Smärta

Ibland ändras vardagen. 

Den går plötsligt så långsamt,
för den som har smärta.

När man värker så att det är svårt att ligga, stå eller

sitta. Då det värker så att man inte vet om någonting annat än

 utdragen plåga. Smärta. S-m-ä-r-t-a.
Risp. Riissp. Risp.

Det är inte jag som har denna smärta, skall ni veta.

Det är sambon.
Men jag lider jag också.
Jag lider med honom.

Han har levt med en helvetisk
smärta som bedövats med antibiotika.
Han har haft ett gallstensinflammation.
Men ingen akut operation. Ännu.

Han har varit på sjukhus sedan helgen
och det hemska fortsätter.
Jag tror/jag vet att jag inte är nöjd med vården.
Jag har sett alldeles för mycket.

Jag känner mig alldeles utlämnad.
Jag vill  kunna påverka.
Jag vill kunna lindra.
Jag vill.

Dimridåer.
Vita läkarrockar som fladdrar förbi.
Jag kämpar för en av de finaste
jag känner.

I kväll när jag sitter vid sjukhussängen kommer
jag ändå att hålla humöret uppe,
jag kommer att krama handen och
önska att en del av hans smärtor skulle var mina.
Jag som är van vid smärta kan ta en del
från dig, du som alltid har varit frisk.

Dagens foton tog jag av isen som bildats i vattenpölarna
längs en ängsväg. Vi har haft 0 grader idag.