Häromnatten sov vi över vid vår villa vid havsfjärden
kanske för sista gången denna säsong. Vid middagstid
åkte jag iväg. Men jag kom inte hela vägen fram.
Längs vår villaväg hade ett träd blåst ned rakt över vägen.
Det hade ju stormat en del de senaste dagarna.
Ingen panik, tänkte jag. Det var ett litet klent träd som låg över
vägen. Inte för att jag är speciellt stark, men det där skulle jag nog
kunna baxna ur vägen. Trodde jag. Men se där gick jag bet.
Trädet hade blåst ned mellan två bastanta stammar och mitt träd
gick inte att rubba. Det låg där det låg. Rakt över vägen.
Vad göra, annat än att använda apostla hästarna (=gå) den sista biten.
Jag hade varit via mataffären, så jag hade rätt mycket packning.
Jag fick gå några gånger för att få allt med mig till villan.
Så var det dags att börja elda i stora huset. För att få det varmt
och gemytligt. Jag satte fyr i Jötulen (spisen). Inomhus var det nio
plusgrader när jag kom och efter en timmes eldande hade värmen
spridit sig och redan stigit flera grader. Inget är så skönt som vedeldad
värme en kylig höstdag! Jag kryddade en älgstek och satte den
i ugnen. Medan elden sprakade i Jötulen och brinnande ljus började ta
bort den höstfuktiga inomhusluften tog jag med mig den
varma pläden, en ny tidning och en god mörk choklad
och satte mig ute på verandan. I lä vid stugväggen
var det skön höstsol, som kanske inte värmde men som var
njutning ändå.
Efter en stund kom sambon gående igenom skogen. Han hade
jobbat några timmar längs den nya skogsvägen längre bort.
Med motorsåg i handen gick vi till det f-- trädet som låg över vägen.
Det tog oss inte lång stund att göra villavägen körbar igen och bilen
fick komma till villaparkeringen. Jag överraskade sambon med
två spökbakelser (så där inför Halloween) och medan vi drack och
mumsade på bakelse tittade vi ut igenom fönstret och beslöt ta
ner några träd runt husen. Sagt och gjort, några träd fälldes och
vi fick genast ljusare och trevligare. Dessutom fick vi en ny
stor rishög. Men dessa rishögar brukar ju vissna bort,
så det är ju ingen fara.
Bilderna ovan fotade jag kl 16:28 och här ser man att solen börjar
färga träden på andra sidan fjärden röda. Dagarna är korta
i månadsskiftet oktober-november. (Och kortare dagar blir
det allt efter som i ytterligare en och en halv månads tid. Suck...).
Nu hade vi det varmt inne i huset och nu var det äntligen dags för
den goda middagen. Mört älgkött, potatismos,
bearnaisesås och rårörda lingon.
Medan sambon tog igen sig på soffan satte jag mig vid bordet och gjorde
två mosskransar. Jag använde mig av olika mossor, både vitmossa och
olika gröna dito, kottar, kvistar och lingonris. Här har jag ännu inte dekorerat
kransarna, jag satte nämligen klasar med de rödaste rönnbär i kransarna.
Jag hade också eldat i bastun, så efter en stund blev det skönt
bastubad för oss båda. Ute var det ett kompakt mörker.
Månen, som var halv, gick upp ovanför skogstopparna i söder.
När jag stod ute vid strandkanten och kikade upp i himlen såg jag
miljontals med stjärnor. De lyste och var så klara, på ett helt annat sätt
än hemma där olika vägbelysningar tar bort stämningen. Här ute
i naturen var omgivningen helt nattsvart (endast belysningen inne i huset
och bastun). Himlen såg ut som en kupol med klart glimmande stjärnor.
Där stod jag ensammast, rikast i hela världen!
Sambon steg upp några gånger under natten och fyllde på ved i Jötulen,
vi hade det så varmt och skönt hela natten. Fotot ovan knäppte jag nästa
morgon vid 8-tiden. Solen började åter färga himlen röd och ljuset återvände.
Frukosten avnjöts under tystnad, vi ville inte förstöra den rofyllda
stämningen med en varm villa och en vacker natur utanför fönstren.
Medan sambon begav sig ut till sin skogsväg med motorsågen i handen
stannade jag kvar. Det var dags att städa undan, plocka ihop inför vintern.
Ta adjö av det härliga villalivet ännu en gång och bege sig tillbaka till
vardagslivet på landbacken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar