner ett av körsbärsträden

vid mitt barndomshem. Trädet var gammalt och hade blivit så yvigt

och stort att det blev stört omöjligt att nå upp till de mesta söta bären,

när väl körsbären mognade. Dessutom tog trädet alldeles för mycket plats.

Det gamla trädets rötter hade spridit sig in bland bärbuskarna och bildat nya

fina träd, varför moderträdet nu kunde sågas ner.

Trädet var fullt av vackra vita blommor och många fler knoppar

som ännu inte slagit ut. När kvistarna låg i en hög

på marken kändes det hjärtlöst. 

Men även de nya friska körsbärsträden blommade och 

humlorna surrade i kvällssolen. Nu får ungdomarna ta över!

Äppelträdet fick stå kvar, trots att det också är yvigt och dant.

Nu var också äppelträdet översållat med blomknoppar.

Halva vår gräsmatta in mot skogen var täckt med vitsippor (som

ännu blommade i skuggan av de höga träden). 

Där släpade vi in kvistarna från körsbärsträdet och den kändes som

ett helgerån att dra de stora kvistarna över de vackra sipporna.

Och mamma, dina påskliljor blommar ännu varje vår!

Alltid till morsdag i minst 50 år har dessa liljor blommat.

Numera är blommorna helt vita. Gamla och ärevördiga står de där

varje vår och påminner mig om dig, mamma.

Här hemma har jag njutit av körsbärskvistar inne i vår farstu i

över en vecka redan. Körsbärsblom som är så vackra.

Ack våren, du är alltid vackrast!