Vid min barndoms kyrka

Häromdagen åkte jag till kyrkogården för att plantera höstblommor.

Om några dagar skulle min pappa ha fyllt år.

Det var en stilla dag kring kyrkan. De flesta i min ålder jobbar

så där mitt på dagen och även de som är pensionärer eller annars bara lediga
lyste med sin frånvaro. Däremot lyste solen och det kändes nästan varmt.

Jag hade köpt lite ljung och ett ljus som lyser med batteri, som

jag ordnade med vid gravplatsen. 

Jag stod där och pratade tyst med mina föräldrar, precis som jag alltid gör.

Jag hade en så trygg och fin barndom och det är jag tacksam för.

Jag brukar alltid säga "hejdå" när jag går. Och jag känner alltid

att jag får gå vidare. Mina föräldrar har gett mig så mycket
och de ger mig ännu tryggheten i mitt liv.

Jag brukar nästan alltid gå via min mormors och min farmors gravplatser (deras äkta
hälfter hann jag aldrig lära känna, så därför tänker jag alltid på dessa kvinnor som
betytt en hel del för mig). Dessutom tar jag en sväng via andra släktingars gravar också.
Är det sommar och torrt brukar jag gå med vattenkannan och vid speciella högtider

har jag gravljus med mig. Men att gå där på begravningsplanen, se

alla stenarna och läsa alla namnen får mig alltid att tänka till.

Tänk så många som gått här före mig, så många gråt och skratt, så mycket

slit och armod men också glädje och framåtanda det vilar här.

Det var skönt att gå där vid kyrkan alldeles för mig själv. Man känner 

historiens vingslag, man tänker på dom som gått före mig.
Här framför kyrkdörren har brudpar och begravningsföljen

stått. Så också jag. Här har jag lett och här har jag gråtit. Det känns

som livet självt. Men för mig har det alltid känts som om framtiden

ligger runt hörnet, det har alltid känts bra här.

Och vid kyrkmuren står han ännu, fattiggubben.
Han sträcker ut sin hand,

och i handen ligger ett löv en dag som denna.