Annalankoski

I går åkte jag förbi forsarna vid Annalankoski.

Jag stannade bilen och gick ut och kollade hur älven

såg ut efter en torr sommar och höst. 

Jag hörde vattnet som forsade. Men kraften saknades,

det lät mera som en liten vindsusning. Vattensusning.

För det var ju nästan inget vatten i älvfåran!

Här är forsen där vattnet brukar störta fram. Nu växer

grön mossa på stenarna! Endast några små vattenfåror mellan några stenar.
Det ser ut som ett isländskt stelnat landskap i mossgrönt.

Här vid Annalankoski fanns flera sädeskvarnar förr i tiden.

Nu finns endast en kvarn kvar, inte heller den längre i användning.

Och dagens vattenmassor räcker inte ens upp till vattenhjulet

under kvarnen. Här är torrt som snus....

Vet ni förresten hur det luktar inne i ett kvarnhus där man malar säd?

Jag vet, för i vår by hade vi också en kvarn. När jag var liten fick

jag följa med pappa till kvarnen när han skulle mala några säckar med

säd. Där satt jag tyst som en mus på en väggfast bänk inne i "kafferummet" och

drog in doften i mina näsborrar medan jag lyssnade till karlarna som löste världsproblemen

medan vi väntade på att säden skulle malas. Det var mjöldamm och gubbarnas
 tobaksrök (Työmies), det var ett taktfast dunkande av kvarnhjulet som krossade
sädeskornen och det var sååå spännande....

Denna höstdag såg Annalankoski så anspråkslös ut,

annat var det för ett år sedan när vi hade översvämningar
här i trakten efter flera dagars skyfall....