Slutet på juli

Så har vi kommit till den sista juli. Ännu en sommarmånad som snart är avklarad.

Idag bjuder jag på några foton som visar att vi börjar tippa över i augusti....

Smultron på strå. 

Vad är väl mera sommar än att leta smultron och andra bär.

Så här på högsommaren blommar det överallt , här i ett skogsdike.

Älggräs.

En humla som är förlorad inne i en kvanne.

Hampdån.

Baldersbrå och i bakgrunden timotej.

Renfanan och den röda tisteln.

Duntrav (som den heter i Finland) eller rallarros, som den också kallas.

Och det vackraste av allt, vårt kornfält som vajar i vinden.

Dramatiskt vid Replotbron

Det är inte ofta jag åker någonstans bara för att fotografera. Oftast fotar jag eftersom

jag är på ett visst ställe, för att kameran alltid är min följeslagare.

Men i fredags. Då åkte jag ut bara för att fotografera! Det var nämligen så att jag

mot kvällen hade kollat in via datorn att en häftig åskfront var på väg norröver.

Från strålande sol såg det ut att bli regn och åska. Jag följde med åskfronten via

telefonen och såg att åskvädret drog sig mera ut mot havet, mot väster.

(Tack och lov såg det inte ut att bli åska över våra trakter....)

Nu finns det en chans att det blir "ett snyggt väder" ute vid Replotbron,

tänkte jag, och så hoppade jag i bilen....

Från klarblå himmel till mörka hotfulla moln.

Klockan var  22 och solen var i nedåtgående.

 

 Åskmolnen drog ut mot havet och vid bron fanns det dom som

metade som om inget särskilt hände...

Och det var det väl inte heller....

Solnedgångens gula färger skiftade över till rosa.

Kvällen var vacker och inte mista droppe regn den kvällen heller....

Vi tog båten

Häromdagen hälsade vi på den fina familjen som numera satt ned sina

bopålar i Kanada, men som firar sina somrar ute i vår vackra skärgård.

De bor någon vecka varje sommar på en ö och deras små flickor

ser ut att trivas med att plaska i vatten och klättra på stenar....

Dagen var solig och varm, men lite soldisig ute på vattnet. 

Lågvatten, så det gäller att hålla koll på stenar strax under vattenytan.

Vi puttrade iväg med lagom fart för att hinna se oss omkring från sjösidan.

Vi tog en genväg via några trånga sund. 

Här tog vi till årorna.

Sambon rodde in i vassen.... och så varmt blev det att han slängde

flytjackan....

Vi hade några trevliga timmar hos familjen L och så puttrade vi ut på 

vattnet igen. Nu tog vi en annan väg hem till vår brygga.

Solen glittrade i havsfjärden och vi njöt av båtfärden.

Som brukligt denna sommar dök några moln upp på himlen, men

dom störde ju inte oss.

Vi njöt av sommaren och körde rakt mot solen!

"Dem ska vit att vi finndist"

Häromkvällen var vi till Kyroboas och såg på sommarteater,

nämligen pjäsen "Lumpänglarnas väg" som berättar om människorna

som levde vid Masunin och jobbade vid Oravais fabrik åren 1933-45.

Den här nyskrivna pjäsen är en fortsättning på "Lumpänglar" som jag

skrev om år 2013 (läs här).

Årets pjäs har så många bottnar, ämnen som delvis berör oss även idag.

Som författaren och regissören Annika Åman skriver "Sida vid sida sjungs

kampsånger och andliga sånger - så där som det är i livet. Någon går i första

ledet, någon är rädd om sitt skinn, någon förälskar sig, någon far illa,

någon far med osanning, någon insjuknar, någon klarar sig."

Pjäsen handlar om livet.

Arbete, relationer, vardagen och att överleva

och allt under andra världskrigets skugga.....

 

Här sjunger alla skådespelarna avskedssången, en hel hög med

duktiga amatörskådespelare. Tack för en fin föreställning!

Här följer några foton från kvällen. Teaterns vridläktare och den

fina omgivningen vid Kyroboas ger otroligt fina miljöer för 

ypperlig sommarteater.

 När föreställningen var över och vi åskådare lite stelbenta började söka oss

till våra bilar för hemfärden kände jag mig lite sorgsen.

"Lumpänglarnas väg" är en pjäs som berör. Trots att pjäsen slutade lyckligt

så berördes jag av alla människoöden som berättades.

Och visst, nu vet vi att ni har funnits!

Ni berörde oss.

 

När i åkte hemåt hade dimman lagt sig över bygden.

Vi stannade vid Oravais fjärden för att knäppa några vackra kvällsfoton.

Ute på den österbottniska slätten dansade dimman och

mörkret sänkte sig.

Vi åkte igenom ett sagolandskap 

och väl hemma gick jag ut på slätten och knäppt några foton.

Och lumpänglarnas röster hördes från dimman.....

Vilda djur i vår näromgivning

Idag skall jag bjuda på några foton av de vilda djuren som bor 

i skogen och på åkrarna nära oss. Dom här djuren har jag stött på

den senaste tiden när jag åkt bil eller varit ut på vandring. 

Älgen, skogens konung, ser vi ofta när vi åker till eller ifrån vår sommarstuga.

Den här gången var dom två stycken. Och båda var lika nyfikna!

Råbock eller vitsvanshjort ser vi också ofta här i trakten.

 Rävhonan, hon med den söta rävungen som ni kunde läsa om här ,

har ofta jagat kring husknutarna. Inte alltid skoj med ett rovdjur 

så nära våra frigående ankor....

 Nej, småfåglar som är näpna och fångar insekter, det vill vi gärna

ha kring våra hus! Nu börjar första kullen med fågelungar lämna sina bon och

ge sig ut på upptäcktsfärder.

Vuokko, Aile och Pähkinä vid byacaféet

Ibland är det roligt, ja riktigt spännande, att satsa på något som man åkt förbi

 många gånger, men aldrig tagit sig tid för att utforska.

Dagens trevliga upplevelse blev att vi stannade vid det lilla byacaféet i Tuurala och 

avnjöt varsin kopp kaffe. Vi tyckte att det skulle smaka gott

med kaffe efter ett jobbarpass. Och ja, vi stannade och upptäckte något nytt!

Tuuralan kyläkaffila /Tuurala byacafé är inrymt i en liten gammal bod alldeles

bredvid Kyro älv i Storkyro (Isokyrö på finska). Det trevliga caféet är öppet

sommartid och det ligger inte längs de stora allfarvägarna, om jag säger så.

Vi beställde varsin kaffe med bulle och satte oss på uteplatsen invid älvstranden.

På andra sidan älven är det inte långt till Kyro gamla kyrka från 1300-talets början.

Det här är ett gammalt samhälle med många gamla röda bondgårdar längs älven.

Bredvid caféet betade tre får i sin hage. Så roligt att de även fick sina namn

marknadsförda på papperstallrikar, så nu vet vi att de heter Vuokko, Aile

och Pähkinä!

Vi avnjöt det goda kaffet medan vi tittade ut över älven. 

Vattnet låg som en spegel och en och annan fisk hoppade i vattnet.

Just nu ser det ut att vara lågvatten i älven. Det brusade i forsen längre upp

längs älvfåran, men det var ingen stark ström - inte alls som på våren....

Här har jag åkt förbi massor av gånger men aldrig stannat.

Idag gjorde vi det.

Det här borde man ju göra oftare... utforska näromgivningen alltså....

Näckrosor och pizza i Åminne

För exakt en vecka sedan svängde vi in till Åminne.

I båthamnen blommade de vita näckrosorna.

Vi parkerade bilen vid Folkparkens entré och strosade runt bland 

sjöbodar och småbåtar som låg inne i hamnen. 

Vårt egentliga ärende till Åminne var hungern. Magen kurrade och

vi drömde om något ätbart från folkparkens restaurang. 

Väl där inne kände vi för varsin pizza!

Numera kokar och äter vi alltid maten hemma, så det är en 

Stor Händelse att äta ute på restaurang. Så jag åt och åt. Mycket mera än vanligt.

Helt proppmätt och med sjuk mage fick jag lov att lämna 

en bit av den goda pizzan....jag känner ännu hur mätt jag blev....

Men ack så gott (en pizza att minnas)!