Här levde och bodde Gustav och Vilhelmina med sina 14 barn

Sambon och jag har ibland pratat om sambons mormors farfar Gustav och

farmor Wilhelmina samt den släktträff som vi för 30 år sedan firade
tillsammans med deras ättlingar.

Vid den släktträffen avtäcktes en minnesplatta vid platsen 

där Gustav och Wilhelmina levde sina liv under 1800-talet. 

I går började vi undra om vi kunde hitta minnesplattan

och månne kunde deras hus ännu finnas kvar?

Vi åkte på upptäcktsfärd.....

In i bilen och ut till ön ....och vi spanade längs vägen, där vi trodde

att huset borde finnas. Nej, här finns inget, sa sambon. Men efter en stund såg

vi ett gammalt hus en bit in i skogen..... Det huset borde vi undersöka!

Vi parkerade bilen och sökte oss in mellan träden.

Vädret var ju inte det bästa, småregnigt och disigt. Riktigt trist väder.

Vi kom in från vänster och sambon tyckte att han kände igen

sig. Här är det nog! sa han.

Visst hittade han den stora stenen med minnesmärket!
Och båda läste vi inskriptionen:

"Här levde och bodde 

Husbonden Gustav Andersson Pada

1838-1916

Hustrun Wilhelmina Pada

1841-1923

sam deras 14 barn."

Numera var deras hus ett ödehus. Obebott sedan årtionden.

Ett hus i totalt förfall.
Dock ett hus som en gång i tiden byggdes med gedigna material

 och med stor precision. Nu stod ytterdörren öppen, som att bjuda in oss.
En liten titt bara....

Vi kikade in i farstun. På trägolvet låg en gammal bit korkmatta

och väggpanelen var målad i en tidstypisk ljusblå färg. En vit spegeldörr

ledde in i själva huset, som bestod av ett rum och kök....

 I köket fanns spisen, en vedlåda .... och så hade delar

av innertaket rasat ner...

Utanför ytterdörren fanns en plastkratta lutad mot väggen,

precis som om någon nyss krattat löv och gräs. Men det var säkert

för många år sedan....Fast plastkratta, ja inte är det 1800-tal....
 En Jaffa-trälåda låg utslängd. Kan den vara från 1970-talet?
(mönstret känner jag igen....).

Vi försökte stänga ytterdörren, men dörren kärvade.

Här kunde man ana hur vackert det en gång varit här, röda

ytterväggar, en vit dubbeldörr med vackra dekorationer ovanför.

Här i huset bodde fadern och modern och fjorton barn.

Kan huset vara byggt under 1860-talet?

Huset ligger i alla fall på en ö och på den tiden hade man kontakt med

fastlandet båtledes sommartid och längs isvägar vintertid. Här fanns säkert 

inte så många grannar... Mina tankar vandrade åt olika håll

där jag gick och kännde av gamla tider.

På gårdstunet fanns också några förfallna uthus.

Här hittade jag en gammal gjutjärnsgryta i gräset.

Grytan hade rostat sönder efter år ute i regn och snö.

Tänk om väggar kunde tala, så många berättelser vi skulle få höra.

Till exempel hur det var här på gården när fadern var ute i fiske. Kanske 

han var veckor på säljakt ute på vårisarna, och frun och barnen gick

hemma, väntade..... och oroande sig .....

I dag finns ättlingar efter Gustav och Wilhelmina 

runtom i delar av Finland, Sverige, Europa och i Amerika. 

De fjorton barnens barn, barnbarnsbarn, barnbarnsbarnsbarn....

Tänkt om Wilhelmina hade vetat hur världen skulle komma att te sig 

hundra år efter att Gustav gått bort ....

Här gick vi och beundrade deras arbeten. Och jag kunde inte låta bli

att undra vad de brukade tänka när de gick kring på gårdstunet.

Kanske som nu, en dag i december....