lördag 27 maj 2017

Lite ett av varje denna regndag

Idag är det en regndag. 
När jag åkte till affären tyckte jag att allt såg mycket grönare
ut än i går. När jag sedan körde hemåt igen efter en halvtimme var
det ännu grönare. Alltså, på en halvtimme! Grönare!
Regnet gör susen!


Regndagar är inomhusdagar. Skönt ibland att bara skrota på här inne.
Idag står bl.a. bakning och lite städning på programmet.


Och så hinner jag kolla igenom foton jag knäppt de senaste veckorna.
Våren är en härlig årstid. Fotot ovan tog jag en sen kväll ute vid villan. 
När jag ser fotot kommer jag ihåg känslan, hur det kändes just där och då.
Jag fick kisa mot den nedåtgående varma solen. Vattnet i Påttin låg spegelblank.
Ibland plaskade några lekande gäddor och bildade ringar på vattenytan.
Småfåglarna sjöng i skogen.


Här en ståtlig sångsvan, Finlands nationalfågel.
Den fotade jag när vi var ut på vandring häromkvällen.
Vid Björnhällsfladan, med snöflingor i luften.


En annan vacker vårkväll fotade jag svanparet som byggt bo.
 Boet är stort och ståtligt, det är byggt av olika växtdelar som främst 
tagits från sjöbottnen. Honan lägger 4 till 7 ägg och ruvar i 3-- 36 dygn.
De senaste åren har det blivit mycket mera vanligt att se
sångsvanar i våra vatten, vi ser alltid flera häckande par varje sommar.


fredag 26 maj 2017

Lön för mödan

Under vintern och våren har vi kämpat i skogen och ute på vedbacken.
Som belöning för allt slit hade vi bestämt att vi efteråt skulle åka ut på en god matbit.
Som en liten eloge till alla värkande leder,
 svettiga ryggar och övermäktiga tunga lyft.....
För allt det där slitgöra som innebär att vi har ved till nästa vinter....
Nåja, idag blev den där belöningen av.


Vi stuvade in oss i bilen och åkte till Berny´s vid Replotbron för en lunch.
Jag valde dagens rödspätta med potatis och en god sallad.
Vi satt länge och njöt av maten och avrundade sedan belöningen med
en kaffe och några småkakor.



Dagen bjöd på strålande solsken, men tyvärr ingen riktig sommarvärme.
Nere vid brofästet där restaurangen ligger blåste det en nordlig vind.
 
 
När vi åkte över bron till fastlandssidan igen bestämde vi oss för att åka ut
via svärmors villa för att kolla om det kommit fisk i sumpen....


Jo visst, några abborrar fanns det allt. De små fiskarna fick åter simma i havet
medan de stora firrarna fick följa med  hem till svärmor. 
Kanske blir det fisksoppa i morgon, sa hon, eller stekta fiskfileér....


Även där ute vid havet lyser björkarna skirt gröna. 
Vårgröna.
Ibland är det nödvändigt att ge sig själv lite belöning.
Som en ledig dag med god lunch på restaurang.
 

torsdag 25 maj 2017

Våren med "häran"

Den här våren började trögt, men nu har den kommit ifatt.
Lite regn och massor av solsken har gjort susen.
Det börjar grönska ute i naturen, björkarna har stora mössöron och
i går kväll hörde jag göken. Västergök (det tackar vi för!). Svalorna har
kommit och ute på slätten hörs storspoven. När jag jobbade ute i jordgubbslandet
hade jag småfåglarnas kvitterkonserter som bakgrundsmusik....
Allt medan vårsolen värmde.



Bofinken kikade ner på mig där den satt uppe i en stor björk.


Kollade bakåt och så stämde den upp med skönsång igen....
Jag önskar alla kunde lyssna till den konserten, för den här sången
den betyder Våren Är Här!


Hela veckan har vi haft vackra solnedgångar med ett härligt kvällssken.
Vår ek, som numera växt till sig rejält, hade vackra svällande bladknoppar
häromkvällen.



Och det bästa av allt: Vi har häran!
Vårbruket är klart för i år! 
I går sådde vi in en naturäng, det blev det sista.
Haren skuttar vidare över nysådda fält (att få "häran" betyder att nu är
vi klara med något, denna gång vårbruket. Att få "enjishäran" 
 betyder att höbärgningen är klar, osv.) 

tisdag 23 maj 2017

Blomsterfägring inne hos svärmor

Häromdagen gick jag via svärmor för att fota en av hennes vackra
blommor som hon fick på morsdag. En speciell blomma som jag tyvärr inte
vet vad den heter. En hortensia månne?




Den är översållad av blommor i vita, svagt lila, kronblad.
Svärmor som har gröna fingrar tar väl hand om sin raritet.


måndag 22 maj 2017

Också en viktig arbetsuppgift

I vårvärmen har vårbruket startat och efter att ha jobbat några
dagar har vi nu snart insådda åkrar. Vi har haft soliga varma dagar
och det har gått som på räls. Min viktigaste uppgift har faktiskt varit att förse karlarna
med mat och kaffe. Jo, det är en nog en så viktig arbetsuppgift! 
Det gäller att hålla arbetarna på gott humör.... med något gott i magen.
Och så har jag haft en alldeles speciell uppgift detta år.
Jag har varit äggvakare!



Kommer ni ihåg att jag för några veckor sedan berättade att tofsvipan nu lagt sina
ägg på samma åker som tidigare år? Då var det endast två ägg i boet, numera är
dom fyra. Tofsvipan har små ägg, i en färg som helt smälter in i åkerns färger.
Boet är oansenligt och mycket svårt att upptäcka inifrån en traktorhytt.
För det är ju ett bo som inte gör reklam om sig precis.

Föst kom traktorn med harven....
Mamma tofsvipa hade lämnat det oskyddade boet med de fyra äggen,
olyckligt flög hon omkring, landade på en grannåker och
trippande fram och åter....
Boet ute på åkern var omöjligt att se i kvällssolen. 
Då trädde jag in som den räddande soldaten!
När jag ställde mig på min post kände jag på äggen.
De var ännu varma....


Och där stod jag tills åkern var harvad. 
Och jag kom tillbaka nästa dag när såningsmaskinen skulle åka förbi....
Jag kände på mig att vakta äggen var den viktigaste uppgiften av alla.
Jag stod på post för att vakta liv!


Nu har vi sått klart vid tofsvipans domäner. Fågelmamman har återvänt till sina fyra ägg
och här tog vi oss en kaffepaus i en dikeskant. Vårsådden är snart klar.


Flera sädesärlor flög runt oss där vi jobbade ute på slätten
Mamma tofsvipa låg och värmde sina ägg. 
Traktorerna brummade, men inte längre på hennes åker.


 Livet går vidare 
och jag hoppas att allt står väl till för de fyra äggen.
Jag har gjort mitt bästa för de fyra som finns där innanför de vackra äggskalen....

söndag 21 maj 2017

När liten blir stor....

Jag har länge beklagat mig över några stenar som finns i vår gräsmatta,
det är inte bra med stenar när man så småningom tar en runda med
gräsklipparen. På fredagskvällen förbarmade sig först sonen och sedan
sambon och började jobba med stenen. Nu skulle vi få ett problem
mindre i sommar! Stenen skulle bort!


En liten sten som stack upp precis ovanför markytan.


Min lilla sten visade sig vara en stor stenbumling.... Karlarna jobbade med
spadar och järnspett. Till sist fick traktorn komma i användning, stenen skulle
upp ur gropen och nu använde vi en kätting. Ojdå, den lilla sten hade blivit stor.....


Inte i världen vi hade orkat baxna bort den stenen, men tack och lov har
vi en stark trotjänare i hushållet.


Det visade sig att nere i gropen fanns ytterligare stenbumlingar.
Vi bor i en stenbacke. På något vis äter sig stenarna uppåt med åren, 
har vi också märkt?


Vi hade tre åskådare! Några som tyckte att det hände
något stort på deras hemmaplan.


Nygrävd jord brukar betyda maskar, det vet våra ankor.


Men vilken djup grop här mitt på gården, tyckte ankorna!
Och kikade ner i gropen där stenarna hade varit.
I går fyllde vi igen gropen med  jord och så sådde sonen
in med lite gräsfrön. Nåja, en sten mindre att kurva runt i sommar!
När vi nu en gång var i farten tog vi bort några andra stenar också, fast
dom var av betydligt mindre modell.
 

Till sist den ensamma tranan som flyger runt här i byn.
Den går alldeles ensam och söker föda.
Den skriker e-n-s-a-m lång väg!
 I går kväll flög den in nära vårt hus, den hade sett våra ankor 
och ville kanske ha sällskap. Men se det ville inte våra ankor!
Med förfärligt kackel sprang dom och gömde sig i ett uthus!
Dom vill inte bli fler (möjligtvis kan jag ingå i deras grupp....).
Stackars lilla trana!

torsdag 18 maj 2017

Vårblommor och Fru Anka mitt bland blommorna

Alla dagar är inte solskensdagar. 
Men det är inget fel på gråmulet väder heller.
Fast får jag önska kunde vi ha liiite varmare, men nu klagar jag inte.
Det är inte snö i luften i alla fall.... så jag överlever....

 
Äntligen lyser mina första påskliljor gula.
Efter  årets kalla april och början av maj växer det mycket långsamt i mina blomrabatter. 
Men det är väl sådant väder vi här uppe i norr får räkna med.  Man pratar om
att vi kommer att få varmare klimat.... men tyvärr betyder det bara att vi får
varmare vintrar och ostadigare väder sommartid.... 


Mina scillor är däremot snart utblommade. Tidigt under våren tog vi ner häcken
med ölandstok, den som hade blivit brun och tråkig, och scillorna älskade ljuset när
häcken försvann och nu har de verkligen tagit för sig. Snart lyser delar av gräsmattan också blå,
och det tycker jag är rätt trevligt.


Våra ankor trippar runt i trädgården hela dagarna.
De mumsar i sig allt möjligt gott som de hittar.
Häromdagen såg jag att till och med scillorna dög som mat.....
Här ser vi Fru Anka, hon är en bestämd dam i sina bästa år.




Till sist måste jag visa några foton av mina rosor som jag fotade häromdagen.
Rosorna får husera här inne ännu en tid, 
det kan ju tänkas bli några frostnätter framöver. Eller spöregn.

 

onsdag 17 maj 2017

Hoppamäki

Jaha, då har vi barndomsvänner varit ut på vift igen!
Denna gång åkte vi till Komossa, för igår hade vi bestämt att vi skulle klättra upp
i tornet vid Hoppamäki. Vi räknade med att det skulle bli en vandring på 
omkring 6 km, fast vi gick lite extra så månne vi samlade ihop lite fler kilometrar...
Vi hade dessutom valt en dag med extra perfekt vandringsväder, det var
vårsol de lyx, lämplig värme för vandring och ja, vi klagade inte.


Viden blommade - och ser ni den klarblåa vårhimlen.


Vi tog några skogsvägar ner mot Röukasträsk, det var en lätt första vandring.


Längs vägen fladdrade flera fjärilar. Det var många påfågelsögon som vaknat.
Och så denna raritet, en vinbärsfuks visade det sig. Jag goolade lite när jag kom hem och
såg att det här är en ganska vanlig fjäril, men att man sällan ser flera exemplar av den
samtidigt. Den kännetecknas av de flikiga vingarna, hanens vingar är lite mera flikiga än
honans. Fjärilen övervintrar som fullbildad fjäril och kan ses från tidig vår ända
in i september. (Se där lärde man sig något nytt igen!)


Vi gick förbi det vackra träsket och vattnet glittrade lika blått som himlen!


Men vi skulle söka oss in i skogen, mellan tallarna och upp mot berget.

 



Jag säger bara: Så vackert! 
Det är något alldeles alldeles speciellt att vandra med berg under fötterna.
Vitmossan och ljungriset var knastrigt torrt längs sydsidan av berget.


Där nere i skogen var vitmossan bullig och vacker.


Men vi strävade uppåt. 


Och så äntligen såg vi tornet uppe på Hoppamäki! Jag kände hur svettig jag var
på ryggen, hade nog för mycket kläder på mig....(eller något).


Vi hade alla varsin ryggsäck med kaffe och lite smått att äta, så när vi nådde
tornet kände vi att vi var värda en kaffepaus. Inget smakar så gott som en
kopp kaffe ute i naturen en vacker vårdag!
Här sitter vi 72 meter ovanför markytan, på bergets högsta punkt alltså.


Stärkta av kaffetåren var det dags att klättra upp för de rätt branta trapporna upp i
tornet. Tornet byggdes hösten 2003 i tre olika våningar. Tidigare har här också funnits
ett torn som var ännu högre och då sades att man kunde se sju kyrktuppar från tornets topp.
Nu kunde vi inte se ett enda kyrktorn, men utsikten var inget att klaga på ändå!


Vi stod och funderade vilka sju kyrktuppar man kunde tänkas se härifrån... och
kom fram till att det måste vara kyrkorna i Oravais, Vörå, Alahärmä, Ylihärma, Storkyro,
Ylistaro, Jeppo och Kauhava (den sista missade vi).


Fast visst var tornet högt även idag. A ser ut som en lite prick....


Vi njöt av solen, vårvärmen och muntert sällskap - men ner skulle vi igen.


Jag dök ner i mossan med kameran titt som tätt (till mina följeslagares
stora munterhet.... men hittar man något litet rött så hittar man....).


Eller så kunde jag inte låta bli att beundra de vindpinade tallarnas stammar,
allt värt att fotografera tyckte jag.



Det var mycket vackert vid Hoppamäki.
Och vårvädret - ack så vi njöt av denna dag ute i naturen!