Jag har ju levt med en stor knut i magen de senaste
dagarna. Ni skall veta att jag brukar ju inte vara alltför personlig
här på min blogg, men ibland går det inte att stoppa.
Som i går. När jag berättade om sambon.
Efter att jag ringt sjukhuset igår började det hända saker.
En läkare ringde hem till mig efteråt och jag fick mera information.
Det var ju lite värre än gallstensanfall fick jag veta. Ännu ligger sambon
kvar på sjukhuset med smärtor och höga infektionsvärden. Förhoppningsvis
börjar det snart vända. Det kommer säkert att ordna sig.
Så nu börjar jag andas lugnare. Jag får ork att jobba igen.
Att vara sin egen arbetsgivare och jobba hemifrån vid detta
tillfälle har varit både bra och dåligt. Men nu orkar jag ta
mera initiativ igen. Jag kan göra något annat
än bara känna mig förlamad.
En skön tanke
värmer en hel dag.
Så förfärligt...ja ord är ganska svåra att få till i detta...ovissheten, vanmakt innan det syns en ljusning. Sen är det sorgligt att man måste kämpa, skrika för att få den vård man har rätt till, det tar på alla krafter. Förstår att det är näst intill outhärdligt att vara bredvid, se den man älskar lida. Sen är det förskräckligt att vården är så olika. Tänk den som inte kan tala för sej, inte har anhöriga...Kanske hade jag tur när jag väl fick hjälp med mitt knä, för bättre vård...ja det kan jag inte tänka mej!! Men innan jag kom dit, ja...då fanns det mycket att önska!! Hoppas att det nu fortsätter att gå åt rätt hål, tänker på dej vännen!!
SvaraRaderaKram kram
Hoppas att maken kryar på sig !!
SvaraRaderaTråkigt med sjukdomar och att ha någon på sjukhus, ävenom man ju vet
att det stället är ju bäst vid sjukdom för där finns ju allt som hjälper till.
Ha det gott.
Tjingelingen från Rantamor.
Så fint du formulerar orden om den oro som du går runt med! Ibland tar livet en annan riktning och man får nollställa. Vi får hoppas på det bästa! ♥
SvaraRadera