Lumpänglar

Sommarens kallaste och blåsigaste kväll spenderade vi på Kyroboas.

Vi såg "Lumpänglar", en nyskriven pjäs framförd av Oravais teater.

Vi i publiken var väl förberedda med varma kläder och lager av plädar

och filtar. Många hade vinterjackor, mössor och vantar och det

behövdes verkligen denna vindpinade, kalla sommarkväll.

Pjäsen är fiktiv, men baserade sig på sanna berättelser och livsöden

från 1920- och 30-talets Oravais Fabrik. Vi fick ta del av den glädje

och den sorg som arbetarna vid textilfabriken på masungsområdet upplevde.

Vi fick för några timmar uppleva hur dessa lumpänglar och masugnare

levde sina liv. De blev ihågkomna. De berörde oss.

Pjäsen började i nutid, när dagens människor kommer till kyrkogården

för att lägga syrenkvistar på några gravar. Men hur var deras livsöden?

De, vars namn finns på de vita korsen?

Jag skall inte avslöja innehållet i pjäsen. Men det berättades historier

som berörde. Vi lärde känna många livsöden. 

Många barn deltog i pjäsen. Och de gjorde så fina rollprestationer.

Barfota och i tunna sommarkläder. Precis som det säkert var förr i tiden....

Här borstar man tänderna på kvällen. Gurglar...

...och spottar ut. I tur och ordning.
Många kvinnor - i synnerhet unga kvinnor - ogifta, änkor och
s.k. amerika-änkor arbetade på fabriken. Man bodde i arbetarbostäderna
som fanns på fabriksområdet. Här växte många barn upp.

Vi satt uppe på vridläktaren insvepta i plädar, medan lumpänglarna

badade bastu och simmade i dammen....

Det var glädje och sorg....

Mest fängslades jag av de fina rollprestationerna. Amatörskådespelare kan!

Annika Åman som skrivet pjäsen och även regisserat, har gjort ett fantastiskt arbete.

En historia om ortens folk. 

En historia som var värt att berättas. 

Årets föreställningar är slutsålda sedan länge,

men jag hoppas pjäsen kommer igen nästa år och då föreslår jag

att du löser ut en biljett. Och då hoppas jag att det bjuds på bättre sommarväder!