Jag stukade foten

När jag var ute på min kvällspromenad härom kvällen stukade jag foten.

Det gjorde förskräckligt ont. Tyvärr hade jag valt en mindre fotvänlig kvällsvandring.

Igenom skog, över rötter och gropar fyllda med löv. Längs sliriga häststigar. Längs
ängsvägar med grästuvor och gyttjepölar. Och en och annan liten sandad väg. 

Just då foten vreds åt fel håll, och jag fick hoppa på ett ben och mumla vissa 

väl valda ord, då bestämde jag mig för att genast gå hem. Fast. Då var  jag

ju som längst från hemmet. Jag kunde välja att gå samma väg som jag 

kommit eller fortsätta framåt som jag hade tänkt....

Jag valde att fortsätta framåt. 

Naturligtvis hade jag lämnat telefonen hemma och naturligtvis var 

sambon borta. Så det var bara att gå försiktigt, ta korta steg och

stanna ofta. Vilken tur att jag hade kameran med mig.

Kvällen var vacker, rentav kändes den nästan sommarvarm.

Kvällssolen kastade långa skuggor och som sagt stannade jag ofta....

Eftersom jag gick rätt långsamt kunde jag verkligen beundra hösten.

Många träd hade fällt alla sina löv men denna lilla buske som

växte i ett dike höll ännu kvar sina gröna blad högst uppe i toppen.

De här hallonsnåren hade också några blad som kämpade sig kvar på stammen.

Men på rönnen som syns i bakgrunden, där hade alla löv dalat till marken,

det var endast bären som lyste röda. Och ännu hade inte fåglarna

hittat det här trädet. Jag såg många rönnar som var helt barskrapade 

på bär (och en del som låg på marken). Fåglarna hade varit i farten.

Och vet ni, jag kom underfund med att om jag gick inåt med foten kunde

jag gå utan smärtor. Jag ökade farten och var snart hemma igen.

Dagen efter var det inget fel på foten.

Inte i dag heller.