Sommarens värmebölja

Hej hallå! Nu är jag tillbaka!

Det har varit tyst här på bloggen några veckor - kanske är det någon som

har märkt? Saken är den att vi varit till Amerika, till Texas i 10 dagar.

Vi kom hem på tisdagskvällen och nu har vi landat i den vanliga

dygnsrytmen igen. Och så har vi landat i samma hetta här hemma

som vi hade i Texas. Jag kommer att blogga mera om vår resa, men nu

ville jag bara notera att jag lever och att jag svettas....

Det var två glada ankor som mötte oss när vi kom hem.

Oj, så överraskade de blev och oj så dom kvackade!

Åtminstone två vänner som funderat var vi hållit hus.

Här hemma hade det hänt en hel del när vi varit borta. Jag menar säden

hade mognat till ljusgul och min trädgård prunkade av blommor som inte ens

var knoppar när vi åkte iväg! Finlandsvärmen hade levererat i år!

Igår hade vi värmerekord i våra trakter. 

33,6 grader Celsius uppmättes officiellt som

sommaren högsta temperatur för hela landat här i Vasa.

Efter att vi svettats i 35-40 graders hetta i Texas tänkte vi att vi kanske

vant oss vid heta sommardagar. Men icke! Vi svettades också igår.

Vi svettades så mycket att vi måste styra kosan ut till vårt sommarparadis.

Där var det också varmt, men det fläktade så skönt i skuggan ute på

verandan. Jag löste korsord och mumsade på kex och drack kaffe.

Kl 10 i går kväll kunde jag inte hålla mig längre. Det var ännu stekhett ute

(termometern på verandan som hela dagen varit i skuggan visade 29 grader kl 22!),

men jag klädde mig i långbyxor och jacka med huva, försåg mig med

myggsprej och vandrade iväg till en skogsmyr för att plocka hjortron.

Och visst hittade jag guldet där ute på mossen!

Jag hade en härlig, varm timme ute på myren (och inga vargar såg jag)

innan jag stapplade iväg hemåt med svetten lackandes längs ryggen.

Denna varma dag har vi jobbat med att dra upp vass i vår havsvik.

Ett varmt och slitsamt jobb det också. Men vattnet var härligt svalkande

och vi trivs ute i naturen. Ikväll blir det sommarteater ute i det fria.

Garanterat varmt blir det och garanterat inget regn denna sommarkväll....

Vilket väder! Precis det här drömde jag om i vintras när kölden

knäppte i husknutarna!

 

Julinatt

Jag tassade ut i solnedgången och blickade ut över slätten.

Och då kom jag att tänka på min mammas uttryck "Tänk att vi bor på

bästa plättin". Visst bor vi på en av jordens vackraste ställen! Vi har ren luft,

en trygg omgivning och så en natur som alltid överraskar. 

Min mamma hon visste hon!

Julinätterna är vackra. 

Tänk om man kunde stanna tiden...

Jo, jag tror vi stannar tiden för en liten stund....

Blundar och bli kvar.

Att vara fågelförälder

Det här med att vara förälder är både härligt och ansvarsfyllt. Det gäller både

för människor och djur. För några dagar sedan kläcktes äggen i fågelboet som

vi har under taket utanför vår köksdörr. Det lilla fågelboet byggdes på

bara några dagar av två snabba föräldrar. De hittade byggmaterial lite överallt

och de pilade av och an utanför köksfönstret. Så blev det några lugnare

dagar och vi såg fågelmamman ligga där på äggen inne i boet. 

Och så för bara någon dag sedan började trafiken igen. Nu var det fågelpappan

som kom för att mata ungarna. För det mesta ligger mamman ännu kvar i boet.

Ibland är hon också ute på jakt efter föda till sina hungriga ungar.

Av och an flyger fågelpappan. När han kommer med födan i näbben sätter han sig

nära boet innan han flyger in med maten. När matningen är klar sätter han

sig ner igen och tittar sig omkring. Han pilar snabbt vidare.

Han är en riktig flygkonstnär. Än flyger han inne i äppelträdet, än in i eken

och ibland beger han sig in i björkdungen där det garanterat finns massor av mygg.

I flera veckor har köksdörren varit lås hos oss  (vi har inte använt den dörren

för vi vill ju inte skrämma fåglarna). Idag tog jag kameran och snabbknäppte ett foto

av boet. Mamman flög iväg när hon såg att jag kom nära och kvar i boet

låg några gapande ungar. Sorry, det blev en suddig bild, men jag ville inte

fota så mycket. En vill ju inte blanda sig i småfåglarnas barnmatning....

En annan familj som vi beundrat är svanfamiljen med sina fyra dunbollar.

Här guppar de i vattnet när det blåste rätt kraftigt häromdagen. 

De hade sökt sig i lä för vinden för att ungarna skulle känna sig trygga.

Dunbollarna höll sig omkring sin mamma, en av ungarna var tydligen lite

trött och hade sökt tryggheten uppe på mammans rygg.

Här visar mamman hur man skall dyka under vattnet med huvudet.

Det gäller att snabbt lära sig att hitta föda för att överleva den första sommarens

strapatser.  Svanfamiljen höll samman och guppade vidare på vågorna.

Ja, det här med föräldraskapet det kanske tär på krafterna,

men visst är tiden med småungar en härlig tid!

Välkommen juli!

Sommaren 2018 fortsätter. 

Nu vänder vi blad och vad hittar vi väl där

om inte sommarmånaden, och för många semestermånaden, juli!

Nu i juli är det tid för smultron och jordgubbar. 

Det är tid för upplevelser och avkoppling. Släktträffar och skäriliv.

Sommarvärmen fortsätter och det gäller bara att följa med.

Njuta. Fröjdas. Upptäcka.

Nu kör vi juli!

 

Bergö, en pärla i havet (del 2)

När vi strövat kring ute vid Bredhällan (läs här) steg vi in i bilen
för att fortsätta vår upptäcktsfärd på Bergö. Vi hälsa på hemma hos N,
som just var hemkommen får de yttre skären, och så fortsatte vi att åka
dit näsan pekade. Att bila på ön för en utbyss är rätt intressant, det känns som
om vägarna går kors och tvärs. Men man kommer alltid fram och nästan alla man
möter hälsar glatt (såå trevligt!).

Denna gång hamnade vi i Perisgrund, en gudomligt vacker plats.
Mera röda sjöbodar, mera bryggor, båtar och så mera havsblått
och sommargrönt.

Perisgrund var i början av 1900-talet huvudhamnen på Bergö. Det var här
turbåten från Vasa mot Korsnäs angjorde bryggan och det var här folk samlades,
det var här det hände helt enkelt. Vintertid hade man en plogad isväg härifrån till
Vägvik i Malax och därmed till fastlandet.

På infotavlan i hamnen läste jag att det var från Preisgrund
fiskarna åkte varje vår för att fiska strömming. År 1962 fick ön fast
förbindelse med fastlandet när en färja började trafikera, numera är färjefästet
en bit härifrån och numera är Perisgrund en vacker och fridfull plats.

Här i hamnen fanns denna rökugn och jag kan föreställa mig hur
gyllenbruna firrar hänger på rökning här inne. Snålvattnet började nästan rinna när
jag tänkte mig in i hur gott det skulle kännas att smaka en nyrökt fisk.
Gyllenbrun och alldeles varm, så varm
att man bränner fingertopparna - och tungan...

Jag hinner knäppa ett sista foto innan sambon tycker vi skall fortsätta.

Denna gång stannade vi vid Bergö kyrka. Tyvärr hade det blivit för sent för
att få en titt inne i kyrkan, men vi strövade runt på den välansade kyrkogården
och kände av stämningen kring denna plats.

Bergö kyrka byggdes de första åren på 1800-talet av byamännen. När kyrkklockorna
ringer säger man på Bergö att de kallar "Heim ti rese, heim ti rese.." 
(rese betyder sälkött). Att det funnits ett kapell på ön redan på 1600-talen berättar
K V Åkerblom: "Fast vi icke ha några uppgifter därom kunna vi anse som säkert att
det första kapellet i Vargö inrättades senast på 1690-talet. Efter 1696 hade de icke råd
därtill, då hungersnöden och krigen tryckte dom. Då Stora Ofreden inbröt 1714 fick Vargö
påhälsning av ryssarna, som togo från kyrkan en klocka, kyrkoskruden mm och
skadade kyrkan svårt." (Jo, Bergö hette Vargö tidigare.)

Vid vägen såg vi en skylt "Fiskehamn" och jag blev intresserad. Efter en lång och

rätt gropig väg igenom skogen kom vi så ut till en av de mest fantastiska 

platserna på Bergö. Ibland undrar jag varför vi överhuvudtaget måste resa

 långt bort för att få uppleva vackra och spännande platser...

Fiskehamnen på Bergö är idag en kommersiell fiskehamn som används av fiskare

från olika platser. Här finns några lagerbyggnader, flera stora bryggor och en stor 

vändplats. Men så finns också naturen runtomkring! Hamnen ligger skyddad, men här ser

man ut över havet, där havet möter horisonten.

Och det är här de mest vackra och helt vanliga stenformationerna finns....

Medan sambon gick för att prata med fiskarna vandrade jag runt med kameran.

Och vad hittar jag här, om inte ett fiskhuvud, modell större....

Det var vägen hit ut, den sista biten, som var den mest fantastiska. 

Det var plattvatten, kvällen till ära, och stenar, stenar, stenar. 

Men stenarna låg mest inomskärs, om jag kan 

uttrycka mig så, ut mot havet var det som sagt fritt fram.

Här ute på stenarna satt måsar och tärnor och väntade. 

Alla fåglarna var vända mot fiskehamnen och det var med en intensiv blick de satt

där ute på stenarna och kollade om fiskbåtar var i antågande och 

och om det eventuellt kunde vankas fiskrester....

Här ute var det rofyllt men ändå livligt. 

Det var arbete - och det var ett sätt att leva.

 

 

 Det här får bli min sista bild från Bergö, för denna gång.

De ståtliga rönnarna, som kanske snart är fyllda med röda rönnbär,

 klamrar sig fast i den karga jorden ute på Bergö.

Precis som alla de Bergöbor som bebor ön idag och som levt här under

århundraden. Bergö känns som en mycket trygg plats, en genuin plats

där man tar hand om saker och där man lever sitt liv som man alltid gjort.

Med havet som granne tänker jag också på den resliga stenen vid kyrkan

som hyllar alla de som fått sätt livet till ute till havs. 

Havet som ger och tar och som omsluter hela ön.

Har du inga sommarplaner för i år, så besök gärna ön.

Här finns så mycket vackert att uppleva!

Vi tog färjan över till fastlandet igen och körde hemåt i kvällningen.

Och vi hade massor av vackra naturupplevelser i bakfickan.

 

Vem hade trott att jag skulle skörda dessa grönsaker i juni....

Igår hade vi en varm, nästan kvalmig, sommardag. Framemot kvällen

drev regnmolnen in och vi fick ett efterlängtat regn.

Gårdagen tillbringade jag i trädgården där jag pysslade om mina grönsaker. 

Jag skördade bl.a. dill och bladpersilja.

Hälften av både dillen och persiljan klippte jag ner och rensade,

sedan placerade jag kryddorna på vinden för att lufttorka i någon vecka.

Jag lufttorkar alltid min dill och persilja. Efter att kryddorna blivit helt torra

brukar jag sedan förvara allt i plastpåsar i ett köksskåp. Lufttorkning är ett så

enkelt sätt att ta hand om dessa grönsaker, tycker jag.

Perfekt när jag under vinterhalvåret behöver krydda upp maten med lite

persilja eller så. Av erfarenhet vet jag att om jag fryser ner kryddorna i frysen

blir det så att jag inte plockar fram påsen om jag bara skall ha en liten mängd.

Då är det så mycket bättre att ha den där plastpåsen att ta av, jag kan

använda lite eller mycket och sedan är det bara att knyta igen påsen igen och

veta att kryddorna är fina även nästa gång jag behöver en gnutta...

Inne i mitt lilla växthus växer det så det knakar. Nu börjar de första tomaterna

visa färg. Jag odlar tomater i växtpåsar, dessa påsar är fyllda med mylla,

torv och framför allt gödsel. För mig gäller det bara att vattna och se till

att det inte blir för hett inne i växthuset. Denna sommar har det krävts en hel

del bevattning, men att pyssla i växthuset är bara ett nöje tycker jag.

Jag har aldrig tidigare haft röda tomater i juni (eller nästan röd),

 det är faktiskt rekordtidigt!

Jag har också en gurkplanta i växthuset och den växer över alla breddar. 

Vi har skördat gurkor sedan veckan före midsommar och nu äter vi

 en gurka per dag - och egenodlat smakar ju så mycket godare.

Att odla gurkor är väldigt enkelt och så tacksamt.

 Ja, och så var det ju smaken...mmmm!

Bergö, en pärla i havet (del 1)

Åtminstone en gång varje sommar brukar vi åka ut med bilen 

för att turista i vår näromgivning.

Det finns ju så mycket vackert att upptäcka även på nära håll!

Under midsommarhelgen passade vi på att åka ut en sväng till Bergö.

Till Bergö åker man med färja om man ,som vi, åker med bil eftersom landsvägen

slutar på fastlandssidan vid Bredskär och fortsätter på själva ön.

Bergö är ett genuint samhälle med en otroligt vacker natur.

Bergö är en pärla i Kvarken!

 

Idag bor omkring 500 fast bosatta på Bergö och sommartid blir det så många

fler som bor på ön när sommarstugegästerna bosätter sig där ute.

Ön är 3,15 km2 stor och ligger fågelvägen omkring 25 km sydväst om Vasa.

När vi häromdagen kom ut till färjfästet på Bredskär hade färjan, som är en

vajerfärja och ingår i Finlands vägnät, just angjort ön. Vi fick snällt vänta tills

färjan kom över till fastlandssidan. Att vänta med denna vackra utsikt utanför bilfönstret,

 är förstås inte helt fel, så jag öppnade bildörren och lät havsbrisen flöda in i bilen.

Här har vi äntrat färjan och strävar mot Bergö....

 

...och lämnar fastlandet med en hel drös måsar som skriande flyger runt ovan kölvattnet.

Bergö hälsade oss välkommen med denna ståtlig havsörn i trä.

Bergös egen konstnär Lars-Göran Söderholms har snickrat fågeln

och en mängd andra djur som man kan beundra längs landsvägen (och längs

vandringsleden, som vi inte vandrade denna gång).

Söderholms träsniderier pryder mången hem och trädgård på Bergö, 

men hans konst har även spridit sig ut över landet, ut över världen.

Den här tavlan har han skurit ur i trä och därefter målat. Tavlan finns

under havsörnen och visar en vy från Bredhällan.

Vi åkte igenom ett idylliskt samhälle med hus som har välskötta gräsmattor och 

prunkande blomsterträdgårdar. Och så landade vi i Bredhällan, en skyddad

hamn med havet som granne. Detta är en riktig pärla!

Här finns mängder av båthus - och en kiosk, som har det mesta. Här finns

minigolfbana, kanotuthyrning, simstrand, bastu och badtunna som kan hyras.

Vi försåg oss med varsin glass i kiosken och begav vi oss ut på en rundvandring.

Här är så vackert. Så genuint, så äkta på något sätt.

Hav, sjöbodar, bryggor...

Här vid simstranden flög sommarens olika fåglar och vid

bryggan är det skojigt värre när barnen tar sig svalkande dopp med hopp i vattnet....

Vid badtunnan var det däremot lugnt, ingen bastusugen denna midsommarsöndag.

Att fiske och sjöfart har varit och ännu är en livsnerv på Bergö, det förstår man.

Att bo på en ö har dock sina utmaningar. Marken är rätt karg, trots att här har funnits

boskap och odlingar i tider som gått. Numera såg vi endast en hel del fårhagar och

hästar i sina hagar. Här på ön finns numera all service man behöver, det finns 

en kyrka, dagis, lågstadieskola, äldreboende, butik, café, hembygdsmuseum 

och därtill många olika föreningar. Många pendlar till fastlandssidan för att arbeta, 

många är mångsysslare som har skaffat sig flera ben att stå på.

Det är mycket vackert  ute vid Bredhällan och på den undre bilden

ser man berget som är i dagen.

I äldre tiden hette ön Vargön eller Ulvön. 

Omkring år 1830 fick ön sitt nuvarande namn. 

Bergös historia är riktig intressant läsning. Under 1500-talet

hörde ön till Korsholm, men de som bodde här på ön räknades som

hälften rikare än medel-korsholmaren. Orsaken till denna rikedom fanns i att

bergöborna hade börjat segla på Stockholm och dessutom idkades fälan, alltså

man fångade och handlade med säl.

En strålande historia är den om Tomas Björnson, bergösonen som seglade

från lilla Bergö och blev borgare i Stockholm, som då var vårt lands huvudstad.

Denne Björnson blev medlem i Stockholms styrande organ och han

avancerade till borgarråd och blev sedermera kyrkvärd i Storkyrkoförsamlingen.

När han dog år 1582 ägde han halva Gamla stan i Stockholm. 

Det berättas att de björnhuvuden i granit som ännu i denna dag kan

ses på en del byggnader i Gamla stan härstammar från denne bergöpojke.

Och så mitt sista foto från Bredhällan för denna gång. 

Hit till Bredhällan har jag varit många gånger, men i söndags åkte vi runt

även till en hel del andra platser på ön, så jag får bara konstatera att

fortsättning följer....