Majs hade kommit vandrande till vår by och fått arbete som piga i en av bondgårdarna, hon var fattig men hade en okuvlig tro på framtiden. På andra sidan ån bodde Simon Josskarhu, tycke uppstod mellan de tu och snart var de gifta. Simon var äldsta sonen bland 8 syskon (4 barn hade dessutom dött som spädbarn) och det var han som hade tagit över gården efter att hans föräldrar hade dött i rätt unga år. Det var fattigt hos Josskarhu, den första tiden måste Majs och Simon sova under det stora fällbordet när höstregnet öste ner. Men till vintern spände de för häst och släde och åkte till skogen för att köra hem timmerstockar till en ny stuga.
"Simon var en försynt och stillsam man men precis lika ihärdig som hans hustru. Om nätterna målade han, slöjdade slädar och seldon och snidade dörrar åt grannarna. Om dagarna arbetade han på sitt hemman. Och hustrun stod vid hans sida kraftig och klok. Åren gav dem välstånd och pengar."
Lilli Forss-Nordström fortsatte berättandet: " Åren gingo, hemmanet förstorades, rikedomen växte. Men aldrig kunde någon säga om Josskaro-Majs att hon med girig hand höll om pengapungen. Alltid var hon färdig att stå till tjänst om det gällde. Och hon blev fyllig och väldig och regerade med kraft i sitt hus."
År 1832, dagen före nyårsafton kom Simon och drängen hem från skogsarbetet och väl inne på gårdstunet ropade han på Majs: ".Majs, Majs kom ut! Efter en stund kom hon ut på trappan med en brinnande pärta i handen. -Va fan fejlar de, skrek hon buttert. -Sätt på rakvatten, bad Simon. Jag är sjuk.
Majs gick in. När Simon var färdig med hästen, trädde han in i stugan, satte sig framför bordet och rakade sig omsorgsfullt. Efter det han rakat sig, lade han sig tyst på sängen. En stund senare var han död."
Majs plågades av de hårda orden hon ropat åt Simon, han som betytt mest för henne av alla människor på hela jorden. Men livet måste gå vidare. Nu var det Majs som blev husbonden på Josskarhu. Efter Simons död blev Majs hårdare, kärvare. Nu styrde hon sin gård med järnhand. Hon satte skräck i sina fem finndrängar. Det sägs att hon hade 11 hästar, en massa svin och ladugården full med kor.
Det berättas att i byn har funnits en stor brännvinsfabrik under åren 1878-1897, dvs efter Majs död (det berättas att kvinnorna i byn i glädjetårar hade tackat Gud för att hela bränneriet brann ner - och aldrig skulle det byggas upp igen).
Men före fabrikstiden hade även Majs på ålderns höst haft mindre brännerier på alla sina sex hemman. På den verksamheten hade Majs förtjänat väldigt med pengar. "Människorna löpte till länsman för att bringa henne på fall. Men Majs förstod att hålla sig väl med socknens herrar: prästen, doktorn och länsmannen. Hon bullade upp och höll "herrkalas" för dem. Hon skänkte länsmannen sköna kalvstekar och annat gott. Han var vän med henne så länge han levde."
En sägen vill berätta att det var Josskarhu-mor som sålde ett brännvinsrecept till finnarna, det som idag är känt under benämningen Koskenkorva. Tro det den som vill!
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar