I går återvände vinden.
Det blev inte storm, men nästan. Vinden
tilltog under dagen, och träden vajade oroväckande.
På morgonen ringde jag el-bolaget för vi hade två träd
ute vid villan som nästan (alltså bara nästan) hade fallit över
el-ledningarna. Nu vet man ju inte om de klarade gårdagens vindbyar...
När jag kom hem från gårdagskvällens kurs, började vinden ändå avta något.
Jag parkerade bilen i garaget, bytte lite kläder och satte mig i en bekväm stol
för att ringa sambon och sedan sonen. Då blev det alldeles svart runtomkring mig.
Jag kikade ut för att se om bara jag hade fått el-avbrott. Nej,
hela byn låg alldeles mörk. Ingen vägbelysning, inget lyse inne i husen.
Kompakt novembermörker. Tur att jag brukar ha ljusen framme.
Så det var bara att treva sig fram till tändstickorna vid kakelugnen och tända
några ljus. Så satt jag där i tystnaden och hade det mysigt i några minuter.
Det gick kanske en kvart innan det blinkade till i lamporna igen.
Jag kunde värma te på spisen, knäppa på tv:n, låta lamporna lysa
och så ringde jag mina samtal. Det kändes som den kända vardagen återvände.
Och ibland kan jag tycka det är riktigt skönt med ett LITET strömavbrott...just för att få avbrott i vardagen. Men ett tag hade vi tätt mellan avbrotten här och då blev man lite orolig för frys och andra saker, men man inser hur beroende man är av el.
SvaraRaderaDå finns det lite uns av sanning i det där med att gräset alltid är grönare på andra sidan...jag tänker på din jakt på gran...att den oftast finns på grannens mark. Här har jag inte vågat mej ut på någon ny stöldturné, granen står fortfarande på köksbänken och ger mej dåligt samvete varje gång jag passerar...Men, till första advent ska det stå en söt och RAK liten gran där...
kram kram
Den är nog ovanlig den där tystnaden som råder vid ett strömavbrott ,men om man hittar tändstickor så känns det ju bara bra ,kram nette
SvaraRadera