Vandring i lätt regn

När dimman hade skingrats på förmiddagen, kände vi oss redo för

att gå längs Kuni vandringsled. Vi tog med oss varsin vattenflaska och

så styrde vi bilen mot Kuni. När vi började närma oss Kuni märkte vi att

det kom några regndroppar, som blev fler och fler. Väl framme vid

leden var vi lite fundersamma, men beslöt oss för att vandra den

kortare leden på ca 6,5 km (vi är ju inte gjord av socker heller!).

Det regnade nästan hela tiden vi var ute i skogen. Det gjorde att
marken blev lite slipprig, så man måste ha koll på var man satte fötterna.

Leden gick i skogen, över stock och sten. Efter en liten stund kom vi
till ett träsk, Rågrindsträsket. Nu regnade det ganska ordentligt,
man ser dropparna som träffar vattenytan.

Men vi är inte de som ger upp! Efter en stund blev det bara lite

duggregn, bättre så. Men nu var vi alla våta, speciellt i skorna.

Och så fortsatt vi vår vandring...

Det var massor av svamp längs vandringsleden. Oooh, här

växer det också kantareller... "Nu plockar vi!"

Lingonen börjar bli röda, men långtifrån alla bären är mogna.

Det är visst annat som också är rött i skogen!

Längs leden finns också en grotta, den kallas "Bäli-skåogråtton".

Den ville vi se, så vi klättra upp till grottan!

I grottan eller lyan bodde Kunibonden Mickel Fant (född 1785)

kring år 1817, då på flykt undan rättvisan. Namnet "Bälg-sko" eller

"Bäli-Skåo"kommer från att han stulit läder från blåsbälgen i en kyrkorgel

och av det tillverkat skor. Sonen Carl 7 år gammal, försåg honom

med mat. "Bälg-sko" flyttade sedan till Lillkyro.

Det kändes inte tilltalande om vi hade varit tvungna att bo där under stenarna i regn och 

rusk och kyla. Vi tänkte på våra varma och sköna sovrum och praktiska

badrum. Nä, ingen av oss skulle byta mot denne Mickel.... 

Trots att man kunde ligga på den vitaste vitmossan eller 

det grönaste, mjukaste enriset....

Nu började regnet avta, och snart upphöra helt. Men

det var vått på marken och i buskaget kring leden. Vindpustarna

blåste ner regn från träden. Ännu var det lite vått och surt...

Det var bra att gå uppe på berget!

Längs leden finns också en stensättning, som kan vara ett fornminne

från äldre järnåldern (ca 500 f Kr). Liknande kvadratiska stenplatåer

med lutning mot väster finns också på annat håll på Finlands

västkust. Vilken funktion dessa stensättningar har haft är oklart.

Idag finns stensättningen ca 22 meter över havet.

I slutet av leden ser vi ut över Kuni-slätten.

Väl tillbaka till bilen, är vi alla rörigt överens om att vi gärna 

skulle vandra också den längre Kuni-leden. Men då vill vi ha 

bättre väder! För kan ni tänka er; när vi väl var hemma igen då

hade det inte kommit en droppe regn hos oss...

Så olika faller ödets lotter!