måndag 26 juni 2017

Det var den midsommaren....

Det var den midsommaren!
Nu är det åter vardag och livet lunkar på i sin jämna vardagslunk igen.
Tänk att det alltid är så roligt att vänta på den festliga midsommaren och
tänk att det är så skönt när den äntligen är förbi... (ja, om ni förstår hur jag menar).
Midsommardagen var gråmulen och fram emot kvällen började det regna
och regnet höll i sig fram till söndagen. Och regnväder det betyder 
också slöväder, även när man är midsommarledig!
(Min midsommarafton kan du läsa här )

+

Medan vi åt en sen frukost på midsommardagens morgon
ringde sambons syster och bjöd in oss till lunch vid svärmors
sommarstuga. Snabbt diskade jag undan efter gårdagskvällens matfrossa och så lastade vi
in lite matrester i bilen och åkte iväg. Midsommardagslunchen bestod av gott från grillen. Vi lät
oss väl smaka under glatt midsommadagspladder tillsammans med sambons mor och systrar
med resp. Till efterrätt drack vi kaffe och frossade i en mängd pajer med vispgrädde.




Efter maten kravlade vi oss ut på en kort promenad. Man riktigt känner att man
måste ut och röra på sig lite när man ätit mycket gott. Och det gäller att gå
ut innan man blir alltför dåsig och slö.....
På vår promenad kollade vi in att både hjortron och lingon blommar just nu.
Vi som är bärfantaster kunde konstatera att det kan bli en rolig
 sensommar/höst i bärskogen detta år....


 Väl tillbaka vid vår egen sommarstuga blev det en lugn kväll. Nu var vi slöa och lata.
Svanparet med sina ungar simmade inne i vår lilla vik även denna midsommar. I år kunde vi
räkna till fyra dunbollar som sökte tryggheten nära sina föräldrar.




Till midsommar-annandagen åkte vi hem igen. För det är tråkigt med regnväder,
även ute vid havet. Vilken tur att vi kunde pressa oss ner i tv-fåtöljerna och titta
på friidrottens lag-tävlingar från Karlsplan i Vasa. Då hade vi i alla fall
något spännande att titta på. Och Yes!, under tv-tittandet hade
molnen skingrats och jag kunde torrskodd bege mig ut på en
liten solig kvällsrunda.
Det är skönt med midsommar. Och det är skönt när det åter är vardag.
Jag har visst kommenterat det förut....
Men så sant som det är sagt!

söndag 25 juni 2017

Min midsommarafton

Redan dagar före midsommar hade ortens dagstidning basunerat ut att vi 
skulle ha yllesockar i beredskap under midsommarfirandet. Det skulle
bli en kylig och regnig midsommar.... Vi var förvarnade, jo med en liten suck var vi det.
Så jag packade ned yllesockorna, långkalsonger och mössa när vi styrde kosan ut till
vårt sommarparadis. Midsommaraftonens morgon var mulen, men
mitt på dagen drog molnen och solen började värma. Dagen bjöd på
en solig midsommarafton. Inte supervarm, men fullt behaglig ute på vår veranda.


Midsommar firar vi i norra Europa dagarna kring sommarsolståndet, dvs
den tid på året som är som ljusast. Sedan 300-talet friar den kristna kyrkan
Johannes Döparens födelse den 24 juni. På finska heter midsommar Juhannus,
på vissa håll i Svenskfinland kallar man helgen Juhanne. Men vi har
alltid pratat om Midsommar. En av sommarens höjdpunkter, helt klart.



Så flödade solen under midsommaraftonen, precis som man alltid önskar,
 och jag flyttade ut köksbestyren till verandan. Inte behöver man ha utekök, det räcker med att ha
ett bord, en vattentank nära och lite spring mellan kylskåp och spis inne i köket,
så blir middagen fixad! I år skulle vi bjuda våra gäster på fisk och grönsaker.





Midsommaraftonen firar vi alltid tillsammans med samma gäng (precis som vi gjort de senaste
trettio åren). Varför frångå vinnande koncept? På midsommarafton är det mat och vänskap
 som är huvudingredienserna, inga finheter utan kastrullen med nypotatis på bordet! 
Sedan mumsar vi i oss maten under glatt pladder. Kaffe med vitchokladkaka med rabarber och en
skål med vispgrädde fick bli den maffiga avslutningen på kvällens frossande.


Vi firar alltid så där lagomt anspråkslöst, lite slappt och vardagligt. Men med
en portion glatt humör och en droppe gamla minnen....




Kvällen var vacker, men lite kylig. Här styr våra båtfarare hemåt i den
vackra solnedgången (snäppet efter midnatt). Våra bilburna gäster tog bilen
och så blev det tyst kring våra husknutar.


Det var då jag tog mig en halvtimmes promenad mitt i den ljusa natten.
Det var så rogivande i skogen, en och annan fågel sjöng i träden, en
mårdhund lufsade över vägen. Men inga mygg, inga älgar och
inga andra människor. Det var endast jag i midsommarnatten.


Jag stannade och lyssnade till fågelkonserten.


Jag tittade på dimman som bildades över Påttin.



Efter all mat var det skönt med en bensträckare. Väl tillbaka till sommarhuset
kände jag hur rönnens doft låg som ett töcken över vår lilla vik.



Midsommaraftonens solnedgång, som snart blev till en soluppgång, 
var spektakulär och ack så vacker!


 Man vill ju inte sova när natten är så ljus och vacker.... men jag
gick in i stugvärmen och kröp ner i sängen. 
Och jag somnade bums!


onsdag 21 juni 2017

Sommarsolståndet bjuder på årets längsta dag just idag

Just idag onsdagen den 21 juni infaller sommarsolståndet här på
norra halvklotet. Det är den dag på året när de dagsljusa timmarna 
är som mest och natten är som kortast.
Vår nordiska natt är vackert ljus just nu, det blir aldrig riktigt
nattsvart här hos oss. En härlig tid, tycker jag.


Egentligen är solen uppe så länge på kvällarna att jag tycker att det är synd
att sova, jag vill bara njuta av sommarljuset.


Det är just dessa kvällar och nätter jag längtar efter under vinterhalvåret.
Allt har sin charm - men sommarcharmen den är ända bäst!

tisdag 20 juni 2017

Midsommartiden

Syrendoften ligger tung över trädgården.
Gräset har växt massor efter nattens regnskur. 
Nu skiner åter kvällssolen
och naturen skimrar i olika gröna färger.
Vi är inne i midsommarveckan
och jag kan inte låta bli att undra hur tiden bara tillåts rinna iväg så här...
Alltså: snart midsommar?
Men hör du Tiden.... varför måste det känns som om jag har ramlat av
tidslasset.... varför tillåts dagarna rusa iväg?



Jag vill ju bara att Tiden skall stanna här och nu!
Stanna en låååång stund så att jag hinner titta, njuta, dofta och bara vara.
Just nu i denna ljuva blomstertid.


Midsommartiden.

måndag 19 juni 2017

Maxmo

För någon vecka sedan åkte jag igenom vackra Maxmo och kunde inte låta bli
att stanna bilen vid kyrkan och ta mig en promenad i omgivningen.
Maxmo har varit en självständig kommun men numera ingår Maxmo  i Vörå kommun
(från 01.01.2007). Maxmo omfattar både fastlandsdel och en vidsträckt skärgård.
Ortsnamnet Maxmo nämns i gamla dokument för första gången år 1440, då 
var stavningen Maxima. Ortsnamnet har även skrivits med ks, alltså Maksmo.


En fast bosättning har funnits i Maxmo även före 1400-talet. Ute i skärgården har under
sommarhalvåret funnits en rörlig fiskarbefolkning. Precis som nu har folk flyttat ut till havet
från inlandet. I äldre tider var fisket livsnödvändigt, numera är det rekreation som gäller.
Man kan anta att fiskarkolonierna förr i tiden till stor del har varit finskspråkiga.
Ännu under medlet av 1700-talet idkade Vörå-, Korsholm- och Lillkyrobor
gemensamt fiske ute på Västerö och Mickelsöarna. 


I den 120-år gamla boken om de österbottniska kommunerna ( jag hänvisar till detta 
inlägg ) berättas att Maxmo-borna själva anser att en del av den fasta befolkningen
 härstammar från Sverige. "Själva påstå sig Maksmoborna vara dalkarlar. Den dialekt de tala
utmärker sig genom stor rikedom av diftonger. - Traditionen förmäler, att de första inbyggarna
i Kvimo och Teugmo byar voro tvenne kvinnor, Gertrun och Ingrun, som
kommo över Bottenhafvet och bosatte sig här." Trot den som vet, tänker jag..... så skrev man
i alla fall för över hundra år sedan. (enligt muntlig tradition).


Fattiggubben vid kyrkstapeln. 


En kyrka uppfördes i Maxmo år 1702. Det var ett predikohus, där ena kapellanen från Vörå
förrättade gudstjänsten. År 1706 stationerades den första kapellanen i Maxmo.
Han hette Anders Ruth och under Stora Ofreden greps han av ryssarna "för ett bref" 
och fördes till Åbo, där han sedan avled till följd av misshandel år 1717 (eller 1718).
Ovanför huvudingången till dagens kyrka står följande målat i sirliga bokstäver: 
"Kyrkan bygdes i kejsar Alexander den I, tid 1824".
År 1877 blev Maxmo  en egen församling. Numera hör kyrkan åter till Vörå församling.


Kyrkan i Maxmo ligger på fastlandet, men helt nära en havsvik.
Här är idylliskt och i försommarens grönska är det så vackert.
Här bjuder jag på några foton på vyer från kyrkbyn.

 




I kyrkbyn finns många vackra gamla hus bevarade, men de flesta husen
är ändå nybyggda. Fast ni känner väl till min förkärlek till gammalt....



Till sist vill jag också visa den mest charmiga hönsgård jag sett.
En gammal bil och massor av lyckliga höns!
Jag tror förresten alla är lyckliga i Maxmo när försommaren är som vackrast!

lördag 17 juni 2017

Rävungen

Tre kvällar hade jag vandrat förbi platsen i skogen där jag såg några
rävungar i början av veckan. Och så, igår kväll fick jag äntligen lön för mödan!
Jag stannade i skogsbrynet och tittade mot stenarna där jag hade sett rävarna.
Länge, länge stod jag alldeles stilla - men tyvärr såg jag inte till minsta rörelse.....
Men så, plötsligt, kunde jag fokusera blicken....och i den soliga gläntan på en sten
som låg i skuggan, där fanns minsann något brunt.... jag zoomade in med kameran....
Visst där låg en rävunge! En vild rävunge några meter ifrån mig.


Helt ovetande om att jag stod och tittade på den
 låg den där på stenen, den sötaste-av-söta rävungar och den sov.
Den sov!
Jo, där låg den ensam, lyckligt ovetande om att jag fanns i närheten.


Jag hann knäppa några bilder....


...men så började den röra på sig. Den vaknade.


Lite sömndrucken ställde den sig upp på stenen och kikade på mig.


Inte det minsta rädd. Fortfarande lite trött. Den blinkade.
Den försökte fokusera blicken den också....


Blink, gäsp...
När den blinkat bort sömnen ur ögonen blev den nyfiken.
Jag tror bestämt den var en riktig  "Nicke Micke Nyfiken".
Då tog jag ett steg framåt.....


och då blev lilla rävungen lite rädd. Den hoppade ned från stenen
och sökte sig in mot en stor gran.


Men heter man Nicke Micke Nyfiken, ja då är man nyfiken!
Den lilla rävungen måste ännu en gång kika på mig.
Kanske den kunde gömma sig bakom hallonbuskaget...


Lilla rävungen satte sig ner och kikade, såg ut att undra vem jag var.
Jo, riktigt nyfiken var den!
Tyvärr kom en bil körande längs en grusväg och  den lilla rävungen
blev rädd... och snabbt hoppade den in i mörka skogen.
Jag stod länge alldeles stilla på samma plats. Tyvärr inga fler rävungar.
Men jag hade ett litet leende på läpparna....


Jag hade fotat en liten nyfiken rävunge!
Nicke Micke Nyfiken!