Underbart

Det är länge sedan våra två ankor har figurerat här

på bloggen, så nu är det faktiskt dax igen tycker både jag och dom.

Vi har ju en Herr Anka, som är tuff och lite stridslysten, och en 

Fru Anka, som är så ven och underdånig. I förhållandet är det

Fru Anka som bestämmer och herrn som beskyddar.

Vintertid får ankorna bo inomhus i den gamla ladugården och

nu när vårsolens strålar lockar vill de ju gärna söka sig utomhus.

I går bestämde Fru Anka att nu skulle hon ut på backen trots att 

inte solen sken. Så när jag var inne hos djuren vaggade ankorna ut genom

ytterdörren. Det var kallt igår, runt fryspunkten, snö i luften (och

sådant är kallt för känsliga ankfötter). Just då råkade grävmaskinsförarna,

som jag berättade om igår, ha kaffepaus vid vår gård. Där stod flera

stora, neonklädda karlar bredvid sina bilar och pratade högljutt. Ankorna gick ut 

och länge tog det inte innan de kom instormande. Förgrymmat kacklande.

Snarstuckna. Vem står på vårt revir, liksom?

Och där ute stod tre kaffedrickande karlar med glada flin över

hela ansiktet. Trevligare ankor hade de nog inte sett!

I går kröp termometern flera grader under nollan och snön vräkte ner en stund.

Så var vintern här igen......

Idag skiner solen från en klarblå himmel, men någon vårvärme är det ju inte.

Solen skiner så vackert in på min länsstol med fårskinnet och

kudden som jag sydde när sonen var liten baby.

Kanske dags för en promenad innan skrivjobbet måste fortsätta....?