Södra Vallgrund vandringsled, del 1

På tisdagen var det ju så fint väder att jag beslöt gå en 

vandringsled, bara för att få upp flåset - och förstås njuta av solen.

Alltså, jag styrde bilen mot Fort Sommarö.

Fort Sommarö eller fästningsområdet i Södra Vallgrund grundades år 1940 

på bybornas mark för att skydda farleden in till Vasa. Andra världskriget

rasade och man ville skydda staden från inkräktare som kunde tänkas

komma sjövägen. Finlands försvarsmakt hade verksamhet ute vid

fortet ända till år 2000. 

Jag parkerade bilen vid vaktstugan och bestämde mig för att först gå den

blå vandringsleden som går igenom fort-området och ner till Sommarösund.

På tillbakavägen fortsatte jag längs naturleden, den röda
vandringsleden, ner mot stranden. Det blev en härlig
vandring på runt 8 kilometer sammanlagt.

Jag hann inte gå många metrar innan jag gick över "ett hav" av tallkottar.

Det var två stora ståtliga tallar uppe på berget som levererat dessa kottar

och ett antal barr. Härlig start på vandringsleden!

I skogen finns olika gömställen som krigsmakten använt.

Här "ett hus" som smälte fint in i naturen, nästan så
jag gick förbi utan att uppmärksamma dörren....

Jag valde att gå leden ner till Sommarösund och det blev att gå rakt mot solen.

Leden går över släta berghällar och sedan in i djupa skogen.

Inne i granskogen är det mörkt. Hit ner når inte
solstrålarna. Lite kusligt...

Men så blir skogen glesare och jag ser solen igen.

Färgerna återvänder och det är roligt att fortsätta vandringen.

Här växer skägglav på vart och vartannat träd. Att laven trivs är

ett tecken på att luften är ren och fuktig. Laven har ju blivit mer
ovanlig p.g.a. luftföroreningarna, men inte här ute i Vallgrund.

Så kom jag till en jättegryta uppe på ett berg.

Så här stod det på en informationsskylt "Konstiga, svårförklarliga

naturfenomen och formationer har alltid gett människan huvudbry.

Jättegrytorna är just sådana formationer. I forna dagar förklarade man dessa

gropar som de ondas verk. De onda var illsinniga varelser, troll eller jättar,

vilka hade flytt från den mänskliga bebyggelsen för att bo i de djupa skogarna.

Numera ger vetenskapen förklaringen att jättegrytorna har uppstått under

istiden. I inlandsisens botten forsade isälvar och dessa förde med sig stenar.

Då stannade stenarna, snurrade på ett och samma ställe och nötte sig allt 

djupare gropar in i berget. På så sätt uppkom jättegrytorna. De största

jättegrytorna i Finland är 13 meter djupa och 15 meter breda.

Denna jättegryta är endast ca 2 meter djup."

Nedanför berget var det rätt vått, det hade ju regnat de senaste dagarna.

Men det gick alldeles utmärkt att gå bredvid stigen och bra

vandringsskor hade jag på fötterna.

Så kom jag ut ur skogen och nu syntes gröna åkrar och ängar.

Skönt att vandra ute i det soliga vädret. Det är bara att följa de

blå stolparna. 

Leden gick in mot skogen igen, men nu anade man bebyggelse.

På håll hörde jag traktorer och det syntes en och annan byggnad.

Så kom jag in till en gammal kulturbygd. Röda vackra

hus, fina stengärdsgårdar och en smal grusväg.

Jag älskar de gamla stengärdsgårdarna, täckta av mossa.

Nu närmade jag mig byn, här finns både nya och gamla hus.
Och både nya och gamla stengärdsgårdar.

Men mest fascinerades jag av de gamla husen. Här en gammal gärdsgård,
en gammal lada och gamla slädar som står upprätta mot det gamla uthuset.

Inne på gårdstunet står ännu några utemöbler bredvid den gamla brunnen.

Uppe i en stolpe satt en hackspett och letade efter dagens måltid.
Det ser ut som om den suttit och hackat här förut....

Nu vandrade jag vidare och där borta över krönet skymtade jag havet!
Jag är snart framme vid Sommarösund!

Nere vid sundet slutar jag dagens inlägg.
Men fortsättning följer...
.