tisdag 29 oktober 2019

Nu har datorn varit på service....

Det har varit tyst på bloggen en tid. Ibland blir det ju så.
Det har delvis berott på att den där skrivlusten har varit på "vänteläge"
och dessutom har jag haft min dator på service. Så fort jag inte
hade en dator tillgänglig så infann sig lusten att blogga igen.
Visst är det bra konstigt....


Idag har jag hämtat hem min dator, med ny hårdskiva och allt.
 Nå, nu gäller det att återställa alla inställningar, komma ihåg lösenord och så
måste jag lära mig ett nytt program för att redigera bilder (och hur skall det gå?).
Kan avslöja att dagens bilder inte är dagsfärska, jag har bloggat dessa
för något år sedan.


Hoppas ni alla som brukar kika in hos mig har haft en fin oktober.
Länge hade vi så vackra färger ute i naturen, men bara för några dagar
sedan kom kylan och så fredagsnattens storm som virvlade ned alla löven.
Nu är det lite gråtrist ute i naturen - men de första snöflingorna lyser 
numera vita på marken. Jo, det händer något hela tiden 
(även om jag inte har bloggat på ett tag)!

tisdag 15 oktober 2019

Ankornas skräckfyllda minuter....

Efter ett grått och disigt veckoslut startade veckan med en solig
och vacker måndag. Höstsoliga dagar är aldrig fel, så den här
veckan började på bästa sätt. Idag, tisdag, har det gråmulna återvänt.
Dock kikar solen fram emellanåt, så heltråkigt är det väl inte.


Den här hösten är så vacker med sina färggranna lövträd.
Numera ligger de flesta löv redan på marken, men det 
finns ännu träd som inte tappat sina löv. Vackert så!



Under söndagen fick våra två ankor uppleva en skräckupplevelse utöver det 
vanliga. Tack och lov ser det ut som om dom har hämtat sig, så
allt har återgått till det normala. Men vad var det som hände?  Jo, det var så
att jag hade bestämt mig för att ta en promenad och när jag kom ut på gården
var ankorna puts väck. Våra ankor stökar kring ute i vår trädgård dagtid varje dag och
de kvackar alltid till när de ser mig. Nu såg jag inte till dom. Jag lockade och spejade,
men det var knäpptyst i hela trädgården. Var höll dom hus? Och så fick jag se - -
en älghund som kommer utspringande genom ladugårdsdörren! Den var på jakt!
Hjälp, den var på jakt efter våra ankor! Hjälp! Jag försökte jaga bort hunden,
men den fortsatte snoka runt i trädgården. Då jag nästan fick tag i den kom en 
bil som stannade ute vid vägen. Det var en av älgjägarna, och när han lockade på hunden
kom den snällt springande fram till honom och hoppade in i bilen.... 
 Det var den älghunden som skulle jaga älg och kommit lite fel, tänkte jag.
Men var fanns våra ankor?



Jag lockade och så hörde jag kvackande av Kalle. Han stod vid källaringången
- men han stod där alldeles ensam! Kalle såg ut att må fint, och han hade
massor att berätta (och jag förstod ingenting). Så jag fortsatte sökandet.
Runt planteringar, inne i buskar, runt husen. Slutligen såg jag något vitt inne
i ett hörn inne i uthusen. Intryckt bakom en cykel och några lådor låg en anka
som andades pipande och gjorde sig så liten som möjligt. Pappa Anka, vad har hänt
med dig? När jag lugnt pratade med honom böjde han huvuden och försökte
andas som vanligt igen. Han tittade bedjande på mig. När han såg Kalle, sonen,
och när jag flyttade på cykeln och lådorna så kom han utkrypande. Nu andades han
som vanligt igen. Båda ankorna sprang genast in i sin bur, där dom tillbringar 
nätterna och båda fortsatte kvackande berätta för mig om sina skräckupplevelser...
 Jag gav dom mat och vatten och till sist lugnar de ner sig.
Och så är allt frid och fröjd igen.
Men visst är dom kloka, inte minsta kvackande när hunden var på gården....
 

söndag 13 oktober 2019

Tacksamhet

Tacksamhet
förändrar
allt.



Så mycket jag har att vara tacksam över.
Som en lycklig barndom. Som en studietid då jag lärde mig kämpa.
Och som ett vuxenliv där jag vågat ta mig an uppgifter, vågat pröva, vågat drömma.
Jag som älskar tystnaden och gärna går och pratar för mig själv,
jag har valt att inte vara rädd, att inte känna hat och ilska.
Jag har vågat och jag är tacksam för så mycket.

lördag 12 oktober 2019

Älgjakten inledd


Idag  har älgjakten inletts i våra skogar. Nu gäller det att se upp i trafiken,
både älgar och hundar kan komma utrusande på vägarna utan att se sig för...
Här hos oss är det sambon som är med i älgjakten, min uppgift är att se till att
vi har matsäcken redo när han drar iväg. Det gäller också att se till att
maten står på bordet när han väl kommen hem, utsvulten och trött.


Idag har vi gråmulet och flera nyanser av grått.
Lika grå som älgarna i skogen...


Gårdagen var lika grådaskig den. Vi tyckte vi borde se om vårt sommarhus
och sambon förfasade sig över vår lilla båt. Månne den var fylld med vatten?
Nej, den låg allt och flöt inne i lilla viken, men visst blev det ösa av.



Vi skrämde upp några gräsänder som hade samlats i viken.
De flög ut över fjärden och landade där långt, långt ute,
där de kände sig trygga.



Jag gick runt och kollade längs stranden och runt husen.


När sambon öst klart ställde han sig och kollade in fågellivet 
ute på fjärden.


Där ute flöt Familjen Svan omkring. Mamma, pappa och tre ungar.
Annars var det riktigt lugnt där ute.
När skymningen började sänka sig styrde vi kosan hemåt.

fredag 11 oktober 2019

Höstvandring längs Iskmo-Jungsund vandringsled

En dag med höstsol, klarblå himmel, en vind som lagt sig till vila - och som
därför var kryddad med hög klar luft -och som dessutom blev maxad med
 en vandring i vår vackra natur -kan det bli bättre?
För mig blev det en höstvandring längs Iskmo-Jungsund vandringsled
tillsammans med en av mina kusiner.


 Välkommen med på en vandring ute i naturen!
Idag bjuder jag på massor av foton (för så blir det när två
fotointresserade är ute på vandring, det blir fotostopp rätt ofta...)


Vi parkerade bilen vid fotbollsplanen och vandrade fram till Vekasundet,
där vi tog vårt första fotograferingsstopp. Här prydde rimfrosten gräset ute
i vattnet och här låg sjön delvis istäckt. 






Både löven och solen lyste gula den dagen.




Så vandrade vi vidare längs de väl upptrampade stigarna.
Över vackra trädrötter och vissna löv.
(Ja, och så en hel del stenar.)



När vi åter kom ut riktigt nära vattnet skrämde vi upp några svanar.
De hade tydligen ätit frukost inne i viken och så kom vi gående
och störde friden. Så det kan gå!



Vandringen gick vidare genom gran- och tallskogen.



Vi hade bestämt oss för att ta en paus vid Kråknäs,så vi vandrade över 
bron som flyter på vattnet. Där uppe på bron är det en så vacker utsikt.


Det var en lyx att avnjuta kaffe med smörgåsar och kaffebröd
i den värmande höstsolen. Ute i naturen smakar allt så mycket godare!



Svanarna kom flygande  över oss där vi satt och att dom har dessa
små insjöar som sitt hemvist det såg man på fjädrarna som låg och guppade i vattnet.

 

Så vände vi tillbaka samma stigar som vi kommit längs.
Höstsolen fortsatte flöda och vi njöt av det vackra vädret.



Vet ni det doftar något alldeles speciellt i en solbelyst höstskog!



Jag kunde inte låta bli att fascineras av allt det lilla, men ändå så vackra,
som finns ute i naturen. 



Vi vandrade i några timmar, så nej vi stressade inte på vandringen. 
Vi stannade, vi njöt och vi levde med i den vackra stunden.


Hösten och de vackra speglingarna var så vackra denna höstdag.


Så kom vi då tillbaka till Vekasundet. Trots att det gått flera timmar låg
ännu rimfrosten kvar på spångarna. Men - fortsättningsvis flödade solen och
de flesta lövträd lyste som guld!

torsdag 10 oktober 2019

Höstens första riktigt kalla natt

Natten mellan måndag och tisdag var riktigt kall här hos oss.
Termometern hade stannat på minus 5 grader, och det är riktigt
kallt för att vara så här tidigt på hösten. Morgonen randades 
solig och härligt krispig kall.


Hela vår trädgård var täckt av rimfrost.


Äppelträdet som nåddes av förmiddagssolen tappade sina löv.
Dagen innan hade det legat några enstaka löv under trädet, men under
förmiddagen stod jag vid köksfönstret och såg hur det regnade ner löv från trädet.
Väl ute kunde jag konstatera att det låg en tjock bädd med gula löv
på marken. Hu, hu här blir det snart dags att kratta löv!


I skuggan nere vid postlådorna lyste tåteln vit. Rimfrosten
klamrade sig fast ända tills solens strålar började värma upp i gräset.


Igår vandrade jag och en av mina kusiner Iskmo-Jungsund vandringsled.
Ännu på eftermiddagen prydde rimfrosten gräset och ute på 
vattnet låg en tunn isskorpa kvar. Även här längs skogsstigarna
hade frosten gått hårt åt lövträdens blad, men ännu lyste det vackert
gult i skogen. Och över allt lyste Moder Sol!
(Mera om den vackra höstvandringen i morgon.)