Vikarskat vandringsled, del 2

Söndagen var som gjord för vandring ute vid havet. 

Del 1 från Vikarskat vandringsled kan du läsa om här .

Vi var alltså på Malskäret med alla stenarna. Vi var i Stenarnas Rike.

Här njöt jag av naturen som bjöd på solsken och lite höst i luften.

Vid havsstranden växer havtornsbuskar med sina små vitaminrika bär. Jag kunde

inte låta bli att plocka några bär, trots att bären inte var riktigt mogna.

Nere vid stranden hade någon placerat ut en blankpolerad planka på några stenar.

Det såg så inbjudande ut med en vilopaus, men vi ville vidare.

Det var bara några hundra meter till Finnholmen och fiskarbastun. 

Här satte vi oss ned vid grillplatsen nere vid stranden och njöt av vårt

te/kaffe och våra bullar. 

Fiskarbastun ute på Finnholmen är som en hägring. Den står högst uppe på

holmen, som numera är fast med fastlandet. Här kan vem som helst söka

skydd, kanske sova över eller ta skydd undan vädrets makter. 

Vi var inte ensamma ute vid fiskarbastun. Här fanns både fritidsfiskare, hundägare och

svampplockare. Vi gick in i huset och när vi bläddrade i gästboken såg vi att många 

olika nationaliteter hade hittat hit under sommaren.

Inne i huset såg det gammaldags gediget ut. Här fanns bänkar längs väggarna,

bord och stolar, en liten köksavdelning och en stor öppen spis, där man kunde

värma vatten eller koka mat i en svart gjutjärnspanna. Stegen som skymtar till höger leder

upp till ett av sovloften. Framme vid spisen låg några torra pärtor.
Huset hade en liten farstu och detta enda stora rum.

Det var mycket snyggt och välstädat.

På väggen hängde en hel del stormlyktor.

Bredvid själva huset fanns också ett litet skjul. På ändan av skjulet fanns

utedasset - med automatisk vädring. 

Det är storslaget här ute på Finnholmen. Jag hade gärna stannat, tittat ut mot 

det spegelblanka havet eller mot den likaledes spegelblanka viken på andra sidan.

Det var en vindfattig dag. Annat var det när vi var hit ut förra hösten, då dånade 

vågorna in mot land (läs här ).

Men, men tiden hade rusat iväg som vanligt och det var dags att söka sig

hemåt. Finnholmen är slutet på vandringsleden, så det är bara att vandra samma väg 

tillbaka. Har ni annars tänkt på hur mycket snabbare det går att vandra

hemåt? För oss gick det rätt snabbt att vandra kilometrarna tillbaka

till bilparkeringen. 

Jag kände mig som svampen som stod mitt i en solglänta i storskogen.

Lite tilltufsad, lite sned, men ändå rak i hållningen. Jag kände att allt ljus

lyste på mig, för jag var i en av de vackraste platserna på jorden!