Cykelutfärd med historiska inslag

Nu har sommarvärmen stormat bort. Plötsligt

har vi endast 10-14 grader, nästan så man småfryser.

Häromdagen såg jag i lokaltidningen en notis om att hembygdsforskare

inbjöd till en cykelutfärd till Kojmoss. I år är det 300 år sedan Stora Ofreden 

rasade här i trakterna. I Iskmo finns grottor där flera familjer gömde

sig undan ryssarna. Jag som är intresserad av historia, speciellt närhistoria,

ville naturligtvis hänga med på detta evenemang.

Vi var ett 35-tal cyklister som i går kväll samlades, för att sedan cykla ut 

längs skogsvägar, djupare och djupare in i skogen.

Vi hade mulet väder och kraftig vind (som nästan höll de flesta myggen borta),

alltså rätt perfekt väder för att denna försommarkväll utforska grottor i skogen.

Vi stannade längs vägen och våra kunniga guider berättade om platser

och om hur terrängen sett ut häromkring för ca 300 år sedan.

Åren 1713-1721 ockuperade Ryssland hela Finland, utom norra Österbotten.

Denna period kallas Stora Ofreden. Ryssarna behandlade 

befolkningen illa och förde bort barn, ungdomar och män till tvångsarbete

eller som soldater, konkubiner eller slavar till Ryssland. Över 4.000 personer

fördes bort och runt 2.000 personer dödades, de flesta här i svenska Österbotten.

Det pratas också om att ett tusental såldes som slavar till Persien.

Det är svårt för oss idag att sätta oss in i vilka umbäranden det var förr i tiden.

Man visste att ryssarna var i närheten. Man visste att de brände, skövlade, tillfångatog och dödade.

Ryssarna ville göra dessa trakter obebodda, de ville ha en obefolkad skyddszon mot Sverige. 

Folk och fä från två hemman i Iskmo sökte skydd inne i skogarna. Under

denna tid fanns det endast fyra hemman i denna skärgårdsby. 

Vi parkerade våra cyklar längs en skogsbilväg och gick in i skogen.

Här finns inga stigar, endast oländig skogsterräng. Stenar, hålster och

massor av mygg.... Vi kämpade oss upp mellan stenrösen in i skogen...

Det gjorde också folk från dessa två hemman (man vet inte hur många de var)

en kall februari år 1714. Man sökte skydd i grottor under stora stenblock.

Ryssarna sökte folket ute i skogen, men tack och lov gick iskmoborna fria.

I  den här grottan och i andra grottor bodde man i ca två och en halv månad.

Under den tiden föddes två barn här ute i skogen, en pojke och en flicka.

Guiden berättade att hans mamma hade berättat att en silverskål hade hängt

på en trädgren här bredvid grottan och att med den skålen hade dessa båda
barn blivit döpta. Var skålen finns idag vet ingen....

Inne i grottan finns ännu bark. Man samlade bark för att baka barkbröd.

Tänk att barken torkat och att den nu är 300 år gammal!

Nära grottorna finns myrmark. Mossen heter Kojmoss (efter ordet koja).

Vi gick vidare till nästa grotta, endast några hundra meter bort.

Den här grottan låg också under några stora stenblock, som landat 

på några andra stenar under istiden. Inne i denna grotta

har någon ristat in årtalet 1714. När detta datum är inristat vet ingen.

I går kväll var det plussgrader, men när folk bodde här för 300 år

sedan, var det mitt i kalla vintern. Jag stod och funderade på hur man fick mat

till alla under dessa kalla månader. Hur boskapen klarade sig ute på vintern.

Tänk så mycket vi inte vet. Och tänk så bra vi har det idag!

Så cyklade vi hemåt längs skogsvägar och längs blåsiga landsvägar ute på slätten.

Konstigt nog kändes det som motvind hela tiden... fast vad gör lite motvind

när vi kom hem till ett varmt, skönt hus och kunde plocka fram varm dricka och 

goda kvällssmörgåsar.