Som Puhs honungsburkar

"En dag satt Puh hemma hos sig och räknade sina honungsburkar,

när det knackade på dörren.

- Fjorton, sa Puh. Kom in! Fjorton. Eller var det femton?

Förargligt . Nu blev jag alldeles förvillad.

- Hej, Puh, sa Kanin.

- Hej, Kanin. Var det inte fjorton?

- Vad då?

- Mina honungsburkar som jag höll på att räkna.

- Jo, det är rätt, fjorton.

- Är du säker på det?

- Nej, sa Kanin. Spelar det någon roll?

- Jag skulle bara vilja veta, sa Puh ödmjukt. Så att jag kan säga till mig

själv: Jag har fjorton honungsburkar kvar. Eller femton, vilket det nu är.

Det är på något vis uppmuntrande.

- Tja, låt oss säga sexton, sa Kanin. Vad jag egentligen ville

säga var: Har du sett Liten nånstans?

- Det tror jag inte, sa Puh. Och sedan, efter en stund

funderande: Vem är egentligen Liten?

...."

ur Nalle Puhs hörna av A.A.Milne

Känner ni igen er?

 Man är djupt inne i något som man nästan har klart 

-  telefonen ringer -

 och man får en ny sak som skall utredas. 

Och vad var det man höll på med innan samtalet? 

Det är bara att börja om från början....

Vissa dagar känns jobbigare än andra...

För var det fjorton eller var det femton, kanske sexton .....?