Nu har det gått en månad...

 Nu har det gått en månad sedan Ryssland militärt gick in i Ukraina. 

Jag kan varje dag återkalla bilderna av åldringarna som flyende balanserar på plankor över floden, de små barnen som klamrar sig fast vid sina mammor - bort från hus som den ryska militären satt i brand eller som är helt sönderbombade.... Ibland när jag blundar ser jag framför mig barnet som vill hem till kvällen, men som inte längre har något hem...  Jag ser gravarna som man gräver invid gatorna och jag ser tv-bilderna från skyddsrummen där folk sitter utan värme och lyse och där de kokar lite mat över öppen eld... Och så de miljontals kvinnor, barn och åldringar som flockas vid gränserna allt medan varningssirenerna klingar i öronen....

Idag, en månad efter att kriget startade, är hälften av Ukrainas barn på flykt. De är borta från sina hem. Borta från sin trygghet. Många är utanför landets gränser, men dom flesta finns kvar i landet men i ett annat "hem". Barnen som är vår framtid. Barnen som ingen av oss vill något illa... eller? Eller!!??

Av hela mitt hjärta hoppas jag att detta vansinne snart skall sluta. Att det inte utvidgas och blir ännu värre. Lilla jag hoppas att förnuftet får råda. Att ärligheten och rättvisan får råda. Att barn får vara barn. Att alla får en framtid utan krig. Att alla barn får lära sig ordet fred.

Nu har det gått en månad. Det får inte eskalera....