En kväll på havet

Förra veckan var jag ute vid vårt sommarhus och sambon

kom ut efter jobbet. Vi hade bestämt oss för att åka ut med båten för att

plocka havtornsbär ute på en holme.

Vi har en liten Buster plåtbåt och vid vår strand såg vi inte till några vågor,

trots att landvinden var rätt kraftig.

Sambon stakade ut båten mot bryggan, för att jag lättare skulle kunna 

hoppa i båten. Och vet ni, hoppar är det sista jag gör.....

men i båten brukar jag komma på ett eller annat vis...

Vi tyckte kvällen var så vacker och höstvarm. När vi puttrade ut i vår

havsvik såg vi inga andra människor, det var mitt i veckan och det var få

människor ute vid sina villor så här i september.

När vi åkte in i ett smalt sund såg vi gråtrutar sitta på stenarna.

De är så vana vid båttrafiken att de inte ens flög iväg när vi kom.

Så styrde vi ut mot stora havet. Här finns det ännu en del öar,

 men nästa blir Sverige. Här ute började vi märka vågorna, 

trots att vi var nära land. Ute på "Gloppet" tog jag inga foton, jag

höll fast mig i båten istället. 

Ön dit vi hade siktet inställt ligger rätt nära fastlandet. Men på grund av vinden kunde

vi inte ta i land där vi brukar, utan vi fick kryssa mellan stenarna för att

hitta en hopp-i-land-stigningsplats i lä för vinden.

När vi närmade oss ön lyfte två mäktiga havsörnar och flög bort mot 

fastlandet. Tyvärr hade jag just lagt ifrån mig kameran, för att istället speja

efter stenar under vattenytan.

Väl på holmen njöt jag av kvällssolen som lyste upp

grässtråna, så att de blev till spön av silver.

Så här ser det ut i vår del av världen. Sten på sten.

Ett stenarnas rike, liksom.

Vi sökte oss till de vilda havtornsbuskarna som växer längs stränderna.

Vet ni att ett enda litet havtornsbär har motsvarande c-vitamin som i en hel

apelsin? Bären bidrar också till friskare slemhinnor, vilket är så viktigt

för vårt välbefinnande. Men tyvärr, så finns det mycket få bär detta år.

Vi plockade de få bären som fanns på ön och så begav vi oss tillbaka till båten.

Skymningen började sänka sig. Vi hoppade (nåja inte jag då...) i båten 

och motorn startade på första knycken. BRRrrr r r- - - - -

Motorn dog och den var störtomöjlig att dra igång igen.

Vi tittade på varandra.

Så satte vi oss för att ro mot fastlandet. Sambon drog årorna mot sig

och jag sköt på. Vi kom upp i en väldans fart! Och bra gick det.

"Det hade ju varit bättre med medvind" tyckte ändå sambon.

Vi styrde in mot en vik där fiskare brukar hålla till. Där

var det alldeles vindstilla. Sambon kunde greja med motorn utan att riskera att

drutta i vattnet eller att båten kapsejsade mot några okända stenar i vattenytan.

Och visst startade motorn efter bara någon minut! Den spann som en katt igen!

Där ute ser ni ön därifrån vi rodde. Det tog oss ungefär en halv timme att ro.

Och nu började vinden avta till kvällen, vågorna blev mindre.

Vi bestämde oss för att ta en helt annan båtväg hemåt.

Här är vi på väg att köra under en vägbank.

Inne i en vik såg vi två svanar med fem ungar. Ungar som ännu var ljusbruna till

färgen. Tänk att de små liven skall flytta långt söderöver bara efter

några veckor....

Nu styrde vi båten hemåt i den tilltagande skymningen. Det kändes ännu

rätt varmt ute på havet. Havsvattnet värmer.

Vi närmade oss hemmahamnen och det kändes plötsligt skönt att få sig en

kopp varmt te inne i ett varmt sommarhus. Vi kände båda att det här hade 

varit en mycket fin kväll, en kväll att minnas. Trots att det inte fanns några

bär att plocka och trots att vi fick ta till armstyrkan för att ta oss hemåt.