"Hon var ung och stark, med kraftiga höfter och mörka ögonbryn. Det var nödår och hemma i soldattorpet var livet eländigt. Nu menade hon skaffa sig själv bröd, kanske bli rik en gång." så börjar berättelsen som är skriven för 100 år sedan av min farmors farbrors dotter Lilli Forss-Nordström. (Lilli var född i Helsingfors och om somrarna fick hon komma upp till Österbotten, bort från stridigheterna i huvudstaden. Hon bodde hos min farmor och farfar och det var där hon fick höra berättelserna och sägnerna om Josskaro-Maijs eller Koira-Maija som hon kom att kallas.)
Hon hette Maria Eklöf och det var hon som kom till min barndomsby runt år 1800 för att söka arbete. Hon hade vandrat en lång väg och allt vad hon ägde hade hon med sig i en liten blåmålad kista. Hon hade ett stort självförtroende och en vilja som kunde försätta berg. Hon fick arbete som piga hos en av bönderna i byn. Senare kom hon att gifta sig med min anfader Simon Josskaro (Josskarhu, karhu=björn) och de fick 5 barn. Deras äldsta barn, dottern Greta, är min anmoder.
Denna Maria har kommit att kallas Koira-Maija och det finns massor av berättelser och sägner om henne och hennes liv. Hon hade envisheten och drivet att bli rik så småningom och hon kom att frottera sig med herrskapet i socknen. Hon var säkert en speciell kvinna - och det bevisade hon redan i sin ungdom.
Att hon började kallas Koira-Maija (koira=hund) berodde på att hon efter att hennes man hade dött (?) skaffade sig flera hundar till gården. Det påstås att hon hade 7 hundar, och både hon och hundarna satte säkert skräck i både drängar och grannar. Hennes två favorithundar hette Blixt och Dunder och skinnen av dessa hundar har funnits i byn ända tills tiden förstörde skinnen.
Det har tydligen också funnits en annan kvinna i byn som kallats Koira-Maija, hon var född omkring 1530 och död 1600 (alltså över 200 år tidigare än den jag kallar Koira-Maija) och hon hade fått sitt namn eftersom hon lagade mat av hundar till tjänstefolket. (Tack Eivor för den informationen!)
På gården där hon fick arbete "fanns fem barn, en sjuklig utarbetad husmor och en häftig våldsam husbonde, som jämt rasade och trätte på hustrun sin. Det dröjde inte länge förrän Majs fick visa vad hon dugde till. Hon, som själv var frisk och stark kunde ej se den svaga matmoderns förnedring. Hon ställde sig vid hennes sida och tog henne i försvar. Så lärde sig bonden frukta flickans kloka rappa tunga, samtidigt som han beundrade hennes duglighet. Majs var både piga och dräng på gården. Hon grävde diken och körde dynga. Hon plöjde, hon var den snabbaste på skördeåkern. Men hon var också flink i vävstolen, hon stoppade och lappade åt de fem barnen. Klockan tre om morgnarna steg hon upp....."
"-Fänin är hon och ingen kvinna, sa husbonden. Men samtidigt var han belåten att ha en sådan hjälp på gården. Och både han och hustrun fruktade den dag hon skulle lämna dem." ......
Fortsättning följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar