lördag 30 juni 2018

Bergö, en pärla i havet (del 2)

När vi strövat kring ute vid Bredhällan (läs här) steg vi in i bilen
för att fortsätta vår upptäcktsfärd på Bergö. Vi hälsa på hemma hos N,
som just var hemkommen får de yttre skären, och så fortsatte vi att åka
dit näsan pekade. Att bila på ön för en utbyss är rätt intressant, det känns som
om vägarna går kors och tvärs. Men man kommer alltid fram och nästan alla man
möter hälsar glatt (såå trevligt!).


Denna gång hamnade vi i Perisgrund, en gudomligt vacker plats.
Mera röda sjöbodar, mera bryggor, båtar och så mera havsblått
och sommargrönt.


Perisgrund var i början av 1900-talet huvudhamnen på Bergö. Det var här
turbåten från Vasa mot Korsnäs angjorde bryggan och det var här folk samlades,
det var här det hände helt enkelt. Vintertid hade man en plogad isväg härifrån till
Vägvik i Malax och därmed till fastlandet.


På infotavlan i hamnen läste jag att det var från Preisgrund
fiskarna åkte varje vår för att fiska strömming. År 1962 fick ön fast
förbindelse med fastlandet när en färja började trafikera, numera är färjefästet
en bit härifrån och numera är Perisgrund en vacker och fridfull plats.



Här i hamnen fanns denna rökugn och jag kan föreställa mig hur
gyllenbruna firrar hänger på rökning här inne. Snålvattnet började nästan rinna när
jag tänkte mig in i hur gott det skulle kännas att smaka en nyrökt fisk.
Gyllenbrun och alldeles varm, så varm
att man bränner fingertopparna - och tungan...


Jag hinner knäppa ett sista foto innan sambon tycker vi skall fortsätta.


Denna gång stannade vi vid Bergö kyrka. Tyvärr hade det blivit för sent för
att få en titt inne i kyrkan, men vi strövade runt på den välansade kyrkogården
och kände av stämningen kring denna plats.


Bergö kyrka byggdes de första åren på 1800-talet av byamännen. När kyrkklockorna
ringer säger man på Bergö att de kallar "Heim ti rese, heim ti rese.." 
(rese betyder sälkött). Att det funnits ett kapell på ön redan på 1600-talen berättar
K V Åkerblom: "Fast vi icke ha några uppgifter därom kunna vi anse som säkert att
det första kapellet i Vargö inrättades senast på 1690-talet. Efter 1696 hade de icke råd
därtill, då hungersnöden och krigen tryckte dom. Då Stora Ofreden inbröt 1714 fick Vargö
påhälsning av ryssarna, som togo från kyrkan en klocka, kyrkoskruden mm och
skadade kyrkan svårt." (Jo, Bergö hette Vargö tidigare.)


Vid vägen såg vi en skylt "Fiskehamn" och jag blev intresserad. Efter en lång och
rätt gropig väg igenom skogen kom vi så ut till en av de mest fantastiska 
platserna på Bergö. Ibland undrar jag varför vi överhuvudtaget måste resa
 långt bort för att få uppleva vackra och spännande platser...


Fiskehamnen på Bergö är idag en kommersiell fiskehamn som används av fiskare
från olika platser. Här finns några lagerbyggnader, flera stora bryggor och en stor 
vändplats. Men så finns också naturen runtomkring! Hamnen ligger skyddad, men här ser
man ut över havet, där havet möter horisonten.
Och det är här de mest vackra och helt vanliga stenformationerna finns....


Medan sambon gick för att prata med fiskarna vandrade jag runt med kameran.
Och vad hittar jag här, om inte ett fiskhuvud, modell större....


Det var vägen hit ut, den sista biten, som var den mest fantastiska. 
Det var plattvatten, kvällen till ära, och stenar, stenar, stenar. 
Men stenarna låg mest inomskärs, om jag kan 
uttrycka mig så, ut mot havet var det som sagt fritt fram.




Här ute på stenarna satt måsar och tärnor och väntade. 
Alla fåglarna var vända mot fiskehamnen och det var med en intensiv blick de satt
där ute på stenarna och kollade om fiskbåtar var i antågande och 
och om det eventuellt kunde vankas fiskrester....



Här ute var det rofyllt men ändå livligt. 
Det var arbete - och det var ett sätt att leva.
 
 
 Det här får bli min sista bild från Bergö, för denna gång.
De ståtliga rönnarna, som kanske snart är fyllda med röda rönnbär,
 klamrar sig fast i den karga jorden ute på Bergö.
Precis som alla de Bergöbor som bebor ön idag och som levt här under
århundraden. Bergö känns som en mycket trygg plats, en genuin plats
där man tar hand om saker och där man lever sitt liv som man alltid gjort.
Med havet som granne tänker jag också på den resliga stenen vid kyrkan
som hyllar alla de som fått sätt livet till ute till havs. 
Havet som ger och tar och som omsluter hela ön.
Har du inga sommarplaner för i år, så besök gärna ön.
Här finns så mycket vackert att uppleva!
Vi tog färjan över till fastlandet igen och körde hemåt i kvällningen.
Och vi hade massor av vackra naturupplevelser i bakfickan.
 

fredag 29 juni 2018

Vem hade trott att jag skulle skörda dessa grönsaker i juni....

Igår hade vi en varm, nästan kvalmig, sommardag. Framemot kvällen
drev regnmolnen in och vi fick ett efterlängtat regn.
Gårdagen tillbringade jag i trädgården där jag pysslade om mina grönsaker. 
Jag skördade bl.a. dill och bladpersilja.


Hälften av både dillen och persiljan klippte jag ner och rensade,
sedan placerade jag kryddorna på vinden för att lufttorka i någon vecka.
Jag lufttorkar alltid min dill och persilja. Efter att kryddorna blivit helt torra
brukar jag sedan förvara allt i plastpåsar i ett köksskåp. Lufttorkning är ett så
enkelt sätt att ta hand om dessa grönsaker, tycker jag.
Perfekt när jag under vinterhalvåret behöver krydda upp maten med lite
persilja eller så. Av erfarenhet vet jag att om jag fryser ner kryddorna i frysen
blir det så att jag inte plockar fram påsen om jag bara skall ha en liten mängd.
Då är det så mycket bättre att ha den där plastpåsen att ta av, jag kan
använda lite eller mycket och sedan är det bara att knyta igen påsen igen och
veta att kryddorna är fina även nästa gång jag behöver en gnutta...


Inne i mitt lilla växthus växer det så det knakar. Nu börjar de första tomaterna
visa färg. Jag odlar tomater i växtpåsar, dessa påsar är fyllda med mylla,
torv och framför allt gödsel. För mig gäller det bara att vattna och se till
att det inte blir för hett inne i växthuset. Denna sommar har det krävts en hel
del bevattning, men att pyssla i växthuset är bara ett nöje tycker jag.
Jag har aldrig tidigare haft röda tomater i juni (eller nästan röd),
 det är faktiskt rekordtidigt!


Jag har också en gurkplanta i växthuset och den växer över alla breddar. 
Vi har skördat gurkor sedan veckan före midsommar och nu äter vi
 en gurka per dag - och egenodlat smakar ju så mycket godare.
Att odla gurkor är väldigt enkelt och så tacksamt.
 Ja, och så var det ju smaken...mmmm!

torsdag 28 juni 2018

Bergö, en pärla i havet (del 1)

Åtminstone en gång varje sommar brukar vi åka ut med bilen 
för att turista i vår näromgivning.
Det finns ju så mycket vackert att upptäcka även på nära håll!
Under midsommarhelgen passade vi på att åka ut en sväng till Bergö.
Till Bergö åker man med färja om man ,som vi, åker med bil eftersom landsvägen
slutar på fastlandssidan vid Bredskär och fortsätter på själva ön.
Bergö är ett genuint samhälle med en otroligt vacker natur.
Bergö är en pärla i Kvarken!

 
Idag bor omkring 500 fast bosatta på Bergö och sommartid blir det så många
fler som bor på ön när sommarstugegästerna bosätter sig där ute.
Ön är 3,15 km2 stor och ligger fågelvägen omkring 25 km sydväst om Vasa.


När vi häromdagen kom ut till färjfästet på Bredskär hade färjan, som är en
vajerfärja och ingår i Finlands vägnät, just angjort ön. Vi fick snällt vänta tills
färjan kom över till fastlandssidan. Att vänta med denna vackra utsikt utanför bilfönstret,
 är förstås inte helt fel, så jag öppnade bildörren och lät havsbrisen flöda in i bilen.


Här har vi äntrat färjan och strävar mot Bergö....
 

...och lämnar fastlandet med en hel drös måsar som skriande flyger runt ovan kölvattnet.


Bergö hälsade oss välkommen med denna ståtlig havsörn i trä.
Bergös egen konstnär Lars-Göran Söderholms har snickrat fågeln
och en mängd andra djur som man kan beundra längs landsvägen (och längs
vandringsleden, som vi inte vandrade denna gång).
Söderholms träsniderier pryder mången hem och trädgård på Bergö, 
men hans konst har även spridit sig ut över landet, ut över världen.


Den här tavlan har han skurit ur i trä och därefter målat. Tavlan finns
under havsörnen och visar en vy från Bredhällan.


Vi åkte igenom ett idylliskt samhälle med hus som har välskötta gräsmattor och 
prunkande blomsterträdgårdar. Och så landade vi i Bredhällan, en skyddad
hamn med havet som granne. Detta är en riktig pärla!
Här finns mängder av båthus - och en kiosk, som har det mesta. Här finns
minigolfbana, kanotuthyrning, simstrand, bastu och badtunna som kan hyras.
Vi försåg oss med varsin glass i kiosken och begav vi oss ut på en rundvandring.




Här är så vackert. Så genuint, så äkta på något sätt.
Hav, sjöbodar, bryggor...



Här vid simstranden flög sommarens olika fåglar och vid
bryggan är det skojigt värre när barnen tar sig svalkande dopp med hopp i vattnet....
Vid badtunnan var det däremot lugnt, ingen bastusugen denna midsommarsöndag.



Att fiske och sjöfart har varit och ännu är en livsnerv på Bergö, det förstår man.
Att bo på en ö har dock sina utmaningar. Marken är rätt karg, trots att här har funnits
boskap och odlingar i tider som gått. Numera såg vi endast en hel del fårhagar och
hästar i sina hagar. Här på ön finns numera all service man behöver, det finns 
en kyrka, dagis, lågstadieskola, äldreboende, butik, café, hembygdsmuseum 
och därtill många olika föreningar. Många pendlar till fastlandssidan för att arbeta, 
många är mångsysslare som har skaffat sig flera ben att stå på.




Det är mycket vackert  ute vid Bredhällan och på den undre bilden
ser man berget som är i dagen.
I äldre tiden hette ön Vargön eller Ulvön. 
Omkring år 1830 fick ön sitt nuvarande namn. 
Bergös historia är riktig intressant läsning. Under 1500-talet
hörde ön till Korsholm, men de som bodde här på ön räknades som
hälften rikare än medel-korsholmaren. Orsaken till denna rikedom fanns i att
bergöborna hade börjat segla på Stockholm och dessutom idkades fälan, alltså
man fångade och handlade med säl.


En strålande historia är den om Tomas Björnson, bergösonen som seglade
från lilla Bergö och blev borgare i Stockholm, som då var vårt lands huvudstad.
Denne Björnson blev medlem i Stockholms styrande organ och han
avancerade till borgarråd och blev sedermera kyrkvärd i Storkyrkoförsamlingen.
När han dog år 1582 ägde han halva Gamla stan i Stockholm. 
Det berättas att de björnhuvuden i granit som ännu i denna dag kan
ses på en del byggnader i Gamla stan härstammar från denne bergöpojke.


Och så mitt sista foto från Bredhällan för denna gång. 
Hit till Bredhällan har jag varit många gånger, men i söndags åkte vi runt
även till en hel del andra platser på ön, så jag får bara konstatera att
fortsättning följer....
 

onsdag 27 juni 2018

När sambon sätter sig för att se de sena tv-nyheterna....

.... då går jag ut med kameran.
I går kväll, klockan var si-så-där 22.00, då jag hände kameran på axeln
och gick ut en sväng. Jag gick ut mot slätten. En lätt bris hade tagit fart till kvällen
och solen flödade det sista och jag var alldeles ensam ute på grusvägen.
Det knastrade av småsten under sandalerna och det kändes lite småkyligt
efter en sommarvarm dag....


Nu blommar det som vackrast längs vägkanten. Någon dag in i juli
slåttas vägrenarna och blomsterprakten och överdådet försvinner....
Här blommar vägtisteln, eller "målarbåsstan" som vi kallade blomman 
när jag var liten.


Den lilla blåklockan är så vacker, nu när den blommar som bäst.
Den här värnlösa blomman är en av mina favoriter som jag gärna
plockar för att sätta i en vas på köksbordet.



Hemma på gården blommar våra vallmon,
en gammeldags sort med dubbla kronblad.  Den gör sig så vacker
där den står perfekt i en sluttning och belyses av aftonens sista strålar.
Tyvärr är vallmons blomning så kortvarig.

 
Ute på slätten har vårt korn gått i ax. Kvällsbrisen vajade sädesaxen och
förvandlade mitt foto till något somrigt trollskt och förunderligt.
Solens sista minuter ovan skogsbrynet och jag vandrade hemåt för att se om
sambon ännu var vaken i tv-soffan... jo, det är han naturligtvis!
 

tisdag 26 juni 2018

Värmen kom tillbaka efter midsommarovädret

Nu är ordningen återställd! Sommaren har kommit tillbaka!
Nu har vi åter klarblå himmel, strålande sol och en lätt vind.
 Midsommaraftonens oväder är ett minne blott, en passus i marginalen. 
Vi behövde ju regn, vi behövde massor av regn. Och det fick vi på midsommaraftonen!
Så varför klaga? Och sommaren den kom tillbaka! Och jag hinner inte blogga,
eftersom dagarna tillbringas ute med allsköns göromål.....


Vad är bättre än en solskensdag i juni?
Även om man fixar inne i köket är det skönt med sol.


Igår besökte jag mitt barndomshem. Där börjar äppelkarten ändra färg
och det stora trädet tackade säkert för rotblötan det fick häromdagen.


En prunkande trädgård - och här surrar hundratals lyckliga humlor kring i
plymspirean. När plymspirean blommar då är det garanterat högtidsdagar
för alla humlor och getingar! De blir som berusade. Riktigt roligt att begrunda
deras intensiva flygturer inne i busken. 
Och överallt lyser solen på den klarblåa himlen och 
vi är inne i juni månad- med flera sommarmånader kvar att njuta av!

lördag 23 juni 2018

Årets midsommar (2018)

Årets midsommar kommer att gå till historien.
Efter en alldeles otrolig vår och försommar fick vi en midsommarafton
som bjöd på massor av regn och dessutom en storm som knäckte träd och
förorsakade el-avbrott som varade i timmar. Vilket väder, jag säger då det!
Vi ville ha regn, visst - men någon måtta kunde det ju ha varit!
Inte behövde det vräka ned på detta sättet på självaste midsommaraftonen,
den enda dagen på hela året som vi nästan förutsätter skall vara 
varm och sommarlik! Men vet ni, vi hade det så varmt och mysigt inomhus
ute vid vår sommarvilla! Helt myggfritt var det. Och inte störde stormen oss.
Garanterat en av de mysigaste midsommaraftnarna! 
Annorlunda var den i alla fall!


Vi firade midsommaraftonen med samma gäng som de senaste decennierna.... eller något ditåt.
I år hade jag satsat på att bjuda på några givna kort, nämligen färska jordgubbar,
inhemsk nypotatis och så lax. Min vana trogen blir det kaffe med dopp när
gästerna kommer. Kaffe med jordgubbstårta skall det vara!


Så här såg det ut när vi åkte ut på förmiddagen. 
Bilens vindrutetorkare hann inte svepa undan regnet på framrutan.
Träden vid sidan av vägen vajade oroväckande, men inget träd föll över vägen.


I en regnpaus gick jag ner till stranden för att kolla vågorna. 
Havsfjärdens vatten var alldeles grått, precis som himlen.
Vår villa stod ändå i lä för den värsta stormen, så det kändes inte alltför
farligt. Men när el:en var borta någon timme, då började jag ju undra hur jag
skulle koka kaffet och nypotatisen.... Men så blinkade det till i lamporna och så
fungerade allt igen, tack och lov! Fram emot natten avtog vinden något.


Maten är ju halva nöjet med vårt midsommarfirande. Medan jag satte de andra
damerna i arbete i köket med att göra sallad och efterrätten, då tog sambon karlarna
till bastukammaren för att röka till laxen (en laxbit fick gå ugnen i köket).
Jag tror att vi alla tyckte det var roligt att "lag maat ilaag". Maten smakade
därefter och årets måltid intogs inomhus med taklampan tänd.... så blev
det denna midsommarafton!


Till efterrätt vankades frukter - och mera jordgubbar! Med vispgrädde.
Det blev en fräsch efterrätt som smakade sommar!


Midsommardagen har också varit en grå historia, med en och annan
glimt av blå himmel. Vinden hade mojnat och lite värme hade återvänt, men
fortfarande var det långbyxväder. Midsommardagen har varit en lugn historia
för oss. Efter att ha diskat bort efter gårdagen blev det en varm bastu
och sedan lite brygghäng för mig. 


De vita topparna på havsfjärden hade försvunnit, men de flesta molnen var kvar.
Fast dagens moln innehöll inget regn, de bara skymde solen lite grann.
Efter en långpromenad blev det "fest på rest" och sambon tog sig en tupplur
medan jag läste en stund. Det är härligt med slöa helgdagar, det är då man
laddar batterierna.



Midsommartiden är de vilda blommornas tid. 
Nattviolen doftar så ljuvligt, den är en av mina favoriter.

God fortsättning på midsommarhelgen!